Är upploppen och våldsamheterna i städerna som har spritt sig till hela landet, genom sin omfattning och genom den sorts personer som är inblandade i dem, ett nytt fenomen?
– Det nya är varaktigheten och spridningseffekten och kanske att det var så många underåriga mellan 12 och 16 år som deltog. Tillsammans med den sociala kris som Frankrike störtats ned i – och som arbetarklassen betalar ett högt pris för – spelar de sociala effekterna av den politik som förts sedan 2002 en, som jag ser det, viktig roll i det som just inträffat. Man ger pengar åt de rika genom skattesänkningar och samtidigt slutar man ge pengar till föreningarna och de unga förmenar man minsta lilla utväg, som till exempel ungdomsarbeten. Dessa ungdomsarbeten erbjöd många från förorterna en första plattform för att ta steget in i samhället, en yrkesmässig socialisering.
– De hade fem år på sig att utveckla sig, att skaffa sig självförtroende och till slut möta arbetslivet. Den erfarenheten gjorde det möjligt för dem att upptäcka andra sociala miljöer men även politiska och fackliga rörelser.
Ni analyserar i vissa av era verk som ni gjort tillsammans med Michel Pialoux arbetarklassens brytning med arbetslivet. Hur är denna brytning konstruerad?
– En arbetslöshet som konstant ligger över 10 procent och som kan stiga till 40 procent bland de unga i vissa områden undergräver till slut samhället inifrån. Denna arbetslöshet stör framtidsperspektivet på individnivå och destabiliserar familjerna genom att antalet skilsmässor blir fler och barn med ensamstående föräldrar ökar. För vissa föräldrar, som inte har konstruerat sig som löntagare, har helt enkelt situationen blivit ohållbar. För den generationen invandrarbarn som i dag är 40 år, ser allt helt annorlunda ut. Fadern, arbetare, var alltid närvarande, och denna faderliga närvaro, denna föräldranärvaro, erbjöd barnen solida mentala strukturer. De mest socialt stabila familjer har sakta men säkert övergivit problemförorterna där det tenderar att inte finnas kvar några andra än de som dömts till husarrest – som framlever sina liv som om de vore det.
Ni säger om barnen till invandrarna, vilka utgör majoriteten av de unga i problemförorterna, att de ”saknar socialt arv”. Vad menar ni med det?
– Många av dem förkastar deras föräldrars arbetarbakgrund. Deras fäder har inte överfört den till dem eftersom de lever som om det vore ett övergångsstadium att de är arbetare. De har inte heller riktigt överfört sin ursprungskultur eller så har de gjort det på ett komplicerat sätt, inte fullt ut.
Ni är en av dem som motsätter er idén att dessa unga, barn av invandringen, har integrationsproblem?
– Det är en falsk debatt. I verkligheten är integrationen på god väg. Under trycket från högern och extremhögern har man dukat upp detta ”integrationsproblem” fix och färdigt. Invandrarnas barn är födda här, de pratar franska, de betalar sina skatter. Med rätta förstår de inte – och tar mycket illa vid sig av – denna ogrundade uppmaning att ”integrera sig”, som ger näring åt tanken att ”de aldrig kommer att vara härifrån”.
Trots denna ”destrukturering” av arbetarklasserna förmärker ni hos de unga från problemförorterna en stark stridsvilja och potentialer att politisera sig…
– För dem är detta ett skrik av vrede och i uppror mot en outhärdlig tingens ordning, med framför allt en självdestruktiv prägel. Gérard Mauger talar om ”proto-politisering” i den bemärkelsen att det kanske är första gången de regelbundet spetsar öronen till vad Sarkozys säger. Att kräva hans avgång är en politisk handling och kanske embryot till någon form av politisering. Men vänstern har inte velat se denna potential. Genom att satsa allt på kortet att vara ”den ställföreträdande nordafrikanen” har de inte tagit vara på tillfället att integrera en hel generation invandrare hos borgmästarna, i Parlamentet, i de representativa församlingarna.