När jag skriver detta debatterar kongressen om en tidsplan för ett tillbakadragande från Irak. Som svar på Bushadministrationens anstormning av trupper och republikanernas vägran att begränsa vår ockupation, uppträder demokraterna som vanligt med blygsamhet. Man föreslår visserligen ett tillbakadragande men först efter ett år, eller arton månader, och det verkar som om man väntar sig att antikrigsrörelsen ska stötta dem.
Detta föreslogs i ett nyligen utskickat meddelande från MoveON, som ledde till att dess medlemmar röstade på demokraternas förslag. Man menade att de progressiva i kongressen, ” liksom många av oss, inte anser att det är tillräckligt men att det är ett första konkret steg för att få till ett slut på kriget”. Chockerande och ironiskt nog, medger samma motion att man tillför ytterligare 124 miljarder dollar för att upprätthålla kriget.
Det är detsamma som om abolitionisterna innan inbördeskriget skulle ha skjutit upp frigivandet av slavarna med ett år, eller två år, eller fem år och motsade detta med att samla in medel till en fond för att stärka the Fugitive Slave Act.
Då en social folkrörelse anpassar sig till makthavarnas agenda, har den glömt bort sin roll. Denna består i att utöva påtryckningar och utmana dess politiker, inte att ödmjukt anpassa sig till dem. Vi som protesterar mot kriget är inte politiker. Vi är medborgare. Vad än politiker må göra, låt dem först känna den fulla kraften i en medborgarrörelse som talar för sina rättigheter. Inte för vad som är vinstgivande i en skamlig, lättskrämd kongress.
Tidsplaner för ett tillbakadragande är inte endast moraliskt förkastligt i fall med en brutal ockupation (Skulle du ge en ligist som invaderade ditt hem, slog sönder allt och terroriserade dina barn en tidsplan för ett tillbakadragande?) utan ologiskt och meningslöst. Om våra trupper förhindrar inbördeskrig, hjälper till att stävja våldet, varför skulle man i så fall dra sig tillbaka överhuvudtaget?
Om de i verkligheten gör det motsatta – uppmuntrar till inbördeskrig, skadar människor, förevigar våldet, bör de dra sig tillbaka så fort som båtar och flygplan kan ta med dem hem. Det är fyra år sedan USA invaderade Irak med ett ondskefullt bombardemang, med ”chock och fruktan”. Det är tillräckligt med tid för att bestämma om våra trupper gör livet lättare eller svårare för irakierna. Bevisen är överväldigande.
Sedan invasionen startade, har hundratusentals irakier dött, och enligt FN:s flyktingkommissariat, är ett nästan lika stort antal människor internflyktingar, bortjagade från sina hem och tvungna att söka skydd någon annanstans i landet. Och ja, Saddam Hussein var en brutal tyrann. Men hans tillfångatagande och död har inte gjort irakiernas liv lättare.
USA:s ockupation har skapat kaos: inget rent vatten, tilltagande hungersnöd, 50-procentig arbetslöshet, brist på mat, elektricitet och bränsle, en ökning av undernäring hos barn och spädbarnsdödlighet. Har USA:s närvaro minskat våldet? Nej, snarare det motsatta. I januari 2007 har antalet s.k. insurgent attacks ökat dramatiskt till 180 per dag. Svaret som Bushadminstrationen ger efter fyra år av misslyckande är att sända iväg fler trupper. Att tillföra truppstyrkor motsvarar definitionen av fanatism: om du märker att du är på väg i fel riktning, öka hastigheten. Det påminner mig om den psykiatriker i Europa under det tidiga artonhundratalet som ansåg att åderlåtning skulle bota lunginflammation. Då det inte fungerade drog han slutsatsen att man inte åderlåtit tillräckligt mycket. Kongressdemokraternas förslag om att öka finansieringen av kriget och att sätta ett schema för ett tillbakadragande kommer låta åderlåtningen fortgå ännu ett år eller mer. Det är nödvändigt säger de, att kompromissa, och en del antikrigsmänniskor har varit beredda att gå med på detta.
Hursomhelst, det är en sak att kompromissa då du omedelbart får en del av vad du begär, då detta kan bli en språngbräda för att få mer i framtiden. Så ser situationen ut som man beskriver i Ken Loachs nyligen utkomna film The Wind That Shakes The Barley, i vilken de irländska rebellerna som kämpar mot det brittiska styret blir erbjudna en kompromisslösning- att få delar av Irland fria, som den Irländska fria staten. I filmen kämpar irländarna sinsemellan om man ska acceptera detta eller inte. Godtagandet av denna kompromiss, hur lite rättvisa det än fanns med i bilden, skapade ändå den fria irländska staten.
Tidtabellen om ett tillbakadragande som demokraterna föreslagit ger inte något konkret, bara ett löfte, och lämnar över fullföljandet av det löftet till Bushadministrationen.
Det har funnits liknande dilemman för arbetarrörelsen. Det förekommer ofta att olika grupperingar som kämpar för en ny verklighet, måste bestämma sig för om man vill acceptera det som endast delvis ger dem vad de bett om. Det är alltid ett svårt beslut. Men i nästan alla fall, oavsett om kompromissen sedan betraktas som seger eller vinst, har arbetarna fått något påtagligt, något som har förbättrat deras levnadsvillkor. Om de skulle ha blivit erbjudna något enbart för framtiden samtidigt som man skulle fortsätta uthärda en omöjlig situation, skulle det inte betraktas som en kompromiss, utan som ett svek. En fackföreningsledare som sa: ”Ta det här, det är det bästa vi kan få” (vilket är vad the MoveOn människorna säger om demokraternas resolution) skulle snart bli nedröstad.
Jag blir påmind om situationen under demokraternas nationella kongress i Atlantic City 1964, då den svarta delegationen från Mississippi anhöll om plats för att representera statens 40 procent svarta. De blev erbjudna en ”kompromiss”- två icke röstberättigade mandat. ”Detta är det bästa vi kan få” sa vissa svarta ledare. Representanterna från Mississippi, ledda av Fannie Lou Hamer och Bob Moses, avslog förslaget och vidhöll sin kämparglöd, vilket senare gav dem det de ville ha. Mantrat – ”det bästa vi kan få” – är ett recept för korruption. Det är inte lätt, i den korrumperade atmosfären i Washington D.C, att hålla fast vid sanningen, att stå emot frestelsen om kapitulationen som presenterar sig själv som en kompromiss. Ett fåtal lyckas med det. Jag tänker på Barbara Lee, den enda personen i Representanternas hus, som i den hysteriska atmosfären 9/11, röstade mot resolutionen som gav Bush mandat att invadera Afghanistan. Idag är hon en av få som vägrar att finansiera kriget i Irak, som insisterar på ett direkt slut på kriget, som motstår oärligheten i en falsk kompromiss. Förutom det fåtal som likt Barbara Lee, Maxine Waters, Lynn Woolsey, och John Lewis, är våra representanter politiker som kommer att hålla fast vid sina positioner under förevändning att de är realistiska. Vi är inte politiker, vi är medborgare. Vi har inga positioner att försvara, bara vårt samvete som insisterar på att vi ska tala om sanningen.
Historien visar att det är det mest realistiska en medborgare kan göra.
FOKUS
Howard Zinn, är historiker och författare med förflutet i USA:s medborgarrätts- och fredsrörelser. Mest känd i Sverige är han för boken Det amerikanska folkets historia (Manifest 1999).
MoveON, bildad 1998 är en av de största organisationerna i den amerikanska antikrigsrörelsen, en kampanjorganisation varit aktiv för en mängd progressiva mål, inte minst att mobilisera människor mot George W Bush i presidentvalet 2004.
Fugitive Slave Act var en del av kompromissen mellan slavägare och kongressen 1850. Den mötte skarpt motstånd från de som ville avskaffa slaveriet.
