Vatten måste vi alla ha. Därför anser vissa att det är ett brott mot mänskligheten att låta pengarna styra vattnet. Världsbanken verkar se saken på annat sätt. Flera gånger har Världsbanken krävt att länder som vill låna pengar ska privatisera vattnet. Till vilken nytta? kan man fråga sig.
Indonesiens regering sålde vattendistributionen till franska Suez och brittiska Thames 1997, efter påtryckningar från Världsbanken. Företagen lovade att alla i Indonesien skulle ha drickbart kranvatten år 2005. Det har de inte. Dessutom har vattnet blivit mer än dubbelt så dyrt.
Sydafrika privatiserade vattnet efter påtryckningar från Världsbanken. Resultatet blev en koleraepidemi med en kvarts miljon sjuka och flera hundra döda, enligt Vandana Shiva, författare till Kriget om vatten, Right Livelihood-belönad 1993 och kärnfysiker.
Enligt FN lever i dag över en miljard människor utan rent vatten. Vissa menar att fler får rent vatten fortare om vattnet privatiseras, därför att företagen i motsats till en stat har pengar att tjäna på att bygga ut vattenledningssystemen.
Organisationen Friends of the Convention besvarar detta med att dåliga regeringar inte ska ersättas av dåliga företag. Friends of the Convention arbetar för att FN ska anta en konvention om att vatten är en mänsklig rättighet, som man inte får privatisera. Dessutom, säger de, blir privat vatten dyrare eftersom vi måste betala både kostnaden för distributionen och företagets vinst. Företagen har inte intresse av att distribuera vatten i fattiga områden, där folk inte kan betala.
Men rätten till vatten handlar även om hur de internationella vattendragen – floder och sjöar som delas av två eller fler länder – används.
Katak Malla, vid institutionen för juridik på Stockholms universitet, har nyligen lagt fram en avhandling om internationella vattendrag och avtal.
Han menar att det redan finns folkrättsliga regler på detta område.
Internationella vattendrag har använts för avfall från hushåll och industrier, vilket lett till särskilda bestämmelser mot föroreningar i mellanstatliga avtal. Problemet är, enligt Malla, att de inte följs eftersom regeringar ser dem som ett hinder för ekonomisk tillväxt.
Följderna är vattenbrist och torka, översvämningar, överanvändning av resurser och förorenat vatten.
Parlamentariker och organisationer från hela världen samlas i Genève den 17–20 mars. De ska diskutera vattenfrågan och en vattenkonvention i FN. Kommer en konvention att ge alla rent dricksvatten, fattiga som rika? Kanske kan konflikten mellan miljöskydd och ekonomisk tillväxt avgöras under mötet.
