Den 17/7 sändes Studio 1 från Umeå med uranbrytning som tema. Jag lyssnade i förhoppningen att redan kända eller nya fakta skulle komma fram. Besviken blev jag. Ortsbefolkningen framställdes som oroliga och rädda lantisar som bara behöver lugnas med att det nog finns eller kommer att finnas ”en modern, säker teknik” i Sverige, världens ”modernaste och säkraste land” med miljölagar och miljökrav som garanterar vår och kommande generationers säkerhet.
Uran är ett oerhört giftigt ämne. Det är inte stabilt. Med tiden sönderfaller det till nya giftiga ämnen som avger radioaktiv strålning. Denna sönderfallsprocess pågår under ofattbart lång tid. Vissa av dessa ämnen har en halveringstid på 100000-tals år. Vilken teknik man än väljer måste avfallet efter uranbrytning tas om hand tills radioaktiviteten klingat av.
En fras som nämndes många gånger i radioprogrammet var i nuläget. Ingen kunde ”i nuläget ” säga vem som ska stå för uranbrytningen (Kanadensiska Mawson Resources?), om det ska ske som dagbrott eller vanlig underjordisk gruva, hur många arbetstillfällen som förväntas, vem som plockar hem vinsterna, vem som betalar skadorna. Ingen vet. Somliga tror att uranbrytning är bra, att ny teknik kan skydda miljön i all framtid, att det blir massor av arbetstillfällen, att det finns pengar att tjäna.
Jag vet att uran är oerhört giftigt, att det kan skada allt levande i själva cellkärnan, frigjorda radioaktiva ämnen måste bevakas i hundratusentals år. Jag vet att vem som än plockar ut vinsterna av en uranbrytning kommer att tappa intresset när det inte finns fler vinster att ta hem.
Ansvaret för den förstörda miljön kommer att vila på kommunen – ortsbefolkningen. Det vet vi av exemplet Ranstad. Av rapporter om nedgrävda gifttunnor, kontaminerad mark som ett minne av för länge sedan nedlagda, konkursade industrier som arbetat med gifter som är betydligt oskyldigare än uran. Arvidsjaur har t. ex. en del att ta hand om i Moskosel. Där handlar det om ett nedlagt sågverk, inte om en urangruva. Där handlar det om några tiotals år, inte hundratusentals.
Varken jag eller någon av dem, som idag har fått ortsbefolkningens förtroende och med det också makt att säga nej till uranbrytning, behöver egentligen bry oss om vad som händer om 1000, 10000 eller 100000 år. Vi lever i ”nuläget”. Vi kan tänka på behovet av energi för att driva våra tjusiga bilar, och flashiga elapparater. Vi kommer att lämna ansvaret till människor som vi inte vet något om. Vilken chans har dom som lever om tusen år? Vilken demokrati har dom? Vilken ”modern och säker teknik” har dom tillgång till? Vad kommer dom att säga om oss som trodde att uranbrytning var något bra. Att det skulle ge arbetstillfällen, att det kunde ske med ”absolut säker teknik”.
Vet ni förtroendevalda kommunpolitiker vilken makt ni har? Vet ni att ni har vetorätt när det gäller uranbrytning. Bryr ni er? Vill ni använda er makt? Vill ni ta reda på några fakta? Har ni tid?
