SVT-serien Tusenbröder blev en oväntat stor framgång. Serien var välskriven, actiondramatik varvades med vardagliga problem med en för svensk tv-dramatik oerhörd skicklighet. Framför allt gjorde ett faktum serien relativ unik: Den bar klassglasögon, den utspelades i arbetarklassen utan att skildra klassen som ett sönderslitet trasproletariat. Serien väjde inte för klasskonflikter, den drog sig inte för att underblåsa det i verkligheten existerande klassföraktet mellan trygg medelklass och otrygg arbetarklass; de lyckosammas rädsla för att halka neråt, de underordnades kamp för självrespekt.
I Tusenbröder fick vi följa Hoffa och hans kamrater, hur deras nystartade målarfirma blev snuvad på pengar, hur funny money kom in i bilden och hur Hoffa & co ofrivilligt och plötsligt befann sig på fel sida lagen. Hur allt, på grund av otur, klassbetingade beslut och ett samhälle organiserat för andra intressens bästa, leder raka vägen till Hall.
Serien talade med ett vibrerade politiskt-moraliskt patos som sa:
Arbetarklassen förtjänar bättre.

Klassjustis kallas det. Klasslagarna inom rättsväsendet som gör att en klass är dömd på förhand, medan en annan klass kan tänja på lagen till sin fördel. Hur? Systemet är designat av dem och för dem. Den som bevittnat några rättegångar kan inte missta sig. Rättvisan är allt annan än blind, den bär klassglasögon den också.
Jag vittnade en gång för en vän – av arbetarklassbakgrund – som blivit misshandlad av en annan man – också han av arbetarklassbakgrund. Min vän var politiskt aktiv, hade tillskansat sig det språk som de övre klasserna talar. Förmodligen var det just min väns språkbruk, samt att han sett igenom koderna och kunde klä sig enligt juridikväsendets normer, just det att han inte framstod som det han var, som fick hans åklagare att i förbifarten utbrista om den åtalade mannen: ”Såna som han ser vi här hela tiden, de kommer och går.” Underförstått: knegarkillar hamnar i rätten för eller senare.
Hade misshandelsscenariot sett aningen annorlunda ut, hade det kunnat vara min vän som var den åtalade. Hade åklagaren sagt samma sak då? Knappast. Att min vän skulle ha dömts – såsom mannen som misshandlade honom dömdes – är inte så självklart som vi vill tro. Fru Justitia har ingen ögonbindel, hon ser på samhället med ögon svarta av klassförakt.
Arbetarklassen förtjänar bättre.

Efter två uppskattade serieomgångar har nu Tusenbröder blivit film och fått undertiteln Återkomsten. Hoffa, som tycktes förolyckas i andra serieomgångens slut, lever och tar sig iland i Estland där han bygger upp ett nytt liv. Han träffar en gift kvinna men drivs tillbaka till Sverige – där han är efterlyst för dubbelmord – av längtan till fru och barn. Men allt går återigen åt helvete. Snart är Hoffa jagad av kriminella gäng, polis och vet inte vad mer. Framför allt är hans son döende i en njursjukdom och, tro det eller ej, Hoffa (eller egentligen hans njure) är den enda som kan rädda honom. Det blir en kamp mot tiden…
Anslaget är ambitiöst, filmen vill belysa en famnfull av de problem som patriarkat, klassamhälle och orättvis världsordning för med sig. Det görs subtilt och med respekt för filmens historia. Oordningen på en global arbetsmarknad skildras fint. Klasshierarkierna och de följande orättvisorna syns tydligt. Men: filmen är oförsvarbart halvdan. Sin vilja till trots, den politiska handlingen att visa en arbetarklass i sin egen rätt till trots – varje scen går att förutse, varje minut adderar hetta till genansens röda rundlar på publikens kinder.
Tusenbröder – återkomsten vill väl, men understryker medelklassens hegemoni i Filmsverige. När makten ska brytas finns tydligen inte resurserna att skapa ett hållbart manus som styr runt klyschornas tröttsamma minor.

Det känns snålt att skriva ”bra försök, bättre lycka nästa gång” när någon faktiskt ansträngt sig för att upprätta en klass som populärkulturen vanligtvis bara intresserar sig för när det behövs horor att tycka synd om, gangsters att känna skräckblandad förtjusning inför eller statister som befolkar de borgerliga dramernas yttre synfält.
Men, tyvärr, Tusenbröder understryker det vi redan vet:
Arbetarklassen förtjänar bättre.