Den 21/1 skriver Ingrid Elam på DN Kultur ett slags försvar för tidskriften Mana i den mycket uppmärksammade striden om tidningens kulturstöd.
Elam citerar ur en artikel av Babak Rahimi:
”Jan Björklund vill undervisa historia för att dämpa borgerlighetens ångest inför liberalismens död och det faktum att dagens realliberalism närmar sig 1930-talets fascism” (2007, 5/6, s 33).
Och kommenterar sedan:
”Det slags förlöpningar trodde jag hade spelat ut sin roll med 70-talets nystalinism.”
Kärnan i Elams kritik är alltså att Rahimi gjort en orimlig politisk tolkning.
”Några artiklar präglas också av en högt spänd retorik som cementerar världen i enkla motsättningar som inte finns.”

Slutligen landar hon dock på att övertrampen utgör undantag.
”En handfull obehagliga glidningar, lögner och halvsanningar i sammanlagt fem tidskriftsnummer gör dock inte Mana till en rasistisk tidskrift.”
Obehagliga glidningar? Lögner? Halvsanningar? Ärligt talat: ge mig vilket nummer som helst av en daglig tidning eller ett månadsmagasin och jag kommer hitta allt i rikliga mängder. Möjligen kan Riksdag och Departement klara sig. Det vore mig dock främmande att ifrågasätta lämpligheten i att dessa tidningar och skribenter skall få yttra sig, eller om de skall få statligt stöd.

Det är ett mycket dåligt tecken att debatten om yttrandefrihet hamnat här. I ett hukande, krypande försvar istället för i ett angrepp på ambitionerna att staten skall rensa bort oönskade åsikter. Det duger icke.