Författaren Henrik Johansson om en oväntad explosion för nygammal japansk arbetarlitteratur.
Våren 2008: i en japansk bokhandel slår den inköpsansvariga upp en bok, Kani kosen – Krabbfartyget, en kollektivroman av Takiji Kobayashi från 1929 som handlar om fiskare på ett enormt fabriksskepp som gör uppror. Hon chockeras över hur boken talar till henne, hur villkoren för bokens arbetare liknar de hon själv upplevt under sina år som osäkert anställd. Hon beställer 150 exemplar och skyltar den i butiken. Hon är en liten kugge i en osannolik boom.
Ett vanligt år hade boken sålts i 5 000 exemplar – en skaplig siffra för den japanska arbetarlitteraturens mest kända verk – men 2008 säljs den i en halv miljon. Förmodligen ännu fler exemplar säljs som seriealbum. Många känner igen sig. Året efter kommer filmen. Sedan dess har Kani kosen översatts eller nyöversatts till flera språk. Den ska översättas till svenska. I vilken mån det här uppsvinget kan inspirera till nya verk i Japan återstår att se.
Arbetarlitteratur i Japan hade inte bara en guldålder under 20- och 30-talet, utan kan nästan sägas ha enbart existerat under de åren. Litteraturen levde i samklang med arbetarrörelsen i en tid då Japan förde en aggressiv, kolonial utrikespolitik.
1895 lade Japan under sig Taiwan, Korea följde 1910 och 1931 var det dags för Manchuriet. Sex år senare började kriget mot Kina och snart var andra världskriget i full gång.
Där svenskarna oftare skildrade arbetares liv
och sin egen barndom,
sysselsatte
sig japanerna mer med
arbetarrörelsens organisering.
I kamp mot en allt strängare lagstiftning kämpade arbetarrörelsen för att försvara sina intressen, dels på arbetsmarknaden men också för att stoppa de krig som satte arbetare mot arbetare. Från arbetarrörelsens sida sneglade man tydligt på hur revolution 1917 stoppade Rysslands inblandning i första världskriget. Den japanska rörelsen misslyckades dock och gick istället under i repressionen. Den tidens arbetarlitteratur dog ut. Ett hårt slag föll när Kobayashi torterades till döds av polisen 1933, endast 29 år gammal.
Den japanska arbetarlitteraturen från 30-talet var mer aktivistisk, mer brännande, än den svenska. Där svenskarna oftare skildrade arbetares liv och sin egen barndom, sysselsatte sig japanerna mer med arbetarrörelsens organisering. Repressionen mot den japanska arbetarrörelsen var blodig, människor fängslades och torterades. Japans Kommunistiska Parti förbjöds redan vid grundandet. Litteraturen användes för att förklara hur och varför man organiserade sig. Med Kobayashis ord så behövde man inte visa arbetare ”hur eländiga deras liv var, det visste de redan, utan varför de var eländiga.”
Men överheten såg inte med blida ögon på ambitionerna. Censorsavdelningen av den japanska ordningsmakten kallades för Tankepolisen – ett namn som George Orwell använde till 1984. I en av Kobayashis böcker strök censorerna 758 passager – över 40 procent av innehållet. Men inte bara partiarbete, organisering och strejk var känsligt – i Kani kosen tog censorerna även bort vulgärt språk och sex mellan män.
Boomen av japansk arbetarlitteratur har väckt ett internationellt intresse och i slutet av förra året kom ett verk som kan fungera som en utmärkt ingång: antologin For Dignity, Justice and Revolution, sammanställd av Heather Bowen-Struyk och Norma Field. Den innehåller presentationer och noveller av de tongivande författare, men varvar också skönlitteraturen med med dåtidens litteraturteori. Teorierna går in på hur och varför man ska skriva, varnar för alltför ”formuläriskt” skrivande, diskuterar socialistisk realism och varför barnlitteratur inte måste vara realistisk.
Novellerna är välskrivna och säger mycket om sin tids relationer och kamper, men den största behållningen är den teoretiska diskussion som går att överföra till dagens situation – till glädje för alla som vill förändra världen med kultur som vapen. Att följa författarnas intentioner och politiska utveckling kan ge oss verktyg för att förstå hur och varför man kan skriva och läsa skönlitteratur. Snart kommer en antologi med texter av författaren Sata Ineko på engelska, och hon formulerar något allmängiltigt för socialt engagerade författare: ”Även om vi, som arbetarförfattare, skriver om något som bara har hänt en familj eller en individ skrapar vi inte bara på ytan, ser det inte som en isolerad händelse, utan vi tar på oss att förstå den sociala nödvändigheten av det inträffade och därefter gestaltar vi det.”
Eller som det skulle formuleras senare av amerikanska feminister: det personliga är politiskt, vilket kan följas upp med en stilla undran över vem det är som tjänar på problemet. I vems intresse är sakernas tillstånd som de är?
Takiji Kobayashi torterades till döds 1929, men nu har hans spöke vaknat till liv.