Krampaktigt förnekas den växmande klimatkatastrofen av all borgerlighet, från Sd till L och C. ”Sverige kan inte ensamma göra något åt Kinas kol och stål”, brukar det heta. Att Sverige överkonsumerar Kinas kol och stål vill de inte se. Rör inte bilen men minska utsläppen, så låter Centerns favoritparoll. Självklart måste vi ha en sexfilig Förbifart Stockholm.

I djupet av sin krämarsjäl förstår ändå borgaren att privatkapitalismens tid börjar närma sig det slut, som blir en direkt följd av klimatets utveckling.  Utplundringen gick för sig så länge bara människor strök med, det kom alltid nytt humankapital att förbruka. Men när planetens samlade resurser är på upphällningen försvinner förutsättningarna för det mesta som mänskligheten vill företa sig.  Att av detta våga göra något som går ut över den egna bekvämligheten finns dock inte på borgerlighetens politiska karta.
Men det är som om även arbetarrörelsen har svårt att fatta vad som händer. Är det inte konstigt? Våra ledare verkar inte se vilken potential klimatfrågan har för rörelsens framtid. Nu står rodret och slår i vågorna, ingen vill hålla i det.
Greppa tag i det nu, så tittar solen fram och alla småtrollen försvinner.  Som de gjorde i Topelius saga om samepojken Sampo som steg fram från sitt gömställe och ropade Vinterkonungen rakt i ansiktet: Du ljuger, så stor du är! när densamme förkunnat att solen är död.

Svett och möda är att vänta om vi ska undvika att det blir bara blod och tårar av alltihop

Alla väntar sig nu att arbetarrörelsen ska ta rodret. Då kan vi inte ha ett Folkrörelsesverige som inte agerar. Vad är det som skrämmer? Det finns faktiskt ingen möjlighet att ta klimatkatastrofen vid hornen utan att den ekonomiska demokratin förverkligas.
Lyckas inte samhället inom 10-20 år ta sig upp till sin sista och slutliga nivå, innebärande en konsekvent genomförd ekonomisk demokrati, då fullbordas klimatkatastrofen och den kultur och civilisation som vi trots allt har uppnått tvingas ner i en brant utförsbacke. Vad väntar vi på?
Det är bråttom med klimatet, det vet alla och vi har ingen tid att förlora. Storfinansen skiter blankt i frågan. Metoderna (lagstiftning och ekonomiska styrmedel) får skifta efter vad som måste regleras. Produktionen av faciliteterna ätande, resande och boende i väst (och i Asiens överklass) måste halveras och ny produktion etableras i deras ställe.
Ingen permanent arbetslöshet kan accepteras, först och främst i solidaritetens namn, men också för att alla mänskliga resurser faktiskt kommer att behövas i den stora omställning som förestår.  Svett och möda är att vänta om vi ska undvika att det blir bara blod och tårar av alltihop.

Några exempel på ny sysselsättning:   
• Vegetariskt protein ersätter animaliskt.
• Tågtillverkning och skeppsvarv ersätter flygplans- och biltillverkning. Järnvägs- och hamnbyggen ersätter vägbyggen.
• Ombyggnad ersätter nybyggnad av bostadshus. 20 kvadratmeter per person blir norm.
• Takisolering av alla befintliga byggnader.
• Trä ersätter betong och stål i all nybyggnation av hus och anläggningar.

Snacka om offentliga investeringar!

Det blir tufft framöver, men sannolikt roligare än vi har det nu, under de svarta åskmoln som tornar upp sig över världen. Vi kommer genast att andas lättare. Högern kan vi bara skratta åt, för den har förlorat det sista av sin politiska relevans. Nu måste vi faktiskt hjälpas åt allihop! Sådant tal har borgaren inte hört (och inte fört) på länge, annat än i grannsamverkan mot inbrott och krav på större rosor i Brf:s rabatt mot gården.