Var finns i dag utrymmet för en verkligt visionär diskussion om moderskap?
Det heliga jävla moderskapet
Red. Emma Teeling
& Åsa Hjalmarsson.
Sjösala förlag.
Bilden av Modern med stort M ligger som ett tungt ok över såväl de kvinnor som har barn som de som inte har det. Detta eftersom moderskap är den primära identitet som kvinnor har tillskrivits i patriarkatet.
I antologin Det heliga jävla moderskapet berättar skribenterna, som alla är föräldrar och kvinnor och därför tillskrivs positionen mödrar, om hur deras levda erfarenheter på olika sätt krockat med bilden av den självuppoffrande, helgonlika och ”naturliga” Modern.
Här finns vittnesmål om att alltid tilldelas rollen som primär vårdnadsgivare trots att det finns en förälder till och det skambelagda i att inte sväva på rosa moln av njutning som föräldraledig. Men det mest flagranta exemplet på att vi lever i ett samhälle som fortfarande ser kvinnors välbefinnande som sekundärt är berättelserna om det kompakta motståndet från vården mot planerade kejsarsnitt och de funktionsnedsättande skador till följd av vaginala förlossningar som fortfarande ses som något mer eller mindre acceptabelt. En skribent vittnar om sin kamp för att få ett kejsarsnitt ur en vinkel som alltför sällan kommer fram: att rätten att bestämma över sin kropp och kön såsom den regleras av bland annat sexualbrotts- och abortlagstiftningen borde vara lika självklar när det gäller förlossningar, vilket är långt ifrån fallet.
När det gäller föräldraskap vill antologin bistå i att befria läsaren från den Heliga Moderns skugga genom att inpränta att ”good enough” är fullt tillräckligt: en kvinna kan vara en bra förälder även om hon inte ammar, bär sitt barn i sele tjugofyra timmar om dygnet och är föräldraledig i två år. Detta är uppenbarligen mycket välbehövligt, men jag hade önskat mig berättelser om föräldraskap som vågat gå längre, vågat vara ännu sårigare.
Trots att antologin polemiserar mot antagandet att den kvinna som inte med glädje offrar sin kropp, hälsa och ekonomi för sitt barn inte älskar detta så tycks flera av författarna ändå ha känt sig tvungna att tidigt i texten klargöra att de trots allt självklart älskar sina barn högt, nästan som en besvärjelse. Den mörka humor som genomsyrar flera texter övergår också störande ofta i ren hurtighet. Själva normen kring familjebildning ifrågasätts inte heller i någon större utsträckning. Slutsatsen hos de flesta tycks vara att om en trots strukturer lyckas skaffa en mer avslappnad inställning så är det rätt soft att leva i en kärnfamilj där max två personer uppfostrar barn. Jag längtar efter fler feministiska texter som på allvar ifrågasätter kärnfamiljsnormen och vågar nosa på frågan om en framtid där graviditet kan fullföljas utanför kroppen och en nutid där studier visar att flera kvinnor ångrar att de föll för trycket att bli mammor i ett samhälle där moderskapet både i materiell, psykisk och fysisk bemärkelse är så oerhört kostsamt för kvinnor. Men med tanke på att det fortfarande verkar vara radikalt att kräva att slippa drabbas av bestående skador och att få bestämma över sin egen kropp och sitt eget kön kanske en sådan antologi kommer dröja.