Den tidiga arbetarrörelsen hade en kluven inställning till idrotten, men redan 1850 bildas i Leipzig den första arbetargymnastföreningen. Så småningom blir arbetaridrotten en stor rörelse med flera miljoner organiserade medlemmar.
En grundläggande förutsättning för arbetaridrottens tillkomst och utveckling är att det uppstår fritid genom arbetstidsförkortningen. Arbetarrörelsens kamp leder till systematisk minskning av arbetstiden, fram till ILO-konventionen 1919 om åttatimmars arbetsdag. Fritiden blev därmed en viktig del i arbetarnas liv samtidigt som man saknade mönster för hur den skulle användas. Länge var det den socialistiska rörelsen som organiserade arbetarnas fritid, och där kom arbetaridrotten att spela en viktig roll.

Tyskland var som vanligt föregångslandet. 1912 skapades en centralorganisation för den tyska arbetaridrotten, Zentralkommision für Arbeitersport und für Körperpflege, som runt 1930 omfattade elva specialförbund med 17 000 föreningar, och närmare två miljoner medlemmar. Det fanns också mycket stora och vitala arbetaridrottsförbund i Österrike och Tjeckoslovakien.

Till skillnad från den borgerliga idrottsrörelsen som hävdade idrottens politiska neutralitet, ansåg socialisterna att idrotten var en del av samhället och politiken. Man kritiserade idrottsrörelsen i det kapitalistiska samhället, som man ansåg hade två funktioner: dels att neutralisera arbetarklassen och locka bort den från klasskampen, dels att förmedla kapitalismens värderingar till arbetarna – därför präglades den borgerliga idrotten av konkurrens, individualism och rekordhets. Man kritiserade också monarkismen, nationalismen och militarismen. Arbetaridrotten syftade däremot till att politisera arbetarna, skola dem i klasskampen, och genom idrottsutövandet skapa en ”ny människa” med kropp och själ i harmoni.
Den internationella arbetarrörelsens splittring i en reformistisk och en revolutionär riktning fick sin motsvarighet också inom arbetaridrotten. Grovt uttryckt kan man säga att den socialdemokratiska grenen kom att förespråka idrottens politiska neutralitet, och därmed närma sig den borgerliga idrottsrörelsen. Den kommunistiska idrottsgrenen å sin sida var starkt sekteristisk och med starka band till Sovjetunionen. Folkfrontspolitiken innebar att kontakterna återupptogs, och ett visst samarbete förekom, bland annat i bojkottrörelsen mot Berlin-OS 1936 och vid arrangerandet av arbetarolympiaden i Antwerpen 1937.

I Sverige har arbetaridrotten dels följt uppdelningen mellan socialdemokratin och kommunisterna, dels har det avspeglat de partisplittringar som inträffar under 1920-talet. Arbetarnas Idrottsförbund (AIF) som bildas 1930, och står SKP nära förblir en isolerad organisation, decimerad av flera splittringar, med cirka 8 000 medlemmar. Just kopplingen till SKP är en av anledningarna till AIF:s isolering. En annan är socialdemokratins militanta fientlighet, man förbjuder 1931 sina medlemmar att tillhöra AIF!
1936 gör man ett sista försök att bryta isoleringen, genom att i folkfrontens och OS-bojkottens namn samla alla idrottande arbetare i en antifascistisk idrottsfront. Det misslyckas, och AIF rekommenderar sina medlemmar att återinträda i Riksidrottsförbundet, men samtidigt behålla sitt medlemskap i AIF. Detta visar sig snart ohållbart, och förbundet dör så småningom sotdöden.

Trots alla problem och dålig ekonomi bedrev man periodvis en livlig idrottsverksamhet, framför allt inom Stockholms AIF och Kiruna AIF. Tyngdpunkten kom naturligt nog att ligga på för arbetaridrotten ”klassiska” idrottsgrenar av kraftkaraktär, som boxning, brottning och tyngdlyftning. En viss arrangörsmässig framgång hade man med Göteborgsspelen 1935. AIF utgav också en egen tidning, Idrottsfolket, som redigerades av den legendariske Evert Leijon.
De blygsamma försöken att åter blåsa liv i AIF på senare tid har inte lyckats. Det finns några få föreningar, mest livaktig är Stockholms AIF, som har skördat stora framgångar i boxning. Klubben är visserligen ”opolitisk”, men mycket historiskt medveten.

Dagens idrott uppvisar en bild som arbetarrörelsens pionjärer antagligen inte kunde föreställa sig ens i sina värsta mardrömmar. Frågorna kvarstår: vilken funktion fyller idrotten i samhället, vilka värderingar förmedlar den?