Kultur 14 mars, 2023

Arbetarkonsten lever!

”Mina erfarenheter av klass är inte något jag kan klä av mig när jag vill”, säger konstnären Jonelle Twum. Flamman presenterar några svenska konstnärer som krossat glastaket och tagit med sig sina arbetarklasserfarenheter in i ateljén.

I filmen En mammas kropp (2020), som nyligen visades på Malmö konsthalls uppmärksammade utställning I staden växer ett fält hörs en berättarröst tala om en moder. Rösten berättar om en sliten kropp, en som behöver tigerbalsam på kvällen för att arbetets smärtor ska lindras. Samtidigt som rösten hörs, visas scener där två kvinnor städar och tvättar på ett hotell. De rör sig i kliniskt vita miljöer. Vitt kakel gnids, vita sänglinnen kramas ihop eller slätas ut av rutinerade händer klädda i blå sanitetshandskar.

Filmens regissör, Jonelle Twum föddes 1992 och växte upp i Värnamo. I dag bor och arbetar hon i Malmö. En mammas kropp kretsar kring arbete och moderskap samt ett annat tema, som är återkommande i Twums konst – tystnaden. ”I relationen till dig lever en tystnad”, säger filmens berättarröst, som sörjer de erfarenheter och drömmar hon inte kan dela med sin mamma.

I filmen I think of silences when I think of you som hade världspremiär på Göteborgs filmfestival, yttras något liknande: ”Jag tänker på tystnad när jag tänker på dig”, men tystnaden ses också som ett motstånd, och det slås fast att talet kommer att komma först när världen förändras.

I think of silences består till stor del av arkivmaterial från ett bröllop i Ghana på 1990-talet. Alldeles i början syns en kvinna (samma person som gifter sig, men äldre) sitta i en soffa i vad som verkar vara nutid. Hon ska snart, får man veta, flytta till den man hon ska gifta sig med. ”Du”, säger berättarrösten, ”sitter i din mormors hus, där du tillbringat största delen av ditt liv.”

Twum är förutom filmskapare även grundare av Black Archives Sweden, ett arkiv som samlar afrosvenska erfarenheter. Arkivet är audiovisuellt och textbaserat och skapat mot bakgrunden av att afrosvenskars erfarenheter sällan har räknats som en del av den nationella svenska identiteten. Ett slags tystnad även det.

Twum menar att hennes förståelse av klass kommer från barndomen och är direkt fysisk:

– Det är minnen som har etsat sig fast i kroppen som är svåra att avfärda och förbise. Arbete var allestädes närvarande och på ett intimt och socialt sätt. Och hårt och slitsamt arbete kändes nära sammankopplat med vissa kroppar. Mina erfarenheter av klass är inte något jag kan klä av mig när jag vill. De visar sig i mitt konstnärskap, ibland på ett uppenbart sätt, men kanske döljer de sig alltid i bakgrunden.

För Twum har det konstnärliga arbetet inte inneburit att hennes syn på klassamhället och det kapitalistiska systemets våld har förändrats.

– Snarare har kanske klassamhället, och kapitalismens kreativa sätt att förnya sig själv, påverkat mitt konstnärskap.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter/Utrikes 14 juni, 2024

Macrons kris kan föra vänstern till makten

Manon Aubry jublar vid ett valmöte den 25 maj. Hennes parti Det okuvade Frankrike är ett av de största partierna i den nya vänsteralliansen. Foto: Aurelien Morissard/AP.

Macrons extraval har satt franska politik i gungning. Men medan flera högerpartier imploderar inför öppen ridå har vänstersidan lyckats samla sig oväntat snabbt i en ”folkfront” för att stoppa Le Pen.

I söndags kväll gick den välkammade 28-årigen Jordan Bardella – som Marine Le Pen kallar ”Lejonungen” – upp på en scen i Paris. Publiken som skanderade hans namn viftade med trikoloren i takt med den pumpande syntbasen i ”March of progress” av Malo.

Något progressivt framsteg var det dock inte som den nyblivne EU-parlamentarikern beskrev i sitt tal.

– Fransmännen har uttryckt sin tillgivenhet till Frankrike, till sin suveränitet, sin identitet, sin säkerhet och sitt välstånd, sade han och fortsatte:

Fransmännen har ikväll röstat för att Europa ska ta tillbaka kontrollen över migrationen

– De har också uttryckt sin preferens för ett nationernas Europa. Fransmännen har ikväll röstat för att Europa ska ta tillbaka kontrollen över migrationen, för att staten ska återta kontrollen över varje kvadratmeter av dess territorium, för försvaret av sin köpkraft, för skyddet av våra arbeten, våra industrier, och våra bönder mot orättvis konkurrens.

Bardella hade anledning att fira. Resultatet innebar ännu en valframgång för hans och ledaren Marine Le Pens högerextrema parti Nationell samling. Samma kväll samlades tusentals demonstranter i Paris för att protestera mot partiet som ökade sina EU-parlamentsledamöter med 7 till 30, vilket gör det till Europaparlamentets enskilt största parti.

Bubbligt. En anhängare till Nationell samling vid valnatten den 9 juni, då det högerextrema partiet blev störst i Frankrike. Foto: Lewis Joly/AP.

– Det historiska avståndet mellan presidentens majoritet och det största oppositionspartiet innebär ett svidande förkastande av den politik som förts av president Emmanuel Macron och hans regering, fortsatte Bardella. Republikens president kan inte ignorera det budskap som fransmännen skickat. 

Det gjorde han inte. Bara någon timme senare meddelade Macron att han skulle hålla ett tv-sänt tal till nationen. Sittandes vid ett podium i Élysée-palatset, med böljande trädkronor bakom sig, förklarade han att situationen i den franska Nationalförsamlingen, där Macrons parti saknar majoritet sedan valet 2022, har blivit allt mer ohållbar under den gångna mandatperioden. Detta eftersom ”extrempartier” och demagoger, däribland vänsterpartiet Okuvade Frankrike, omöjliggör en koalition som kan styra landet. Det faktum att presidentens parti Renässans och dess valallians just hade förlorat 10 av sina 23 ledamöter i Europaparlamentet gjorde läget ännu mindre hållbart. 

Det enda återstående alternativet var enligt president att utlysa extraval:

– Jag har beslutat att åter ge er beslutet över vår parlamentariska framtid via val. Jag upplöser därför ikväll Nationalförsamlingen.

Beskedet var lika oväntat som förvirrande. Macrons argument var att väljarna måste få säga sitt om det förändrade styrkeförhållandet mellan de franska partierna i Bryssel. Exakt vilken politisk kalkyl som ligger bakom Macrons beslut är dock oklart.

– Macron är besatt av tanken på att stå ensam, i mitten av det politiska landskapet. Men efter sju år av föraktfull, antisocial och främlingsfientlig politik har han förlorat det stöd han behöver för att styra. I EU-parlamentsvalet fick både Nationell samling på ena sidan och de sammanlagda vänsterkrafterna på den andra dubbelt så stort stöd som hans egen lista.

Det är vår uppgift att resa oss och bli det positiva alternativet till fascismen

Det säger Manon Aubry, toppkandidat för vänsterpartiet Okuvade Frankrike, som ökade med 3 till 9 ledamöter i EU-parlamentet, till Flamman. Hon menar att Macrons beslut är ett försök att återigen framställa sig som den enda kraften som kan stå emot Marine Le Pen.

Söndagens resultat ses som en fortsättning på de senaste årens kräftgång för Macrons en gång så effektiva mittenpolitik. För att legitimera sin position menar Manon Aubry att Macron nu försöker neutralisera såväl vänster- som höger-oppositionen och göra valet till ännu en folkomröstning om Marine Le Pen, där han utgör nej-sidan.

– Men hans strategi håller på att misslyckas och det är nu vår uppgift att resa oss och bli det positiva alternativet till fascismen.

Huvudet bland molnen. Macron tillsammans med USA:s president Joe Biden, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Japans premiärminister Fumio Kishida och Kanadas premiärminister Justin Trudeau, den 13 juni 2024. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Det har hennes och andra vänsterpartier också lyckats med. 

I måndags, mindre än en dag efter Macrons tal, meddelade sju partier, däribland Okuvade Frankrike, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och De gröna, att de har bildat en ny valallians. Beskedet var desto mer oväntat då en liknande allians, kallad Nupes, bröt samman i interna bråk efter att den bidragit till att beröva Macron en parlamentarisk majoritet för två år sedan.

Den nya alliansen skiljer sig dock från Nupes, menar Manon Aubry, i det att den är helt inriktad på att stoppa extremhögern från att komma till makten. Det märks också i det nya namnet ”Nya Folkfronten” – en referens till den folkfrontsregering bestående av socialister, kommunister och andra vänsterkrafter som kom till makten under premiärminister Léon Blum 1936 för att stoppa en fascistisk valseger i Frankrike.

Vi erbjuder ett alternativ till extremhögern baserat på en stärkt demokrati, solidaritet, social rättvisa och skydd av miljön

– Det som driver enigheten mellan vänsterns och de grönas krafter i Frankrike i dag är en stark antifascistisk solidaritet. Emmanuel Macron har utlyst extraval och Nationell samling har chans att vinna om tre veckor. Macron kan inte längre tygla monstret han har gött med sin allt mer antisociala, auktoritära och främlingsfientliga politik, säger hon och fortsätter:

– Vi har enats för att skapa den enda kraften som kan stå emot extremhögern i Frankrike. Nya Folkfronten är bredare än Nupes-avtalet och bättre förankrat i fackföreningsrörelsen och civilsamhället. Vi erbjuder ett alternativ till extremhögern baserat på en stärkt demokrati, solidaritet, social rättvisa och skydd av miljön, säger hon.

Konkret går överenskommelsen liksom för två år sedan ut på att samtliga partier drar tillbaka sin kandidat i den valkrets där ett annat parti i fronten har större chans att vinna. Eftersom Frankrikes valsystem präglas av ett slags minipresidentval i enmansvalkretsar i två omgångar innebär det att en vänsterkandidat har större chans att gå till andra omgången i stora delar av landet än om de hade gått till val var och en för sig. I många valkretsar innebär det att vänstern lär slå Macrons parti och ställas mot Le Pens i en andra omgång. Okuvade Frankrike kommer att toppa listan i 229 valkretsar, Socialistpartiet i 170, De gröna i 92 och Kommunistpartiet PCF i 50.

Men trots det oväntat snabba avtalet har uppgifter gjort gällande att flera stötestenar finns mellan partierna. Bland annat ska de ha haft svårt att enas om inställningen till krigen i Palestina och Ukraina. Men Manon Aubry menar att det är överdrivet.

Lejonunge. Jordan Bardella lyssnar på sin partiledare Marine Le Pen under Nationell samlings valvaka den 9 juni. Foto: Lewis Joly/AP.

– Det finns ingen allvarlig oenighet. 2022 hade vänstern och de gröna partierna redan antagit ett gemensamt regeringsprogram. Denna gång har vi på två dagar gjort stora framsteg i utvecklingen av en politisk plattform som innehåller gemensamma positioner i internationella och europeiska frågor som har uppstått sedan 2022. I förhandlingarna har deltagare med en gemensam förståelse av det hot som extremhögern utgör lagt sina fejder och egon åt sidan och antagit utmaningen.

En annan potentiell källa till konflikt är vem som ska leda alliansen. Nupes var till stor del Jean-Luc Mélenchons projekt eftersom det presenterade honom som sin kandidat till premiärministerposten. I dag anses Mélenchon vara en alltför kontroversiell figur för att göra anspråk på den posten, trots att han är ledare för Okuvade Frankrike, inte minst efter att ha försökt hindra polisen från att genomsöka hans partis huvudkontor 2018 genom att deklarera att det är han ”som är Republiken”. 

Det finns ingen allvarlig oenighet

Det andra alternativet är Socialistpartiets nya stjärnskott Raphaël Glucksmann. Men eftersom han i tisdags avvisade den nya valalliansen är han otänkbar som premiärministerkandidat. Enligt tidningen Libération återstår därför François Ruffin från Okuvade Frankrike som den troligaste kandidaten.

Den tidigare chefredaktören för vänstertidningen Fakir sitter redan i Nationalförsamlingen för Okuvade Frankrike och är en av de mest populära vänsterpolitikerna i landet. Det var också han som tog initiativet till Nya Folkfronten. Bra timmar efter Macrons tal skapade han hemsidan ”Front Populaire 2024”, som låg till grund för avtalet. 

– Mélenchon som premiärminister är inte längre tänkbart. Eftersom vi inte kan kampanja för ”Glucksmann som premiärminister” kan Ruffin utgöra en medelväg, säger en anonym källa från Socialistpartiet till Libération.

Folkfrontens chanser ser relativt goda ut. I den senaste opinionsmätningen får alliansen 28 procent, bara 3 procentenheter bakom Nationell samling. Eftersom det trotskistiska partiet NPA sedan dess har anslutit sig till fronten kan den siffran dessutom justeras upp något. Samtidigt samlar Macrons Renässans bara 18 procents stöd. Läget ser dessutom bättre ut efter att ett försök att skapa en motsvarande front på högerkanten ser ut att ha misslyckats.

I tisdags, en dag efter beskedet om Nya Folkfronten, meddelade det gaullistiska högerpartiet Republikanernas partiordförande Éric Ciotti att hans parti tänker bilda allians med Le Pens Nationell samling, för att skydda Frankrike från ”hotet” som vänstern, och i synnerhet det ”antisemitiska” Okuvade Frankrike, utgör. 

Belägrad. Eric Ciotti (till vänster) barrikaderade sig inne på högerpartiet Republikanernas högkvarter efter att partiet avsatt honom som ledare. Foto: Louis David/Creative Commons.

Beskedet ledde till ramaskri och en rad bisarra scener. Mitt under en tv-intervju utanför partihögkvarteret kunde man se hur den feministiska ekosocialisten Sandrine Rousseau dök upp bakom Ciotti och anklagade honom för att förråda landet. 

– Era smädelser smickrar mig, svarade partiordföranden.

Ciotti hade dock inte ens sitt parti med sig. En grupp tunga parlamentsledamöter meddelade direkt att han inte hade deras stöd och att de tänkte avsätta honom. I onsdags försökte Ciotti förekomma dem genom att låsa in sig i partihögkvarteret där ett extrainkallat möte om hans framtid skulle äga rum. Mötet hölls i stället på ett museum och slutade med att Ciotti uteslöts.

Era smädelser smickrar mig

Det hindrade honom inte från att ta över partiets X-konto, ockupera partihögkvarteret och – som i en scen ur The Office eller Veep – meddela den samlade pressen från en balkong att hans kollegers förfarande var regelvidrigt och att han tänker fortsätta som partiordförande.

Samtidigt utspelade sig i en annan del av Paris nästan lika melodramatiska scener, när ledaren för högerextrema Återerövring, Éric Zemmour, under en presskonferens meddelade att han utesluter fyra av partiets fem nyligen invalda EU-parlamentsledamöter – däribland toppnamnet Marion Maréchal Le Pen. Anledningen är att de ska ha hållit förhandlingar med Marions moster Marine Le Pen om en potentiell valallians mellan partierna. Enligt Zemmour var Marion och hennes kolleger inget mindre än ”professionella förrädare”. 

Någon gemensam högerextrem front ser därför inte ut att bildas. Men det betyder inte att hotet från extremhögern har minskat, enligt Manon Aubry. Macron kan lika gärna få finna sig att samarbeta med en premiärminister vid namn Jordan Bardella som med François Ruffin under sina sista tre år som president.

– Nationell samling kommer inte att göra gemensam sak med de konservativa och fascisterna, utan snarare försöka neutralisera dem och ta över det högerextrema och konservativa utrymmet. Nationell samling kommer att gå framåt väldigt starkt i det stundande valet, säger hon och fortsätter:

– Men vi genomgår nu ett snabbt tektoniskt skifte i vårt politiska landskap, och mycket kan hända. De konservativa ligger i spillror, Macron har förlorat sitt stöd under sju år och har orsakat kaos, medan vänstern är mer enad och besluten än någonsin. Vi kan stoppa extremhögern, och kanske till och med vinna valet.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]