En extraordinär scen på svensk toppnivå har just passerat. Det är Per T Ohlsson, som med fuktig pussmun utdelar årets judaskyss till Margot Wallström.

För de som följt Sydsvenskans politiske skribent några år, vet att han inte bara platsar i den mest hårdföra borgerligheten i Sverige, utan även tillhör den exklusiva skara som bara uttrycker sig med lite för tydlig förtjusning om fascistiska militärkupper (”Adios Chávez”, 13 april 2002). För sådana övertramp har han blivit en av denna tidnings favoriter. Men Per T Ohlsson har fler strängar på sin lyra. En av dem är att vara rådgivare till det socialdemokratiska partiet. Det är en självuppoffrande syssla, emedan Per T Ohlsson innerligt avskyr socialdemokratin. Men syftet är gott: kan bara socialdemokratin hjälpas bort från allt som har med vänstervärderingar att göra, kommer det att gå den väl. Hela inriktningen efter kongressen 2005 får förstås ändras, och helst några av de mest grundläggande politiska analyserna som råkat bli kvar sedan rörelsens barndom.

När Ohlsson i artikeln ”Ett tillstånd av förnekelse”, Sydsvenskan 3/12 lämnar sina tungt vägande rekommendationer handlar det om att socialdemokraterna skall omfamna Anna Hedborgs slakt av socialförsäkringssystemet och förre statsekreteraren Per Borgs förslag om att bryta upp den offentliga finansieringen av vården. Och förstås skall socialdemokratin välja välja en lämplig ledare för denna politik: Det skall vara Margot Wallström! Varför inte i kombination med Mona Sahlin? S-medlemmarna borde känna sig rörda av omtanken. Om inte, tacka för konsumentupplysningen.