Inrikes 14 maj, 2020

”Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen”

Mikael Nyberg väckte 2001 stor uppståndelse med sin bok Kapitalet.se som blev något av en brandfackla inom vänstern. I sin nya bok Kapitalets automatik bygger han vidare på sin analys av samhället. Ett samhälle som framför allt präglas av systematisk dumhet.

I Kapitalet.se kritiserade Mikael Nyberg uppfattningen om att den gamla kapitalismen med sina löpande band och klassmotsättningar blivit ersatt av ett postindustriellt informationssamhälle. Men vad har egentligen hänt med den föreställningen och samhället sedan dess? Flamman har intervjuat honom.
– Den bilden av samhället finns kvar. Den gömmer sig i tanken att klyftorna i samhället kan tacklas om särskilt utsatta grupper kompetensutvecklas för att hänga med i utvecklingen. Det finns nu krafter inom LO som i utbyte mot detta är redo att sälja ut vitala delar av Lagen om anställningsskydd. De byter bort anställningstryggheten mot löften om att arbetarna ska få kompetensutveckling i stället.
– Men bilden av kapitalismen har mörknat sen jag skrev Kapitalet.se. Marx diskuteras i dag även i kretsar där man inte väntar sig det. Det finns en oro hos de rika för vad inkomstklyftor och ekonomiska kriser kan leda till. Så den trosvissa nyliberalismen har länge varit på reträtt. Borgerligheten famlar efter nya ideologiska stöttor.

Den här idén om att det är nyliberal ideologi som styr samhällsutvecklingen och som nu upplever en backlash är inte den lite vansklig?
– Ja, kapitalägarna är ju inte liberala fundamentalister som Johan Norberg eller Lena Andersson. De är inte ideologer, de plockar hämningslöst det tankegods som för stunden bäst tjänar klassintresset. Det fanns en stark konservativ strömning redan i 1980- och 90-talens borgerliga uppgörelser med den sociala ingenjörskonsten. Den informella sektorn, det vill säga kvinnorna i familjen, skulle ta över mer av de sociala omsorgerna och frigöra resurser för storföretagen. Och de nya managementidealen anknyter direkt till det tidiga 1900-talets reaktionära tanketraditioner. Det ska skapas starka företagskulturer där alla drar åt samma håll. Företagsledaren ska träda fram som en ledare för en flock och med sin karisma besjäla företaget. Jag skriver om det i Kapitalet.se.
– I min nya bok varnar jag för en mer militant, aggressiv borgerlighet som i linje med de här strömningarna söker stöd hos de nyfascistiska krafterna. Vi har ännu en officiös antirasism och feminism i Sverige, men den faktiska, materiella utvecklingen i samhället drar åt annat håll. Vi ser en påtaglig förslumning av arbets- och livsvillkor för invandrare och kvinnor ur arbetarklassen. När man rustar ner den offentliga sektorn förväntas kvinnor i större utsträckning ta hand om äldre och sjuka anhöriga. Då får vi ofrånkomligen en renässans för reaktionära familjeideal som bejakar den här utvecklingen. På samma sätt när invandrarna och deras barn förvandlas till ett rättslöst underproletariat. Det öppnar för ett tänkande som säger att det är rätt och riktigt att trycka ner dem.
– Det finns ett hyckleri i den här humanistiska, antirasistiska liberalismen. Jag föredrar utan tvekan Peter Wolodarski framför Antonia Ax:son Johnson och andra på den borgerliga kanten som förordar samarbete med de bruna. Men talet om människors lika värde klingar förr eller senare bort i ett samhälle där etniskt utstämplade delar av arbetarklassen kör taxi 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan eller utan skyddsutrustning och utan ordnade anställningsvillkor ska bära upp åldringsvården mitt i en svår pandemi.

Du skriver om storbönder i Frankrike som röstar på Le Pen men samtidigt kampanjar för att det måste komma migranter för att ta jobb som de menar att fransmännen inte vill ha. Även svenska lantbrukare har ropat på att gränserna måste stå öppna nu under coronakrisen eftersom svenska arbetare inte vill arbeta för de låga löner som gäller i branschen.
– Det är viktigt att förstå den här dubbelheten. Företrädare för kapitalet vill inte ha fri invandring, de vill ha ofria invandrare. Migranter utan fackliga, sociala och politiska rättigheter. De välkomnar arbetskraften men inte människorna som följer med den. Det är dit den skärpta, så kallade hållbara migrationspolitiken för oss: till ett apartheid light-system. Ian Wachtmeister skröt över att han lärt Jimmie Åkesson det här: hetsa mot flykting­politiken och invandrarna men säg inte nej till importen av arbetskraft.

Du skriver om hur högern också varit skickliga på att snappa upp vänsterns samhällskritik och stöpa om den till borgerligt tankegods. Kan du ge exempel på det?
– Jag tar i boken upp Maciej Zarembas artiklar om den svenska sjukvården. Hans kritik av New Public Managament-eländet var på många sätt träffande och välkommen. Den välkomnades av anställda i vården. Men det gömde sig samtidigt något lömskt i hans analys. Han utmålade folkhemsideologin som roten till det onda. Det är socialdemokratins och vänsterns jämlikhetsideal som hindrar professionen inom sjukvården att jobba efter eget huvud, påstod han. Det är som Noam Chomsky påpekat: vill man få syn på statsreligionen i ett samhälle så ska man studera samhällskritikernas dolda antaganden. Där finns premisserna i den förhärskande ideologin.

Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark påstår att ”svensk fackföreningsrörelse alltid bejakat strukturomvandling” och att anställningstrygghet och kollektivavtal av i dag är knutna till ett förlegat produktionssätt och inte anpassat till vår tid. Vad säger du om det?
– Vad betyder det konkret? Jag jobbade som deltidare i 14 år på ett frukt- och grönsakslager i Stockholm. Vi började halv sju, slutade halv fyra och var lediga kvällar, nätter och helger. Nu har Handelsanställdas förbund gått med på ett avtal som ger företagen rätt att fritt disponera alla timmar mellan 05.00 och 24.00 362 dagar om året. Ett argument för det här av­talet är den strukturomvandling som följer med e-handeln. Men det finns ju ingenting i den nya tekniken som gör det nödvändigt att ge upp nattvila och helgledigheter. E-handeln är bara postorderförsäljning i ett nytt, digitalt gränssnitt. För den skull behöver vi inte ge upp normalarbetsdagen, äventyra lagerarbetarnas hälsa och förstöra umgänget med familj och vänner.
– Det är så här de ideologiska föreställningarna blir begripliga. Se vilka faktiska följder de får nere på golven! Då framträder klassintresset som gömmer sig i dem.

Du riktar även en känga mot vänsterekonomer som Thomas Piketty?
– Ja, Piketty intresserar sig bara för fördelningen av inkomster och förmögenheter. Produktionsförhållandet, själva källan till klasskonflikten, bryr han sig inte om. På liknande sätt är det på många håll inom vänstern. Det är en hållning som socialdemokratin tidigt intog. Kakan skulle fördelas så rättvist som möjligt men hur den producerades brydde man sig inte om. Arbetsgivaren fick behålla rätten att leda och fördela arbetet och strukturomvandlingen bejakades. LO-ledningen välkomnade efter kriget den så kallade vetenskapliga företagsledningen med ackord och tidsstudiemän. Man fördelade onekligen kakan på ett helt annat sätt på den tiden, jämfört med i dag. Men de som jobbade på golven då tyckte inte att det var kul att arbeta med tidsstudiemannen hängande över axeln. På 1960- och 70-talen revolterade arbetare runtom i Sverige mot det sätt kakan bakades på. Femtusen gruvarbetare vid LKAB i Norrbotten gick 1969 i vild strejk mot ackordet och tidsstudierna.

Du skriver även en del om den så kallade gigekonomin. Vad är din analys av den?
– Gigekonomin är springschasar och daglönare i digitalt gränssnitt. Inget annat. I taxibranschen är åttatimmarsdagen nu helt avskaffad. Man måste akta sig för att fastna i idén att ny teknik med automatik medför sociala framsteg. Tvärtom, det vi ser i dag är hur den nya tekniken fastnar i ett socialt bakslag. Kapitalets automatik, vinstjäktets villkor, sätter sin prägel på den och vänder den emot oss. Den blir ett instrument för att i detalj styra och kontrollera arbetaren. Den skärper chefsdiktaturen och förvandlar oss till mänskliga robotar.

När du talar om att samhället präglas av en ”systematisk dumhet”. Vad menar du med det?
– 2011 publicerade jag Det stora tågrånet (Karneval), en bok om konkurrensutsättningen av järnvägen. Jag intervjuade många som jobbade ute i spåren och mötte en sorg och ilska över att de inte längre fick göra sitt jobb. Förr hade arbetslagen självständigt ansvar för en viss bansträcka. Upptäckte de en lös bult skruvade de åt den. Hittade de en spricka i en räl kunde de slipa till det skadade stället. Men i dag får de inte göra det om det inte finns en beställning. Och oftast kommer ingen beställning, eftersom Trafikverket slutat med förebyggande underhåll. Nu ska det repareras just-in-time, när det finns behov. I praktiken betyder det ofta att inget görs förrän det finns budget för det. Det leder till ett gradvis förfall av infrastrukturen. Godståg kan på vissa sträckor i dag inte köra fortare än 40 kilometer i timmen för att spåret är så dåligt. Man påstod att det här skulle vara effektivare och mindre byråkratiskt men i själva verket växte byråkratin. Det krävs massor med jurister och andra administratörer för att skriva upphandlingsunderlag, tvista om fakturor och hålla reda på alla nya företag ute i spåren.
– Det är vad jag kallar systematisk dumhet. Inte enskilda misstag utan en korttänkthet framkallad av marknadens automatik. Entreprenadföretagen som fuskar sig fram genom sina kontrakt handlar vart ett för sig högst rationellt, men summan blir något annat.
– I coronakrisen har den systematiska dumheten blivit alltmer uppenbar. Inom sjukvården till exempel har man ju inte bara brist på skyddsmasker och respiratorer. Man har brist på allt för att cheferna ställt om arbetet efter mönster från bilfabrikernas lean-­system. Det ska inte finnas några lager av någonting. Allt ska komma just-in-time. De som jobbar vet ju att det här är idiotiskt men det är boksluten som styr. Inte det funktionella, det som Marx och de klassiska ekonomerna kallade för bruksvärdet.
– Bytesvärdet sätter sig på bruksvärdet. Affärerna går före det funktionella. Det är det som det handlar om. Då hamnar man i de här dumheterna.

Vad kan man göra åt det?
– Det finns inom den akademiska vänstern en tendens att studera kapitalismen som ett slags självgående maskin. Klasskampen kommer i skymundan, om den överhuvudtaget finns med i analyserna. Då är det svårt att förstå vad som sker och lätt att förbise de möjligheter som öppnar sig för arbetarklassen i utvecklingen.
– Lean production, produktionssättet som utvecklades av Toyota redan på 1950-talet, är oerhört känsligt för störningar. Det ser vi nu i coronakrisen. Men denna känslighet är själva kärnan i systemet. Om allt ska ske just-in-time, om det inte finns några lager av komponenter och utrustning att lita till, och om man samtidigt inför planerad underbemanning, förvandlas hela produktionskedjan till ett enda långt löpande band. Alla måste arbeta felfritt och alla måste hålla takten. Annars stannar kedjan. Arbetarna tvingas med automatik hetsa sig igenom arbetsdagarna.
– Men det betyder samtidigt att ett litet kollektiv av arbetare någonstans längs kedjan på kort tid kan stoppa hela produktionen. Här finns en potential för en arbetarrörelse som börjar röra på sig igen. Det vet företagsledarna. Det är därför Svenskt Näringsliv är så angeläget om att inskränka strejkrätten och göra oss till en rättslös arbetskraft som man kan sparka hur som helst.
– Motståndaren tycks känna vår styrka bättre än vi själva gör. Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen. Det är inget man kan prata sig till. Det kräver erfarenheter av vad kollektivet kan åstadkomma.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]