Familjen Lyons är en helt vanlig brittisk familj med olika individuella problem, men som ändå förenas i sin bergfasta tilltro till systemet. Alla utom äldsta dottern, herrskapsanarkisten Edith, som lever ett kringflackande aktivistliv. Men det verkar i första hand vara hennes unika strategi för att fylla ut den annars rätt så tomma tillvaron. Visst tittar familjen Lyons på nyheterna, men mest för att ha något att gnabbas över, och det enda de är överens om är att innehållet framför allt är mördande tråkigt. Men så rubbas även deras lilla värld när den stora världen utanför börjar skaka.

Det börjar med Brexit, Trump och allt annat som hör vår tid till och rör sig 15 år framåt, till kärnvapenskrammel, ekonomisk kris och miljökatastrofer. Bankväsendet kollapsar och drar de sista marknadsliberala sympatierna hos de lägre skikten med sig. Sovjetunionen återuppstår. Guardians of the galaxy 4 går på bio. Ungarna har så mycket skärmtid att några av dem fått för sig att de är ”transhumanister” och läskiga öststatare erbjuder billiga operationer till de som anser att de inte passar in i sina humanoida kroppar. Framtiden ter sig onekligen skräckinjagande för vanligt hyggligt folk.

Verkligheten drabbar som sagt även familjen Lyons, vars öde verkar synnerligen sammanflätat med den politiska demagogen Vivienne Rooks (Emma Thompsons) resa mot toppen. De självrättfärdiga sönerna Stephen och Daniel tvingas konfronteras med sina egna tillkortakommanden som trygga know-it-all-liberaler och skenbart oantastliga familjemän, medan yngsta systern, den ensamstående och rullstolsburna Rosie, söker balansera livspusslet i ett samhälle som nu helt utan maskering ståtar med att hata ”parasiter” som henne.

Years and years lutar sig inledningsvis mot en svajig – och inte minst utnött – satir om hur all ”populism” egentligen är olika uttryck för samma brist på bildning hos den lättmanipulerade massan. Rooks parti har sin övertydliga slogan ”Britain for Britain” och klar slagsida åt höger, medan de vänsterradikala alternativ som uppstår i Syd- och Östeuropa av någon anledning inte har social utjämning, utan bögutrotning, högst upp på agendan. ”Extremhöger och extremvänster möts alltid på mitten”, som Daniels pojkvän Viktor sammanfattar det hela; vilket tyder på att manusförfattarna har läst sin Erik Helmerson i Dagens Nyheter.

Men Years and years är en unik serie eftersom den även lyckas med konststycket att skratta åt sig själv och den snusförnuftiga tankevärld den härstammar ifrån. I Vivienne Rooks Storbritannien har till exempel ”blame the russians” blivit en så ofta åberopad slogan hos eliten för att själva undkomma ansvar från allt som går snett i samhället (elavbrott, miljön, medialögner, krigshot) att folket tagit det till sig som ett ironiskt talesätt, och de tjusiga innerstadsbor som tidigare gjorde sig klipp på den försummade landsbygden medan de hånade alla bortkomna EU-skeptiker tvingas för en gångs skull se sig själva i spegeln. Lägg därtill att Years and years är både rolig, spännande och lagom lång och du får en av den senaste tidens bästa tv-produktioner.