Jag har egentligen haft ett större meningsutbyte med tidskriften Arena. Det startade med ett nummer om ”nationalvänstern”. På omslaget fanns för den som trots allt missade den underförstådda nazikopplingen en man i rånarluva med folkdräkt. Så porträtterades mina ganska traditionella vänsteråsikter i frågan. Jag är inte ledsen för det, men vetskapen om hur Arena utmålar sina meningsmotståndare förklarar en hel del av varför tidskriften framkallar märkbar skadeglädje så fort den kritiseras.

Och att Arena nu blir ledsna av kritik som framförts av vänsterskribenter som Kajsa Ekis Ekman (13/7 2009), Daniel Suhonen och Dan Josefsson (Aftonbladet 12/1 2010) har jag lite svårt att ta på allvar. Är man så bra på att sprida förklenande omdömen som Arena varit får man sannolikt inte snällhet tillbaka.
Arenagruppen är, för de som inte känner till den, ett konglomerat av debatt och idéverksamheter, löst knutna till socialdemokratin, delvis finansierat av LO-pengar. Viktigast av dem är förlaget, Atlas, nätsidan Dagens Arena och Tidskriften Arena. De flesta uppskattar den första, eftersom de ger ut viktiga böcker och den andra eftersom Sverige är svältfött på dagliga vänsterståndpunkter. Den sistnämnda tidskriften har däremot ett sämre rykte.
Det beror inte på att Arena haft fel då och då – det går ju inte att undgå om man är politiskt aktiv. Problemet med Arena är att de i princip aldrig haft rätt. Arena har sällan fattat grejen, oavsett vad grejen är. Grunden ligger i tidskriftens reflex att oavsett vilket hot som dykt upp i verkligheten hitta grundfelet hos vänstern, och då framförallt socialdemokratin själv.

En gång i tiden, gissningsvis för cirka trettio år sedan när de i tidskriften tongivande personernas politiska medvetande formades, var det kanske behövligt. Om det fanns något fel då i Sverige var sannolikheten hög att det gick att diskutera meningsfullt genom kritik mot socialdemokratin, för samhället var i hög grad format av socialdemokratin. Arena formades av en generation som kunde luta sig emot en orubblig välfärdsstat, som därför kunde kritisera det stelbenta och ofullkomliga i den. Det var också en tid då sosseriet var en självklart vit, mestadels manlig miljö där man höll sin avvikande sexualitet i garderoben. Så frågor om kön och etnicitet var upproriska och intressanta.
2010 är Arenaideologin helt otidsenlig. Det kanske var uppseendeväckande att ha ett osvenskt efternamn 1982 – idag är det normalt. Feminismen är självklar och det kryllar av bögar och flator i vänstern. Men betydligt värre för Arenaideologin är att det är svårt för människor som överlevt decennier av aggressiv nyliberalism att se det fräscha i malandet om rörelsens mörka baksidor. Hela socialdemokratin, arbetarrörelsen och välfärdsstaten håller ju på att åka ner i diket! Kan det verkligen vara världens viktigaste sak att gnälla på trångsynthet hos gamla socialdemokrater?

Om vänstern och arbetarrörelsen ska ägna sig åt opinionsbildande verksamhet bör man studera Arenas exempel och göra precis tvärtom.
En tankesmedja som under hela sin existens är mer ogillad av den egna sidan än av motståndarna får sägas ha misslyckats. Om progressiva idéer ska hamna på offensiven är det för det första viktigare att ta fajten med våra verkliga motståndare, kapitalet och dess politiska företrädare, för det andra att de gör en riktig bedömning av vilka som är vår tids centrala konflikter.
2010-talet kommer med all säkerhet att bli ett årtionde av politisk konfrontation. Nästa finanskris närmar sig innan vi återhämtat oss från den förra. Vem som ska betala notan kommer avgöras av vilken sida som mobiliserar och vinner. Den absolut viktigaste första uppgiften är att bryta med den uppgivenhet som dominerar hela vänstersidan idag. Det krävs något helt annat än moloken självgranskning för att klara det. Det krävs goda exempel, glädje och agitation ute på landets arbetsplatser.

Framför oss har vi också årtionden av politisk kamp om hur klimatkrisen skall hanteras. Ett utökande av den demokratiska makten över ekonomin och nya regleringar krävs. Det är svårt nog, men de kommer att behöva utföras i en period av samhällelig och politisk kris orsakad av klimatförändringarna. Nya allianser behöver byggas, något som kräver strategi och aktionsberedskap, inte inställningen att arbetarrörelsen inte skall vara ett subjekt.

Låt oss hoppas att debatten om tidskriften Arena inte bara är ännu ett kultursidesgräl, utan markerar något större: en arbetarrörelse som börjar förstå vad klockan är slagen.

/Aron Etzler