De arabiska länderna kommer inte att komma Gaza till undsättning. Inget av dem har tagit något större diplomatiskt initiativ för att förhindra återockupationen av enklaven och sätta stopp för det israeliska eld- och stålregn som den utsatts för i snart två år. Trots en fruktansvärd mänsklig balansräkning (70 000 döda, varav 70 procent kvinnor och barn enligt uppskattningar) och en svält värdig de värsta medeltida belägringarna, finns det inte en enda huvudstad i Nordafrika eller Mellanöstern som kräver sanktioner mot Tel Aviv eller hotar sina västerländska partner med repressalier för deras orubbliga stöd till Benjamin Netanyahu och hans regering.
Till skillnad från vad som hände 1973 under Oktoberkriget, försöker inte Organisationen för arabiska oljeexporterande länder (Opec) övertyga andra producenter att begränsa oljeleveranserna för att få Washington att utöva påtryckningar på Israel. Vissa händelser symboliserar perfekt detta skifte: medan amerikanska vapen fortsätter att strömma in i Israel och kongressen röstar igenom kredit efter kredit till förmån för Tel Aviv, gjorde USS Forrest Sherman, en jagare i den amerikanska flottan, en lugn mellanlandning i den algeriska huvudstaden Alger i maj.
Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna.
Den kommunistiske aktivisten Georges Ibrahim Abdallah, som nyligen frigavs efter 41 års fängelse i Frankrike, kritiserar folken lika mycket som deras ledare – om inte mer. ”Barnen i Palestina svälter ihjäl”, förklarade han vid sin ankomst till Beirut. ”Det är en skam för historien. En skam för de arabiska massorna, ännu mer än för regimerna. Regimerna känner vi till. Hur många martyrer har fallit i demonstrationerna? Vid försöken att passera gränserna till Gaza? Ingen. Ingen har fallit. Allt hänger på folket i Egypten, mer än på någon annan part. ”
De egyptiska ledarna vill inte höra talas om det. De förstärker utan förbehåll det ekonomiska samarbetet med Tel Aviv. För Kairo är det uteslutet att bryta de diplomatiska förbindelserna, även om Gazas invånare dör i dussintal varje dag. Visst är 40 000 egyptiska soldater utplacerade i norra Sinai, men deras uppdrag är inte att bana väg för humanitär hjälp, utan att förhindra en tillströmning av flyktingar till halvön. Om det inte var luktfritt skulle man kunna säga att denna passivitet luktar metan. I början av augusti tillkännagav det israeliska företaget Newmed att man undertecknat ett ”historiskt” kontrakt på motsvarande 385 miljarder kronor om leverans av naturgas till Egypten från offshorefältet Leviathan från och med 2026. Leveranserna i fråga – 135 miljarder kubikmeter under 15 år – motsvarar 20 procent av landets årliga förbrukning. Sedan 2019, då man slöt ett första köpeavtal på 60 miljarder kubikmeter, accepterar Kairo alltså att dess energisäkerhet är beroende av dess granne. Detta förklarar utan tvekan varför dess polisstyrkor med våld hindrade deltagarna i den globala marschen mot Gaza från att samlas i Sinai i juni.
Ett annat exempel är Förenade Arabemiraten, som normaliserade sina relationer med Israel 2020 inom ramen för Abrahamavtalen. Edge Group, ett av flaggskeppen inom deras försvarsindustri, meddelade i januari att man avser att investera 93 miljoner kronor för att förvärva en andel på 30 procent i det israeliska företaget Thirdeye Systems, som specialiserar sig på att upptäcka drönare med hjälp av artificiell intelligens. I Egypten, Förenade Arabemiraten och Marocko, som också har undertecknat Abrahamavtalen, innebär normaliseringen av relationerna med Israel goda affärsmöjligheter. Detta kan inspirera Syrien och Saudiarabien, som ökar kontakterna med palestiniernas fiende.
Översättning: Jonas Elvander.
