– Jag är inte en optimist kring arbetarrörelsens framtid, men jag är inte heller så pessimistisk, säger Daron Acemoglu med ett brett leende.
Dagen innan mottog han tillsammans med två kollegor Riksbankens pris till Alfred Nobels minne, för sin forskning om stabila institutioners roll i att bygga upp välstånd.
I dag står han på scenen i ABF-husets Zätasalen, döpt efter den socialdemokratiska kommunisten Zeth Höglund – en gång fängslad för förräderi, senare finansborgarråd i Stockholm. Byggnaden i sig är ett monument över arbetarrörelsens förvandling till just en rad mäktiga institutioner: ett rikstäckande fackförbund, ett statsbärande parti och en myllrande folkrörelse.
Men i dag är ämnet inte arbetarklassens historia, utan dess framtid. Som om inte sjunkande medlemsantal och en urholkad strejkrätt vore nog har en ny utmaning börjat avteckna sig vid horisonten.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!