Vad hände när statarna i leråkern mötte främmande blickar? I Paul Tenngarts studie över översättningar från den svenska arbetarlitteraturens guldålder blandas spännande resultat med viss nedslående läsning.
I julas läste jag om Jan Fridegårds böcker om Lars Hård. Jag hade förväntat mig hög kvalitet – men blev ändå positivt överraskad. Fridegårds berättelse om den arbetslöse Lars som driver runt i världen med Schopenhauer i ränseln och förför herrgårdsflickor framstår som en sällsynt dahlia. En omtolkning av Strindbergs Fröken Julie för det nyfödda folkhemmet, skriven på ett språk som känns som friskt källvatten. Mycket litteratur från 1930-talet är hopplöst föråldrad i dag, men märkligt nog tycks Fridegårds böcker – talspråkliga och provinsiella som de är – som orörda av tiden.
Jag tänker på min omläsning när jag slår upp litteraturvetaren Paul Tenngarts Exporterad realism: Svensk arbetarlitteratur på engelska. Det är ett försök till en heltäckande studie av den svenska arbetarlitteraturens guldålder i den anglosaxiska världen. Det rör sig om 13 verk från 30-talet och här ingår Lars Hård-trilogin, liksom böcker av Ivar Lo-Johansson, Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Det är med andra ord en mycket ambitiös studie som ger en fascinerande inblick i översättnings- och tolkningsprocesser. Goethe har skrivit att om en specifik kulturs litteratur bara förstås av inhemska läsare kommer den att stelna. Främmande blickar behövs för att hålla den livaktig. Tenngarts studie är ett slags inventering av denna världslitteraturs tillblivelse.
Autodidakterna, de svenska 30-talsförfattarna, var unika. I andra länder slog arbetarlitteraturen igenom samtidigt, men ingenstans var genombrottet så brett och långvarigt som i Sverige. I Storbritannien kom fler arbetarlitterära titlar, men de publicerades på arbetarrörelsens egna förlag och riktades mot den egna läsekretsen. Ett slags subkulturell prosa, med andra ord. I Sverige publicerades autodidakterna på borgerliga förlag och lästes av såväl arbetare som kulturintelligentia. Tenngart studerar hur autodidakterna överfördes, från 30-talet och framåt, genom att granska förord, språk och fliktexter. Det är till viss del nedslående läsning: trots skickliga uttolkare suddades regionala särdrag ut. I många författarskap försvann den klasspolitiska tendensen. Moa Martinson till exempel, som i Sverige lästs som en feministisk arbetarförfattare, blev i den amerikanska kontexten en renodlad feministisk författare.
Givetvis är detta inte bara av ondo. När Ivar Lo-Johanssons Bara en mor publicerades på 1990-talet i USA, placerades den i en feministisk kontext. Det är helt rätt, Bara en mor är ju en feministisk roman! Men i Sverige har en sådan tolkning blockerats på grund av författarens manschauvinism.
Det kan låta nördigt, men alla borde emellanåt studera översättningarna av sina favoritböcker
Tenngart visar också hur de svenska författarna stympades på andra sätt. Fridegårds genialitet i Lars Hård består till stor del i hur han använder talspråk på ett nyskapande sätt, vilket ger arbetarlitteraturen dess unika ”sound”. Men på engelska blir en formulering som ”vart skulle jag mig?” till det neutrala ”where did I want to go?” och ”sladdrat sin historia” rätas ut till ”chattering about their stories”. Småsaker kanske, men det omintetgör Fridegårds fria och lekfulla förhållningssätt till talspråket.
Jämförelsen av översättning och källtext i Exporterad realism är rigorös. Det kan låta nördigt, men alla borde emellanåt studera översättningarna av sina favoritböcker: det ger dem ett slags surround sound. Jag saknar dock en undersökning av den svenska arbetarlitteraturen i pressen. Det är egentligen märkligt: Tenngart hade enkelt kunnat undersöka några recensioner. På så sätt hade föreställningen om autodidakterna som nationalklenoder – vårt stora bidrag till världslitteraturen – kunnat inventeras. Förstod de anglosaxiska kritikerna författarnas genialitet? Drogs paralleller till Upton Sinclair, John Steinbeck och Alan Sillitoe? Kort sagt: skapades en arbetarlitteraturens international? Det är synd att Exporterad realism inte svarar på dessa frågor – studien får något snävt över sig.
På det stora hela är det dock en småsak. Exporterad realism en utomordentlig bok, som inte bara ger spännande inblickar i överföringsprocesser, utan även levandegör originaltexterna. Goethe skulle ha glatt sig: böckerna öppnas upp i ljuset från det främmande språket. Statarna i leråkern, med sina snusiga, tandlösa käftar, får något att säga oss från andra sidan världshaven.