Inrikes 14 maj, 2020

”Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen”

Mikael Nyberg väckte 2001 stor uppståndelse med sin bok Kapitalet.se som blev något av en brandfackla inom vänstern. I sin nya bok Kapitalets automatik bygger han vidare på sin analys av samhället. Ett samhälle som framför allt präglas av systematisk dumhet.

I Kapitalet.se kritiserade Mikael Nyberg uppfattningen om att den gamla kapitalismen med sina löpande band och klassmotsättningar blivit ersatt av ett postindustriellt informationssamhälle. Men vad har egentligen hänt med den föreställningen och samhället sedan dess? Flamman har intervjuat honom.
– Den bilden av samhället finns kvar. Den gömmer sig i tanken att klyftorna i samhället kan tacklas om särskilt utsatta grupper kompetensutvecklas för att hänga med i utvecklingen. Det finns nu krafter inom LO som i utbyte mot detta är redo att sälja ut vitala delar av Lagen om anställningsskydd. De byter bort anställningstryggheten mot löften om att arbetarna ska få kompetensutveckling i stället.
– Men bilden av kapitalismen har mörknat sen jag skrev Kapitalet.se. Marx diskuteras i dag även i kretsar där man inte väntar sig det. Det finns en oro hos de rika för vad inkomstklyftor och ekonomiska kriser kan leda till. Så den trosvissa nyliberalismen har länge varit på reträtt. Borgerligheten famlar efter nya ideologiska stöttor.

Den här idén om att det är nyliberal ideologi som styr samhällsutvecklingen och som nu upplever en backlash är inte den lite vansklig?
– Ja, kapitalägarna är ju inte liberala fundamentalister som Johan Norberg eller Lena Andersson. De är inte ideologer, de plockar hämningslöst det tankegods som för stunden bäst tjänar klassintresset. Det fanns en stark konservativ strömning redan i 1980- och 90-talens borgerliga uppgörelser med den sociala ingenjörskonsten. Den informella sektorn, det vill säga kvinnorna i familjen, skulle ta över mer av de sociala omsorgerna och frigöra resurser för storföretagen. Och de nya managementidealen anknyter direkt till det tidiga 1900-talets reaktionära tanketraditioner. Det ska skapas starka företagskulturer där alla drar åt samma håll. Företagsledaren ska träda fram som en ledare för en flock och med sin karisma besjäla företaget. Jag skriver om det i Kapitalet.se.
– I min nya bok varnar jag för en mer militant, aggressiv borgerlighet som i linje med de här strömningarna söker stöd hos de nyfascistiska krafterna. Vi har ännu en officiös antirasism och feminism i Sverige, men den faktiska, materiella utvecklingen i samhället drar åt annat håll. Vi ser en påtaglig förslumning av arbets- och livsvillkor för invandrare och kvinnor ur arbetarklassen. När man rustar ner den offentliga sektorn förväntas kvinnor i större utsträckning ta hand om äldre och sjuka anhöriga. Då får vi ofrånkomligen en renässans för reaktionära familjeideal som bejakar den här utvecklingen. På samma sätt när invandrarna och deras barn förvandlas till ett rättslöst underproletariat. Det öppnar för ett tänkande som säger att det är rätt och riktigt att trycka ner dem.
– Det finns ett hyckleri i den här humanistiska, antirasistiska liberalismen. Jag föredrar utan tvekan Peter Wolodarski framför Antonia Ax:son Johnson och andra på den borgerliga kanten som förordar samarbete med de bruna. Men talet om människors lika värde klingar förr eller senare bort i ett samhälle där etniskt utstämplade delar av arbetarklassen kör taxi 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan eller utan skyddsutrustning och utan ordnade anställningsvillkor ska bära upp åldringsvården mitt i en svår pandemi.

Du skriver om storbönder i Frankrike som röstar på Le Pen men samtidigt kampanjar för att det måste komma migranter för att ta jobb som de menar att fransmännen inte vill ha. Även svenska lantbrukare har ropat på att gränserna måste stå öppna nu under coronakrisen eftersom svenska arbetare inte vill arbeta för de låga löner som gäller i branschen.
– Det är viktigt att förstå den här dubbelheten. Företrädare för kapitalet vill inte ha fri invandring, de vill ha ofria invandrare. Migranter utan fackliga, sociala och politiska rättigheter. De välkomnar arbetskraften men inte människorna som följer med den. Det är dit den skärpta, så kallade hållbara migrationspolitiken för oss: till ett apartheid light-system. Ian Wachtmeister skröt över att han lärt Jimmie Åkesson det här: hetsa mot flykting­politiken och invandrarna men säg inte nej till importen av arbetskraft.

Du skriver om hur högern också varit skickliga på att snappa upp vänsterns samhällskritik och stöpa om den till borgerligt tankegods. Kan du ge exempel på det?
– Jag tar i boken upp Maciej Zarembas artiklar om den svenska sjukvården. Hans kritik av New Public Managament-eländet var på många sätt träffande och välkommen. Den välkomnades av anställda i vården. Men det gömde sig samtidigt något lömskt i hans analys. Han utmålade folkhemsideologin som roten till det onda. Det är socialdemokratins och vänsterns jämlikhetsideal som hindrar professionen inom sjukvården att jobba efter eget huvud, påstod han. Det är som Noam Chomsky påpekat: vill man få syn på statsreligionen i ett samhälle så ska man studera samhällskritikernas dolda antaganden. Där finns premisserna i den förhärskande ideologin.

Arbetsmarknadsministern Eva Nordmark påstår att ”svensk fackföreningsrörelse alltid bejakat strukturomvandling” och att anställningstrygghet och kollektivavtal av i dag är knutna till ett förlegat produktionssätt och inte anpassat till vår tid. Vad säger du om det?
– Vad betyder det konkret? Jag jobbade som deltidare i 14 år på ett frukt- och grönsakslager i Stockholm. Vi började halv sju, slutade halv fyra och var lediga kvällar, nätter och helger. Nu har Handelsanställdas förbund gått med på ett avtal som ger företagen rätt att fritt disponera alla timmar mellan 05.00 och 24.00 362 dagar om året. Ett argument för det här av­talet är den strukturomvandling som följer med e-handeln. Men det finns ju ingenting i den nya tekniken som gör det nödvändigt att ge upp nattvila och helgledigheter. E-handeln är bara postorderförsäljning i ett nytt, digitalt gränssnitt. För den skull behöver vi inte ge upp normalarbetsdagen, äventyra lagerarbetarnas hälsa och förstöra umgänget med familj och vänner.
– Det är så här de ideologiska föreställningarna blir begripliga. Se vilka faktiska följder de får nere på golven! Då framträder klassintresset som gömmer sig i dem.

Du riktar även en känga mot vänsterekonomer som Thomas Piketty?
– Ja, Piketty intresserar sig bara för fördelningen av inkomster och förmögenheter. Produktionsförhållandet, själva källan till klasskonflikten, bryr han sig inte om. På liknande sätt är det på många håll inom vänstern. Det är en hållning som socialdemokratin tidigt intog. Kakan skulle fördelas så rättvist som möjligt men hur den producerades brydde man sig inte om. Arbetsgivaren fick behålla rätten att leda och fördela arbetet och strukturomvandlingen bejakades. LO-ledningen välkomnade efter kriget den så kallade vetenskapliga företagsledningen med ackord och tidsstudiemän. Man fördelade onekligen kakan på ett helt annat sätt på den tiden, jämfört med i dag. Men de som jobbade på golven då tyckte inte att det var kul att arbeta med tidsstudiemannen hängande över axeln. På 1960- och 70-talen revolterade arbetare runtom i Sverige mot det sätt kakan bakades på. Femtusen gruvarbetare vid LKAB i Norrbotten gick 1969 i vild strejk mot ackordet och tidsstudierna.

Du skriver även en del om den så kallade gigekonomin. Vad är din analys av den?
– Gigekonomin är springschasar och daglönare i digitalt gränssnitt. Inget annat. I taxibranschen är åttatimmarsdagen nu helt avskaffad. Man måste akta sig för att fastna i idén att ny teknik med automatik medför sociala framsteg. Tvärtom, det vi ser i dag är hur den nya tekniken fastnar i ett socialt bakslag. Kapitalets automatik, vinstjäktets villkor, sätter sin prägel på den och vänder den emot oss. Den blir ett instrument för att i detalj styra och kontrollera arbetaren. Den skärper chefsdiktaturen och förvandlar oss till mänskliga robotar.

När du talar om att samhället präglas av en ”systematisk dumhet”. Vad menar du med det?
– 2011 publicerade jag Det stora tågrånet (Karneval), en bok om konkurrensutsättningen av järnvägen. Jag intervjuade många som jobbade ute i spåren och mötte en sorg och ilska över att de inte längre fick göra sitt jobb. Förr hade arbetslagen självständigt ansvar för en viss bansträcka. Upptäckte de en lös bult skruvade de åt den. Hittade de en spricka i en räl kunde de slipa till det skadade stället. Men i dag får de inte göra det om det inte finns en beställning. Och oftast kommer ingen beställning, eftersom Trafikverket slutat med förebyggande underhåll. Nu ska det repareras just-in-time, när det finns behov. I praktiken betyder det ofta att inget görs förrän det finns budget för det. Det leder till ett gradvis förfall av infrastrukturen. Godståg kan på vissa sträckor i dag inte köra fortare än 40 kilometer i timmen för att spåret är så dåligt. Man påstod att det här skulle vara effektivare och mindre byråkratiskt men i själva verket växte byråkratin. Det krävs massor med jurister och andra administratörer för att skriva upphandlingsunderlag, tvista om fakturor och hålla reda på alla nya företag ute i spåren.
– Det är vad jag kallar systematisk dumhet. Inte enskilda misstag utan en korttänkthet framkallad av marknadens automatik. Entreprenadföretagen som fuskar sig fram genom sina kontrakt handlar vart ett för sig högst rationellt, men summan blir något annat.
– I coronakrisen har den systematiska dumheten blivit alltmer uppenbar. Inom sjukvården till exempel har man ju inte bara brist på skyddsmasker och respiratorer. Man har brist på allt för att cheferna ställt om arbetet efter mönster från bilfabrikernas lean-­system. Det ska inte finnas några lager av någonting. Allt ska komma just-in-time. De som jobbar vet ju att det här är idiotiskt men det är boksluten som styr. Inte det funktionella, det som Marx och de klassiska ekonomerna kallade för bruksvärdet.
– Bytesvärdet sätter sig på bruksvärdet. Affärerna går före det funktionella. Det är det som det handlar om. Då hamnar man i de här dumheterna.

Vad kan man göra åt det?
– Det finns inom den akademiska vänstern en tendens att studera kapitalismen som ett slags självgående maskin. Klasskampen kommer i skymundan, om den överhuvudtaget finns med i analyserna. Då är det svårt att förstå vad som sker och lätt att förbise de möjligheter som öppnar sig för arbetarklassen i utvecklingen.
– Lean production, produktionssättet som utvecklades av Toyota redan på 1950-talet, är oerhört känsligt för störningar. Det ser vi nu i coronakrisen. Men denna känslighet är själva kärnan i systemet. Om allt ska ske just-in-time, om det inte finns några lager av komponenter och utrustning att lita till, och om man samtidigt inför planerad underbemanning, förvandlas hela produktionskedjan till ett enda långt löpande band. Alla måste arbeta felfritt och alla måste hålla takten. Annars stannar kedjan. Arbetarna tvingas med automatik hetsa sig igenom arbetsdagarna.
– Men det betyder samtidigt att ett litet kollektiv av arbetare någonstans längs kedjan på kort tid kan stoppa hela produktionen. Här finns en potential för en arbetarrörelse som börjar röra på sig igen. Det vet företagsledarna. Det är därför Svenskt Näringsliv är så angeläget om att inskränka strejkrätten och göra oss till en rättslös arbetskraft som man kan sparka hur som helst.
– Motståndaren tycks känna vår styrka bättre än vi själva gör. Arbetarklassen måste bli synlig för sig själv som klass igen. Det är inget man kan prata sig till. Det kräver erfarenheter av vad kollektivet kan åstadkomma.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.