Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.

Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.

Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.

Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.

Nu tittar jag på Tantolunden med samma yrvakna blick. Är det verkligen så länge sedan jag hade ett hem sist? Vi har bott i vår nuvarande lägenhet i tre år. Jo, det är faktiskt den längsta sammanhängande tid som jag har bott på samma plats sedan jag flyttade hemifrån för snart 20 år sedan. Studentlägenheter, inneboende, andrahandskontrakt och kollektiv. Under hela mitt vuxna liv har jag levt utan känslan av att ha ett riktigt hem.

Jag ställer in cykeln i förrådet. ”Och från och med detta ögonblick behövde jag inte ta ett steg till; marken gick i mitt ställe i denna trädgård där mina handlingar för länge sedan upphört att vara medvetna viljeakter. Vanan kom och tog mig i sina armar och bar mig till min säng som ett litet barn.”

Så skriver Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt. Utan vanan skulle man aldrig stå ut med att leva på en plats. Vanan inreder våra rum åt oss och gör dem till förlängningar av våra egna jag. Den omvandlar en provisorisk bostad till ett hem.

’Hem’ betyder i dag ett objekt på fastighetsmarknaden.

Men i Prousts romansvit från 1913–27 framställs vanan också som en fiende. Den gör oss avtrubbade och blaserade. Det här perspektivet är typiskt modernistiskt: vanan måste brytas för att vi ska kunna bli uppmärksamma på världen. Alltsedan modernismen har hemkänslan varit misstänkliggjord. Som om man måste vara förfrämligad från sina omgivningar för att leva på riktigt.

Kanske för att det har blivit allt svårare att leva på något annat sätt. Under hela 1900-talet har det talats om en snudd på kontinuerlig bostadskris. 1951 skrev filosofen Martin Heidegger i essän ”Bygga bo tänka”:

”Det talas överallt, och på goda grunder, mycket om bostadsnöden. Det talas inte bara, det handlas också. Man försöker upphäva bostadsnöden genom att skaffa fram lägenheter, genom att gynna bostadsbyggandet, genom planering av hela byggsektorn.”

Låter det bekant? Skriande bostadsbrist råder i dag i Sveriges storstäder. Bygg, bygg, bygg, lyder mantrat från både höger och vänster. Underlätta för fastighetsbranschen eller skapa fler kommunala hyreshus. Men enligt Heidegger består inte den egentliga krisen i själva bristen på bostäder. Inunder den finns en djupare kris, som handlar om att vi inte förstår vad det innebär att bo.

Att bo är för Heidegger inte bara att ha tak över huvudet. Det är att uppehålla sig bland tingen, att införliva alla dimensioner av varat i sitt liv. För att kunna göra det måste man vara delvis sammanflätad med platsen man lever på.

Är det någon som förmår det i dag?

Hem är inte bara en byggnad, utan en känsla av tillhörighet. Hemmet sträcker sig utanför själva bostaden och kan innefatta en hel småstad eller stadsdel, tillsammans med andra viktiga platser, som en arbetsplats eller träningslokal. Samtliga av dessa har blivit allt mer tillfälliga för oss. I stället för att åka till samma jobb varje dag byter man arbete ofta och jobbar allt mer hemifrån.

På alla stadens kaféer sitter frilansare som jag med sina datorer. I stället för att gå till ett enda gym använder vi en app som ger tillgång till flera olika. Vi är fria och flexibla och prekariserade. Och vi är aldrig riktigt hemma någonstans.

Under hela mitt vuxna liv har jag levt utan känslan av att ha ett riktigt hem.

Omgivningarna blir aldrig en del av jaget när man flyttar runt. Mängder av energi går åt till att hantera själva platsen. Var sitter lampknappen? Hur cyklar jag enklast hem? Var finns närmsta brevlåda, vårdcentral, matbutik? Och när måste jag börja leta efter nästa bostad?

Inom bostadsforskningen beskrivs denna konstanta stress ibland som en brist på ”ontologisk säkerhet”, ett begrepp som hämtats från psykiatrikern R.D. Laing och som betyder att känna sig trygg i själva varat. ”Ontologisk säkerhet”, skriver Peter Marcuse och David Madden i boken In defense of housing, ”är känslan av att världens stabilitet kan tas för given. Det är den känslomässiga grund som tillåter oss att känna oss avspända i våra omgivningar och hemma i våra bostäder.”

Bristen på ontologisk säkerhet, menar Marcuse och Madden, drabbar alla i dag. Oavsett samhällsklass.

Men det finns förstås grader i helvetet. För människor flykt från krig kan förlusten av hem vara total. Domicid, den avsiktliga förstörelsen av hem, har länge varit en vanlig militär strategi, inte minst hos kolonialmakterna. Under de jugoslaviska krigen på 90-talet var förintelsen av bosniska hem ett aktivt mål, och i dag kan vi se fruktansvärda exempel på domicid i såväl Ukraina som Gaza.

I Sverige slår bostadskrisen också ojämnt. Om man saknar ködagar, kontakter och förutsättningar att ta lån så är man utlämnad till en svindyr, kortsiktig och ofta diskriminerande andrahandsmarknad. Den ontologiska säkerheten är minimal.

Men att äga sin bostad är inte nödvändigtvis någon utväg. Under räntehöjningarna de senaste åren blev det tydligt att de flesta bostadsägare i själva verket bara hyr sina hem från en annan lynnig värd: kapitalet.

När marknaden sviktar kan många tvingas flytta, och behöva sälja sina bostäder till miljonförluster. Miljoner som man aldrig haft, utan bara lånat sig till. Den ontologiska osäkerheten präglar alltså nästan allas relation till hemmet. Men den övre medelklassen befinner sig oftare i förnekelse. Mitt uppe i sina ”bostadskarriärer” är de nästan parodiskt sysselsatta med ändlösa renoveringar och flyttar. Deras ängslan förkläs i det som Nina Björk så träffande har kallat för ”skitdrömmar” om nya ismaskiner och köksluckor.

Ibland tar de en paus från sina egna projekt och tittar på hur andra sliter med sina skitdrömmar i programmet Husdrömmar, där det perfekta hemmet hela tiden bara är ännu ett fastighetsköp och en grundlig renovering bort. Programmet har sänts i ett drygt decennium nu. Ibland görs återbesök hos tidigare deltagare, som oftast redan har hunnit sälja sitt ”drömhem” för att börja med ett nytt husprojekt.

Eller också tittar man på någon av alla de nyare mäklarserierna: på Netflix kan man följa mäklare i Los Angeles, Orange County, London, New York, Paris, Beverly Hills, och så vidare. Där har fastighetsfetischeringen kokats ned till det mest essentiella: att köpa och sälja, och göra profit. I ett avsnitt av Selling Sunset beklagar sig en potentiell husköpare över bristen på gasspis i ett multimiljonsobjekt. ”Bitch, you don’t even cook!” utbrister den botoxade mäklaren i ett klipp som fått hundratusentals likes på TikTok.

Köket är förstås bara en del av varan. Alienationen är total. Husdrömmarna behöver aldrig ta slut. De får aldrig ta slut. Så snart någon faktiskt rotar sig blir den ju ett hot mot den ständigt eskalerande fastighetsmarknaden.

En bekant berättar hur hon blivit nedringd av mäklare sedan hon köpt sin första bostadsrätt. Redan innan hon hade hunnit flytta in frågade de om de fick komma och värdera hennes lägenhet. Hon sade att hon brukar förstumma dem genom att svara: ”Men varför skulle jag vilja sälja mitt hem?”

Svaret borde vara enkelt: för att du kanske skulle kunna tjäna en rejäl slant, och flytta till något ännu bättre själv. ”Hem” betyder i dag ett objekt på fastighetsmarknaden. Den här varufieringen har inte kommit till av en slump, utan är resultatet av en långvarig politisk strategi.

Under flera decennier har många ekonomiska reformer genomförts i syfte att öka cirkulationen av bostäder. 1985 avreglerades kreditmarknaden, vilket gav bankerna tillstånd att låna ut obegränsat med pengar. Vad innebar det? Till och med Palme lär ha sagt till riksbankschefen och sin finansminister: ”Gör som ni vill. Jag begriper ändå ingenting.”

Jo, det innebar såklart att allt fler kunde ta lån som de inte kunde betala tillbaka. När fler kunde ta lån blev efterfrågan större, och priserna på bostäder steg. Snart var bostadsbubblan och 90-talskrisen ett faktum. Bolåneräntorna steg till över 20 procent och bubblan sprack.

Ett hem behöver kännas mer varaktigt än varu-aktigt.

Men så snart ekonomin hade återhämtat sig började man om igen. I stället för att trygga hyresmarknaden så skulle allmännyttan säljas ut. Mellan 2000 och 2021 ombildades över 190 000 hyresrätter i Sverige. Och 2008 togs fastighetsskatten bort. Inte ens den globala finanskrisen senare samma år, som berodde på att man beviljat bostadslån till folk som aldrig skulle kunna betala tillbaka dem, lån som sedan styckats upp och sålts vidare, verkar ha fått politikerna att tänka att en växande bostadsmarknad kanske inte är någon universallösning på bostadskrisen. Nej, nu vill Kristdemokraterna slopa vinstskatten på bostäder också. Allt för att skapa så mycket ”fart” på bostadsmarknaden som möjligt – trots att Sverige redan har den högsta bostadsrörligheten inom EU.

Vi flyttar med andra ord hela tiden. Jagade av ontologisk osäkerhet blir vi tacksamma byten för en retorik som tycks vilja garantera oss en plats i staden. Att äga sitt hem. Det låter så tryggt.

Det är en smått genial politisk strategi. Alla behöver ju ett hem. Och hyresmarknaden är trasig, så mitt enda riktigt goda alternativ är att bli konsument på bostadsmarknaden.

När jag köper en bostad så omvandlas automatiskt mina politiska intressen. Hela mitt sparkapital finns nu i objektet, som till största delen ägs av banken. Jag är alltså personligen investerad i att bankväsendet är stabilt och att cirkulationen på fastighetsmarknaden ökar, så att värdet på min bostad stiger. Om marknaden skulle krascha innebär det en total katastrof för mig och min familj. Boendekostnaderna utgör den största delen av vår hushållsekonomi. Vi har små marginaler och inväntar varje nytt räntebesked från Riksbanken med andan i halsen.

Hyresmarknaden är trasig, så mitt enda riktigt goda alternativ är att bli konsument på bostadsmarknaden.

Men jag har trots allt en bostad jag kan tänka på som min.

Priset jag får betala för denna skenbara trygghet är en alienation i mitt eget hem. När jag tittar mig omkring i lägenheten ser jag en vara. När jag rör mig i vårt område noterar jag saker som ökar och minskar värdet för bostadsrättsföreningen. Lite klotter på garageporten stressar mig. När mina barn repar upp köksgolvet föreställer jag mig de renoveringar som måste till inför en eventuell visning, trots att vi inte har några som helst planer på att flytta.

Vanan försöker omvandla lägenheten till en förlängning av min egen kropp, till ett hem, men lyckas aldrig fullt ut.

Det är svårt att artikulera vad som gått förlorat. Svårt att argumentera för något omätbart. I Kiruna har man försökt sätta fingret på vad som egentligen skaver när hela staden måste flyttas. Många Kirunabor sörjer det, trots att de erbjuds nya bostäder av LKAB. Vad är problemet, det är ju fortfarande hus i Kiruna?

”Man är fäst vid Kiruna”, säger en ur lokalbefolkningen till Aftonbladet, ”men Kiruna försvinner. Hela själen från stan och alla minnen försvinner.”

Cykeln bär en inte längre automatiskt hem. Livet har inte någon given bakgrund. Man måste tänka på hur man låser badrumsdörren, slänger soporna, hittar till bussen.

Essä • 18 juni, 2025

Birgitta Eds existentiella herrgård ger mig mardrömmar

Man känner sig som en tillfällig besökare i världen, i stället för som en del av den. Det är ett politiskt, socialt och existentiellt problem. Vi måste sluta prata om bostadskrisen enbart i termer av bostadsbrist, och försöka sätta ord på den allmänmänskliga rätten till hem.

Vad är det som gör något till ett hem? Det är inte ägande. En hyresrätt kan, med rätt villkor, vara ett mer långsiktigt och tryggt boende än en bostadsrätt. Men det är lätt att glömma, på en hyresmarknad så begränsad att man behöver samla ködagar tills efter att barnen har flyttat hemifrån för att ha en chans till en rimlig familjelägenhet i Stockholm.

Missförstå mig rätt, man behöver inte bo kvar i Mölndal i hela sitt liv. Men ett hem behöver kännas mer varaktigt än varu-aktigt, mer verkligt än drömt, och mer tryggt än tillfälligt.

Att ha ett hem är att slippa behöva tänka på sin bostad. När gick det senast en vecka utan att du gjorde det?

Lyra Eriksson Lindbäck

Författare och skribent, bokaktuell med ”Genom delning” (Modernista, 2025).