Detta är utan tvekan en av årets viktigaste filmer. En obekväm sanning handlar, om ni har missat det, om den globala uppvärmningen. Medan Mark Lynas bok om samma ämne, Oväder var en väckarklocka för många journalister och politiker, har En obekväm sanning förutsättningar att upplysa en större publik.
Med utgångspunkt från den före detta amerikanske presidentkandidaten Al Gores liv och gärning, berättas här pedagogiskt om de vetenskapliga rön som länge har slagit fast att planetens temperatur mycket snabbt håller på att öka. Gore använder samma metod som Lynas (och återanvänder densammes bilder) – att konkret visa hur glaciärerna och isen över hela jorden i Kilimanjaro, Sydpolen, Alperna, Alaska, smälter.
Vi har 50 år på oss, konstaterar Gore, innan effekterna blir drastiska.
Och redan har vi börjat drabbas. I Europa, Asien och USA har spektakulära naturkatastrofer inträffat de senaste åren.
Ingenting av detta är speciellt nytt, även om det är förträffligt att hela paketet presenteras skickligt och tydligt. Men Gores inblick i det amerikanska beslutsfattandet, lägger till framför allt en intressant punkt, frågan om varför de vetenskapliga rönen inte har lyckats tränga igenom.
– Det påstås ofta att forskningen är osäker på om global uppvärmning existerar, säger Gore, och presenterar en sammanställning av artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter.
Av 928 artiklar är det ingen som ifrågasätter fenomenet. Däremot ifrågasätts global uppvärmning i 53 procent av de artiklar i vanliga tidningar som samtidigt skrivits. En mycket effektiv lobbykampanj från storföretag och regering har lyckats blands bort korten. Det är svårt att hitta ett bättre argument för hur farligt det är att vi frivilligt överlämnat makten över tanken till kapitalstarka grupper. I snart 30 år har dessa människor förhindrat oss från att ta itu med ett problem som hotar mänsklighetens överlevnad.
Al Gore, som tillhör den amerikanska upplysta eliten, drar förstås bara begränsade slutsatser av detta. Filmen är tydligt gjord för en amerikansk publik, därav spinnen på att Gore förlorade valet till den skurk som saboterat Kyotoprotokollet, George W. Bush. Trots detta, och ett generellt väl sentimentalt anslag, är det värt att se Al Gore spänna sina pedagogiska muskler för att vinna amerikanska väljare över tippningspunkten bort från den nuvarande administrationen.
