Bok- och biblioteksmässan i Göteborg är en gigantisk tillställning som är ett tillfälle för författarna att få möta sin publik, för förläggarna att göra nya fynd, för många småförlag och deras författare att få komma fram i rampljuset. Men framför allt är det ett gyllene tillfälle att kränga böcker.
Ett sätt att orientera sig fram är att följa ett tematiskt spår. I år bestämde sig undertecknad att koncentrera sig på arbetarlitteratur. Främsta anledningen är nog att det är en ofta underskattad och förbisedd del av litteraturfamiljen. Ytterligare en bidragande orsak är att en av arbetarlitteraturens främsta representanter är Maria Hamberg, med rötter i Docksta utanför Kramfors i Ådalen, en person som jag har etablerat kontakt med sedan i somras. Hon debuterade 2002 med novellsamlingen På väg till natten, och gav ut under fjolåret tillsammans med konstnären Roine Jansson Några gjorde hålen…, en bok som består av noveller, dokumenteller och akvareller, och innehåller 25 berättelser om kvinnor som utför ett osynligt arbete på verkstäder och järnverk. Mycket av stoffet är självbiografiskt, hämtat främst från hennes egen verklighet på Scaniafabriken i Södertälje.

Maria ingår i Föreningen Arbetarskrivare som representerades på mässan, förutom av Maria av Lena Kallenberg som i år har gett ut den kritikerprisade Coola Krogen, en roman i restaurangmiljö, David Eriksson som snart är klar med sin trilogi i lastbilschaufförsmiljö, och den unge Andreas Svanberg från Skåne som skriver mest dramer och lyrik. Föreningens målsättning är att stötta arbetande människor som vill skriva, att lyfta fram vanliga människors vardag och bilden av arbetare som mänskliga, komplexa varelser och inte som Lena Kallenberg beskrev det ”tv-såpornas lallande dyslektiker”. Man vill slå vakt om och utveckla den unika tradition av arbetarlitteratur som finns i Sverige, och man ger ut antologier med arbetarförfattare. I dagarna kommer det ut en novellsamling betitlad Insikter.
Under ett hyggligt välbesökt seminarium med Maria Hamberg och David Eriksson under rubriken ”Hon gör dem – han kör dem” påpekade David vilka möjligheter den nya mp3-tekniken skapar för allmänhetens tillgång till litteratur, och han förutspådde – eller hoppades! – att lastbilschaufförer, som ju kan ägna en stor del av sin arbetstid åt att lyssna på inlästa verk, snart kommer att bli den mest belästa yrkesgruppen i vårt land.

Den fråga som spontant inställer sig när det gäller arbetarlitteratur är vad som är orsaken till den unika ställning som arbetarlitteraturen har fått just i Sverige? Beror det månne på vår folkbildningstradition, och vad kommer att hända nu när nämnda folkbildning är på kraftig tillbakagång? Hur påverkas språket av ämnesvalet? Och innebär inte själva det faktum att man ikläder sig rollen som arbetarförfattare ett både ideologiskt och litterärt ställningstagande? Vi får inte glömma det som David Eriksson påpekade, att själva utgångspunkten är att man skriver bra böcker.

Även om Göran Palm trots sina böcker om LM Eriksson inte brukar räknas som arbetarförfattare, känns det ändå rätt att ta med honom i det här sammanhanget. Hans gigantiska projekt Sverige en vintersaga har nu kommit ut med sin sista del, efter snart 20 år. Hela företaget, som han själv kallar för ”otidsenligt och okommersiellt” har sett åtminstone två förlag dö sotdöden, och ett ovisst ointresse för sista delen, ”det är ju ingen deckare”! Nej, Göran Palms bok är en reseskildring som söker förena det historiska med det samhällsaktuella, och tro det eller inte, men också med naturskildringen.
Boken är skriven på blankvers, en form som ligger mellan prosa och poesi. Palm,som av Göran Greider har kallats för ”Folkhemmets Vergilius”, har den storslagna ambitionen att beskriva hela Sverige från söder till norr, och att komma så långt från klyschor och schabloner som möjligt. Han skriver om Kiruna som konststad, glesbygd som tätbygd, Stockholm som ett myller av byar. Det här är Sverige bortom det nationellas ekologiska kolonialism, skildrat ur ett annat, ofta nytt perspektiv, som är ett tydligt underifrån. Som Göran Palm själv sa: ”Det är segrarna som skriver historien, det är förlorarna som skriver litteratur”.

Bokmässan är en uppvisning si mångfald. Den är också en storslagen manifestation av det skrivna ordets överlägsenhet som medel att skildra verkligheten.