Kultur 01 september, 2018

Århundradets chans i Storbritannien

Samtidigt som Jeremy Corbyn smutskastas i brittisk media pågår inom Labour ett arbete för att demokratisera partiet, pådrivet av rörelsen Momentum. Målet är inte bara en socialistisk regering, utan att vinna hegemonin för en generation framåt. I den ikoniska före detta gruvorten Durham möter Kristin Linderoth en rad brittiska vänsteraktivister som ger sina perspektiv på utvecklingen inom partiet.

Andra veckan i juli var händelserik i Storbritannien. England lyckades oväntat ta sig ända till kvartsfinal i fotbolls-VM, men åkte sedan ut. Inte mindre än fyra ministrar i den konflikthärjade konservativa regeringen avgick, varav en var utrikesministern Boris Johnson, känd för rasistiska åsikter och burdust överklassmanér. Hans vän Donald Trump var på besök hos premiärminister Theresa May, och möttes av stora protester över hela landet.

I Durham i nordöstra England blev den lokala demonstrationen mot Trump en del av uppladdningen inför Durham Miners’ Gala. Galan, som i år ägde rum för 134:e gången, arrangeras av Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM). Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika banér representerar de gamla kolgruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta sex timmar innan alla nått fram till slutmålet, där fackliga företrädare och Labourpolitiker sedan agiterar inför ett massivt folkhav.

2
I mitten av juli gick Durham Miners’ Gala av stapeln. På bilden: Jeremy Corbyn som pekar ner mot det anrika demonstrationståget som sker i samband med galan.

 

Matt Wrack från ledningen i Fire Brigades’ Union möts av rungande applåder när han avrundar sitt tal:
– Jag tycker att vi måste sopa bort hela jävla systemet! Vi vill ha ett samhälle som sätter vanliga människor – majoriteten – i centrum för beslutsfattandet. Det betyder bra bostäder åt alla. Men det betyder också möjligheten att få slut på krig, på orättvisor och exploatering. Att kollektivt världen över försöka tackla klimathotet. Det kamrater, är en framtid värd ett kämpa för. Det kallas för socialism!
Labours nyvalda partisekreterare Jennie Formby får publiken att jubla när hon slår fast:
– Vi är återigen partiet för arbetarklassen. För de människor vi ofta tog för givna tidigare, och det ska vi aldrig göra igen!

3
Två av alla vackra banér från de tidigare gruvorterna, som visas upp i paraden under Durham Miners’ Gala.Det främre med budskapet ”Kom med i den enda strid där ingen kan misslyckas. Där ens gärningar segrar, även om man stupar och dör”.

 

Från början var galan en ceremoni till minne av de många arbetare som dött i gruvorna, men har successivt utvecklats till ett firande av arbetarklassens kultur, värderingar och samhällsförändrande potential. Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling, och de fick betala ett högt pris för sitt motstånd, inte minst under gruvstrejken 1984–85. Den sista kolgruvan i County Durham lades ner 1993, men DMA har fortsatt att kämpa för sina medlemmar, bland annat för ersättning till dem som skadats i gruvorna.

En av alla dem vars liv präglats starkt av gruvarbetarnas kamp är Stephen Guy, som jag träffar på DMA:s anrika högkvarter, under en utställning med banér som användes av lokala kvinnogrupper under gruvstrejken. Stephen har själv jobbat i gruvan och har varit fackligt aktiv hela sitt yrkesliv. Hans efternamn har en särskild tyngd i området, eftersom hans pappa David Guy var DMA:s stridbara ordförande under 27 år, och spelade en avgörande roll för att galan inte bara överlevde gruvnedläggningarna utan dessutom växte till västvärldens största fackliga sammankomst.

4
Den före detta gruvarbetaren och Corbynsympatisören Stephen Guy är delvis kritisk mot Momentums inställning till samarbete med andra delar av vänstern.

Stephen är kandidat i det pågående valet till Labours partistyrelse (NEC), där han vill vara en socialistisk röst som representerar gräsrötterna. När jag frågar varför han inte står på Momentums kandidatlista försäkrar han mig först om att han också stödjer Corbyn, och betonar sedan att även om det kan verka som att Momentum är vänstern består den av många fler aktörer.
– Momentum har 40 000 medlemmar, men 200 000 personer röstade på Corbyn. Det finns massor av andra aktivister i Labour och fackföreningsrörelsen, som har deltagit i gräsrotsarbete i många år. Men så vitt jag vet har Momentum inte så mycket kontakt med andra grupper när de bestämmer vilka kandidater de ska driva.
Stephen understryker att många av de som är aktiva i Momentum nu var avgörande för att få Corbyn vald, både 2015 och 2016 efter kuppförsöket från parlamentsgruppen. Men han menar att man behöver samarbeta mer med andra i vänstern, både för att överleva som organisation på längre sikt och för att säkra de senaste årens framgångar. Han är också kritisk till vad han ser som bristande demokratiskt inflytande, en kritik jag hör från flera håll under veckan. Bland annat handlar det om att Momentum är beroende av två företag som äger databasen med medlemsregistret och som är arbetsgivare åt Momentums personal, företag som delvis ägs av Momentumgrundaren Jon Lansman.

Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling

Samtidigt driver Momentum på för en demokratisering av Labour, där de senaste åren sett flera groteska exempel på godtycklig maktutövning, när Corbyns motståndare gjort allt för att stoppa radikaliseringen av partiet. Inför den kommande revideringen av partiets stadgar och andra styrdokument har Momentum bidragit med många förslag, däribland att antalet nomineringar från parlamentsledamöter (MP:s) som krävs för att få ställa upp i partiledarvalen ska minska, och att fler poster i NEC ska väljas av medlemmarna enligt principen en medlem – en röst.

De vill också minska antalet MP:s i NEC, eftersom de redan har så stor makt i partiet, och ge medlemmarna större möjlighet att ersätta MP:s som driver sin egen agenda. Med nuvarande system är en sittande MP automatiskt valkretsens namn inför kommande parlamentsval, om inte en majoritet av medlemmarna aktivt motsatt sig det. Momentum menar att det inte räcker med att medlemmarna får rösta ja eller nej till den nuvarande ledamoten, utan man måste kunna nominera och stödja andra kandidater. Detta är ett krav som drivits av Labourvänstern i flera decennier, bland annat av Corbyn.
– Det här kommer vara den viktigaste frågan på partikongressen i slutet av september, även om media som vanligt bara kommer att skriva om Brexit. Men ju närmare parlamentsvalet vi kommer, ju mer kommer folk att säga att vi inte kan lägga tid på interndemokrati. Även folk i vänstern kommer att låta sig förföras av det snacket, säger Rachel Godfrey Wood från Momentum.

6
Rachel Godfrey Wood (t.v) från Momentum och Chris Williamsson (t.h), parlamentsledamot för Labour.

Hon får medhåll av Chris Williamson (MP), som just nu åker runt och agiterar för en demokratisering av partiet. Han menar att de som vill demokratisera Labour misstänkliggörs och anklagas för att ha en dold agenda, men att ett ökat medlemsinflytande i själva verket är nödvändigt för att kunna vinna val.
– Det är ju medlemmarna som ska framföra budskapet, då måste de få utforma det också. Vi har århundradets chans att få en socialistisk regering, vi får inte misslyckas. Men om vi inte lyckas med demokratin i vårt eget parti kommer vi inte att lyckas med den i landet, säger han.
Chris Williamson är övertygad om att ändrade regler för val av parlamentskandidater behövs för att MP:s ska lyssna på medlemmarna, och han tycker inte att frågan borde vara så kontroversiell.
– Partiet behöver välja in MP:s som orkar stå emot angreppen när Labour driver en socialistisk politik i regeringsställning. Och till och med ordföranden i Jeremys koloniförening måste ju väljas om på varje årsmöte, säger han, och möts av skratt från de som samlats för att lyssna på honom och Rachel Godfrey Wood.

Seminariet om interndemokrati är en av programpunkterna på festivalen People, Pits and Politics (PPP), som går av stapeln för första gången i anslutning till Durham Minders’ Gala. Festivalen riktar sig till Labourmedlemmar, fackligt aktiva och folk som inte är medlemmar någonstans än men som kanske är volontärer på matbanker eller gör annat ideellt arbete i sina lokalsamhällen. Med 60 programpunkter på två dagar, 120 talare och drygt 500 deltagare är det ett imponerande initiativ.

5
Artisten Billy Bragg uppträder i samband med festivalen i Durham Town Hall, och håller ett brandtal för hoppet: – Den verkliga fienden är inte kapitalismen, eller konservatismen. Vår verkliga fiende är cynismen. När någon har gett upp, och de vill att du också ska göra det, så att de inte behöver känna lika dåligt samvete.


Jag deltar i en inspirerande workshop om långsiktigt hållbar aktivism, med en grupp som kallar sig Talk Socialism. Det visar sig att Jamie Driscoll, en av de som leder workshopen, även är festivalgeneral. Han gick med i Labour 1985, är aktiv i Momentum och ledamot av kommunfullmäktige i Newcastle. Tillsammans med Rachel Broadbent, också hon från Talk Socialism, har han skrivit handboken The way of the activist som kom ut 2017. Trots att Jamie ständigt tycks vara på språng tar han sig tid att svara på några frågor om tanken bakom festivalen, och vad Talk Socialism egentligen är för något.

Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något

– Politik handlar mycket om att släcka bränder, alltså om att åtgärda akuta problem i människors vardag. Det kan handla om att folk inte har råd med mat, hemlöshet osv. Det är viktiga saker, där man verkligen kan göra skillnad. Men. Om man inte kan ändra den ekonomiska maktbalansen och se till att vanligt folk får mer att säga till om kan man ägna hela sitt liv åt att släcka bränder. Därför vill vi bygga broar mellan de som verkar i det politiska maskineriet och de som gör det där folkrörelsearbetet på marken, förklarar han.
Talk Socialism sysslar med politisk skolning där deltagarna är aktiva hela tiden och lär sig genom att göra. Gruppen startade 2015, efter valet av Jeremy Corbyn. De är självständiga, men samarbetar mycket med Momentum.

7
”Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering”, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell i ett samtal med författaren och aktivisten Jamie Driscoll.

 

– Efter att vi lyckats få Jeremy vald var många peppade, men många saknade politisk erfarenhet. Vänstern i Storbritannien har varit försvagad under lång tid, det är en hel generation av aktivister som saknas. Politisk skolning verkar aldrig vara så viktigt, förrän det redan är för sent. Det finns alltid något som är mer pressande. Därför startade vi Talk Socialism, för att kunna ägna oss åt det som är viktigt men inte akut, berättar Jamie.

Talk Socialism kombinerar socialpsykologisk teori om motivation och gruppdynamik med marxistisk teori. Idén är att vänstern genom att fokusera både på vad man gör och hur man gör det kan utforma bättre verksamhet där fler är med, och där folk inte blir utbrända. Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något.

Det Labour utforskar är ett nytt sätt att bedriva politik, där politisk radikalisering går hand i hand med en genomgripande förändring av partiets arbetssätt. Att utveckla och stärka rörelsen är inte underordnat realpolitiken, utan ses som avgörande för att kunna försvara och bygga vidare på de landvinningar vänstern har gjort. Som författaren och Labouraktivisten Hilary Wainwright påtalar i sin bok A new politics from the left (2018) är Corbyn, i motsats till vad som ofta hävdas i svensk debatt, ingen populist. Han uppmanar inte folk att sätta sin tilltro till honom och hans starka ledarskap, så att han sedan i sin tur kan ta sig an etablissemanget. I stället bjuder han in människor att engagera sig i en rörelse, och att vara med och utforma de politiska förslag som en Labourregering kommer att genomföra.

– Allting vi gör måste ha ett samhällsomdanande syfte. Vi måste vinna hegemonin för en generation framåt. Vår första period i regeringsställning ska garantera nästa period. Därför vill vi att människor ska arbeta med oss för att förändra sina lokalsamhällen, snarare än att vi ska ’leverera’ någonting. Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell.

8
En av de som inspirerats av det ”nya” Labour är Shen Batmaz från Bakers’ Union, som organiserar de strejkande McDonaldsarbetarna i Storbritannien.
– Jag blev politiskt medveten på grund av Corbyns radikala arbetarpolitik. Inga politiker hade någonsin stått upp för mig innan, konstaterar hon.

 

Valet av Corbyn har inte bara öppnat för andra metoder, så som rekryteringen av organiserare som ska bredda och stärka rörelsens bas lokalt, utan även för en annan sorts politiker än de välutbildade och slipade representanter som varit normen under New Labour-åren. Den ”vi måste prata klass”-diskussion som präglar svensk vänster känns ganska överflödig här, med Labourföreträdare som Laura Pidcock, Angela Rayner och Rebecca Long-Bailey. De är några av de yngre kvinnor som har framträdande roller i Corbyns skuggregering, och är uppskattade inte bara för att de är politiskt radikala och duktiga på sina områden, utan också för att de behållit sin arbetarklassidentitet och sitt klasshat. När Long-Bailey, som är näringspolitisk talesperson, frågas ut av journalisten Paul Mason under PPP-festivalen är det tydligt att hon är populär, inte minst bland de kvinnliga åhörarna. ”Hon borde ta över efter Jeremy sedan”, säger en medelålders kvinna bakom.

41685412_166215717576016_3410037169249583104_n

Efter paraden kan man fika i den lokala Labouravdelningens tält, och köpa en tröja med texten ”Serving millions, not millionaires” eller ett förkläde där det står ”Vote Labour and grab your slice of the pie”. – Vi har gjort dem själva, och pengarna vi får in går till vår verksamhet här i Durham, berättar Susan och James.

Kommer då Labour att kunna bli ett verkligt samhällsomdanande parti? Medias ständiga smutskastning av Corbyn, understödda av MP:s som fortfarande hoppas bli av med honom, visar vad som händer när vänstern på riktigt utmanar makten, både inom arbetarrörelsen och i samhället. Det tillfälliga lugn i parlamentsgruppen som rådde efter valframgången förra sommaren är nu över, vilket märks inte minst genom de upprepade anklagelserna mot Corbyn om antisemitism. Rörelsen måste lyckas bibehålla kombinationen av aktivism utanför parlamentet och inflytande i de politiska institutionerna, samtidigt som de interna försöken att skada Corbyn måste förebyggas och bemötas genom en demokratisering av partiet.

I förlängningen handlar det om att kunna stå emot de mycket hårda attacker man kommer att mötas av från det brittiska kapitalet, media, inifrån staten och från den politiska högern.
– Det vi har sett hittills är ingenting mot hur det lär bli om vi kommer till makten, påtalade filmskaparen Ken Loach i sitt anförande på förra årets Durham Miners’ Gala. Vi måste vara förberedda.

Foto: Kristin Linderoth

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Inrikes 14 oktober, 2025

Bulletin tvingas betala halv miljon – vd:n ”jättenöjd”

Efter förlikning i Stockholms tingsrätt behöver Bulletin och dess ägare Tino Sanandaji betala en halv miljon kronor. Foto: Fredrik Sandberg/TT, Emma-Sofia Olsson/SvD/TT. (Montage Flamman).

En tidigare medarbetare på Bulletin har stämt tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt tvingas tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder. Men vd:n Tino Sanandaji menar att domen inte kommer påverka tidningen alls.

Förra sommaren stämde en tidigare medarbetare på Bulletin tidningen för brott mot arbetsrätten. Efter en förlikning i Stockholms tingsrätt måste tidningen betala drygt en halv miljon kronor – samtidigt som bolaget kämpar med stora skulder.

Uppsägningen skedde i januari 2024. Klockan var fem i elva på kvällen när tidningens vd Tino Sanandaji skickade ett mejl till reportern och meddelade beslutet. Strax efter midnatt bekräftades uppsägningen.

Stämningsansökan lämnades in av fackförbundet Unionen. De menade att uppsägningen bröt mot flera lagar, bland annat principen ”sist in, först ut”. Uppsägningen förhandlades inte heller med facket på så sätt som ska göras.

Själva menade Bulletin att anklagelserna inte stämde, och anklagade dessutom reportern för att ha agerat ”grovt illojalt” genom att arbeta för ett annat medieprojekt startat av en tidigare medarbetare på tidningen.

Redan förra året meddelades en så kallad tredskodom, efter att Bulletins representanter missat att dyka upp vid förhandlingen. I brevväxling med tingsrätten vid tillfället hävdade vd:n Tino Sanandaji att han inte meddelats om stämningen, då han ”bor delvis utomlands och besöker Sverige sporadiskt”.

Det [är] anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år

Tidningen ansökte om att ärendet skulle prövas igen, något som gjordes under gårdagen. Men väl i rätten valde Bulletin att backa från sina krav, och slöt en förlikning med den tidigare journalisten. Domen innebär att tidningen måste betala 550 000 kronor innan månadsslutet.

Den tidigare reportern beskriver sig själv som nöjd med utfallet, i ett sms till Flamman.

”Dock är det anmärkningsvärt att en arbetsgivare anser att det är fullt rimligt att dra ut på utbetalning av lön i ett och ett halvt år”, skriver reportern, och fortsätter:

”Jag kan bara hoppas att Bulletin lärt sig något av detta och i framtiden behandlar sina anställda och ingångna anställningsavtal på ett mer respektfullt och korrekt vis.”

Under de senaste åren har Bulletin kämpat med ekonomin, något som också anfördes som motivering för uppsägning av den tidigare medarbetaren. Vid årsskiftet hade bolaget endast 39 000 kronor på kontot – och åtta miljoner i skulder. 

Pelle Zackrisson, chefredaktör för Bulletin, säger att han inte vill kommentera hur domen påverkar tidningens arbete framåt.

– Jag får hänvisa till Bulletins ägare Tino Sanandaji.

Men det här kan väl påverka er personal, som du har ansvar för?

– Jag skulle säga så här, mejla Tino. Han får kommunicera det här.

Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.

När Flamman når Tino Sanandaji beskriver han sig som ”jättenöjd” med utfallet.

”Jag hade budgeterat med att detta skulle kosta ett antal hundra tusen, de förhandlade tufft men det slutade på en rättvis summa”, skriver han i ett mejl till Flamman.

Han skriver också att han tror att bolaget hade vunnit de flesta punkterna, men att man ”hade inkommit med detaljerade bevis för sent”.

Finns det något du ångrar i hur uppsägningen av den tidigare medarbetaren hanterades?

”Nej, vi ångrar inget vad gäller denna personalneddragning.”

Hur påverkar den här domen Bulletins arbete framåt?

”Det påverkar inte alls. Vi liksom andra bolag räknar med att personalnedskärningar kostar, och i detta fall hade medarbetaren en ovanligt lång uppsägningstid.”

Ni har stora skulder och lite på kontot. Hur gör ni i det läget för att klara en utgift på 550 000 kronor?

”Det mesta av skulderna i årsredovisning är internskulder som bolagets skuld till mig. Kassan vid enskilda tillfälle säger heller inte så mycket då vi har löpande intäkter. Lite externa skulder har vi som ligger och släpar, men inte i närheten av så mycket.”

Läs mer

Även förra året tvingades ni betala 60 000 kronor till en tidigare medarbetare. Finns det fler liknande fall som kan komma upp till ytan?

”Vi har inte sagt upp någon annan medarbetare men svaret är ja, i framtiden kommer säkerligen någon sägas upp och då kommer det komma upp till ytan att facket begär en viss summa med sina argument, får ett motbud av arbetsgivaren med andra argument och slutligen möttes någonstans. Detta kommer nog att ske i de flesta företag.”

Flamman har sökt Bulletins vd Tino Sanandaji samt Unionens förbundsjurist Pierre Dahlqvist.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 14 oktober, 2025

Fredspriset är en tröstpokal åt Trump

María Corina Machado deltar i en protest mot Venezuelas regering i Caracas den 9 januari. Foto: Ariana Cubillos/AP.

María Corina Machado är en typisk fredspristagare från kalla krigets dagar. Men att hon valdes just i år kan bara förstås som en eftergift till Donald Trump.

Inför utdelningen av Nobels fredspris förra fredagen var den stora frågan hur den norska kommittén skulle hantera Donald Trump. Skulle han mot förmodan själv få priset efter att ha förhandlat fram eldupphör i Gaza? Och om inte, hur skulle kommittén hantera hans ilska? I media lät det som att Norge förberedde sig på en amerikansk amfibieinvasion.

Det visade sig att man hanterade problemet på smidigast möjliga sätt: genom att ge det till en person som Trump omöjligen kan kritisera. María Corina Machado är en ledare för den venezolanska högeroppositionen. På ett sätt är hon en klassisk pristagare: en person som kämpar för demokrati mot en auktoritär regering, ett slags karibisk Solsjenitsyn – det är en Nobelvinnare som hämtad ur kalla krigets dagar. Men tittar man närmare finns det inte mycket mer än så att hänga i granen.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten.

Till vänster påstås ibland att Machado tillhör den venezolanska extremhögern, men det stämmer inte – hon är från en välbärgad stålmagnatsfamilj och företräder den traditionella eliten. Men epitetet ”järnladyn” säger ändå något om hennes åsikter – liksom det faktum att hon har hyllat högerextrema amerikanska ledare som Brasiliens nyligen fängelsedömde ex-president Jair Bolsonaro, El Salvadors auktoritära fängelseföreståndare Nayib Bukele, och, framför allt, Donald Trump.

Hon har välkomnat USA:s utomrättsliga bombningar av venezolanska fartyg som man utan konkreta bevis anklagar för drogsmuggling. Hittills har man dödat minst 21 personer. Eftersom attackerna har setts som en förberedelse för en militär invasion av Venezuela, har många antagit att även Machado är för en sådan. Det finns fog för det.

Machado har aldrig uttryckt konkret hur det ska gå till, men hon har länge försökt få utländska regeringar att bidra till att störta Nicolás Maduro från makten. Hon har till och med försökt få Israels premiärminister Benjamin Netanyahu att bistå med det, vars regering hon stödjer till den grad att hon lovat att flytta Venezuelas ambassad till Jerusalem om hon kommer till makten. Referenser till FN:s Responsibility to protect-princip indikerar att hon vill se en lösning liknande den i Libyen 2011 för sitt hemland. Endast det trovärdiga hotet om militär intervention kan åstadkomma förändring, enligt henne.

Sedan förra årets presidentval, som Maduro vann med hjälp av utbrett valfusk, har dessa krav intensifierats. Strax efter att Trump återvaldes sade Machado att ett regimskifte i Venezuela skulle vara en ”enorm utrikespolitisk seger” för honom. Hon har nyligen upprepat den bisarra talepunkten att han ska ha ”avslutat åtta krig”. Kanske en anledning att starta ett nytt?

Läs mer

Inget av detta diskvalificerar henne från fredspriset – i jämförelse med tidigare mottagare som Henry Kissinger och Menachem Begin är Machado en fredsduva personifierad, då hon än så länge inte har blod på händerna. Men hon är inte en okontroversiell figur av typen Malala Yousafzai, som alla kan ställa sig bakom. Det är uppenbart att valet av Machado har mer med Trump att göra än vad Nobelkommittén erkänner. För varför valde man henne just detta år? Priset delas vanligen ut till någon som varit i ropet eller uträttat något under det gångna året. Presidentvalet i Venezuela var 2024 – ett pris till oppositionen det året hade varit logiskt. I år har landet enbart figurerat i internationella medier när USA deporterat påstådda gängmedlemmar eller bombat privata båtar i Karibien. Det vill säga när Trump tvingat upp frågan på agendan.

Det yttersta beviset för att det hela har mer med Trump att göra än något annat kom från Machado själv. I sitt tacktal tillägnade hon priset Venezuelas folk och – Donald Trump.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 14 oktober, 2025

Ann Heberlein: Nu är det högern som är lättkränkt

Biskopen i Lund tyckte att Ann Heberlein passade bättre som opinionsbildare än präst. Foto: Lisa Mattisson.

Hon har varit islamkritiker och SD-moderat. Nu vill hon lära sig arabiska och se krafttag mot växande klyftor. Har livet fått henne att mjukna? Flamman träffade Ann Heberlein.

Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

Foto: Lisa Mattisson.

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 13 oktober, 2025

Greta-hatet har blivit regeringsstrategi

Greta Thunberg och aktivister från Global sumud-flottiljen anländer till Arlanda med flyg från Aten den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Näthatet mot alla som engagerar sig mot folkmordet i Gaza ser spontant ut, men kommer från högsta ort. Det är ett nytt politiskt språk – där medmänsklighet ses som ett hot, och där gränsen mellan ministrar och kommentarsfält suddas ut.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Läs mer

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 oktober, 2025

Jenny Andersson: Att protestera mot folkmord är inte att underblåsa antisemitism

I Fokus anklagar statsvetaren Sten Widmalm 2 700 forskare för att underblåsa antisemitism och ”spä på hatet”. Men att agera mot folkmord är inte hat – det är en samvetshandling.

Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus. 

Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 oktober, 2025

Han utmanar Jallow om riksdagen – hård match i Malmövänstern

Utmanare. Morgan Svensson kandiderar till riksdagen för Malmö. Foto: Privat.

Riksdagsledamoten Malcolm Momodou Jallow (V) från Malmö gick nyligen ut med att han ställer upp i ännu ett val. Men han utmanas av Morgan Svensson – V Malmös tidigare ordförande, som föreläser ”land och rike runt” för byggarbetare, och vill ta knegarvardagen in i plenisalen.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 11 oktober, 2025

Göran Rosenberg: Jag vet allt om skadliga utopier

På Bokmässan i Göteborg lanserar Göran Rosenberg sin nya bok ”I lögnernas tid”. Foto: Leonidas Aretakis.

”I lögnens tid” är en uppgörelse med samtidens språkförbistring, och hat. Mellanösternkännaren och författaren Bitte Hammargren har träffat Göran Rosenberg.

När vi ses vill jag börja med att tala om dystopierna i hans nya bok. Där skriver han om populism, Trump, Putin, den nya världsoordningen där makt är rätt och om asociala medier som kan förstöra en människas rykte på en kvart.

Göran Rosenberg svarar att han inte är säker på om dystopierna är utopins motsats. Men någon hållbar utopi kan han inte finna i dag. Han har själv haft faser i livet där han trott på dem. Under några korta år i barndomen var sionismen en sådan utopi, som han snart skulle bli djupt besviken på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 10 oktober, 2025

Regeringens uranplaner hotar Storsjön – och demokratin

Storsjön hotas av kortsiktiga gruvetableringar, menar skribenterna. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Regeringens avsikt att tillåta uranbrytning i alunskiffer runt Storsjön hotar både vattentäkter, produktiva skogs- och jordbruksmarker – och demokratin.

Prospekteringen efter kritiska metaller i området har pågått länge. Ett av bolagen, det australiensiska Aura Energy, har under åratal sökt metaller i markerna. När priserna föll och uranbrytning förbjöds i Sverige 2018 lämnade bolaget efter sig läckande borrhål och skrot. Året därpå stämde de svenska staten på 17 miljarder kronor för uteblivna intäkter.

Nu, i takt med ökad digitalisering, AI:s framväxt och energiomställningen, har intresset för uran och andra metaller åter ökat. Redan i dag är över 50 000 hektar runt Storsjön inmutade för prospektering – en yta som växer i takt med nya ansökningar.

När den nuvarande regeringen tillträdde flyttades miljöfrågorna till Näringsdepartementet. Kärnkraften har utpekats som lösningen på framtidens energibehov, och regeringen menar att nya gruvetableringar krävs för att utvinna uran i Sverige. Lagändringar som åter tillåter uranbrytning planeras träda i kraft i januari 2026.

När frågan låg ute på remiss bjöds gruvbolagen Aura Energy och Mawson Gold in för att yttra sig. I sina utlåtanden föreslog de att det kommunala vetot skulle begränsas eller tas bort helt. Regeringen har varit otydlig om sina avsikter: miljöministern har antytt att vetot kan avskaffas, medan näringsministern säger att det ska vara kvar. I juli kom dock en promemoria där regeringen föreslår att uranbrytning ska klassas som ”kärnteknisk verksamhet” i stället för ”kärnteknisk anläggning” – ett språkligt skifte som i praktiken kringgår det kommunala vetot och går gruvbolagen till mötes.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet.

För att ytterligare påskynda gruvetableringar har regeringen inrättat ett ”accelerationskontor” som ska korta tillståndsprocesserna. Samtidigt arbetas det för förändrade miljöregler på bekostnad av miljöhänsyn, och regeringen har lagt fram förslag om att lägga ned mark- och miljödomstolarna. Allmänhetens insyn i så kallade ”nettonollprojekt” föreslås också minska, en tydlig inskränkning av offentlighetsprincipen och därmed av demokratin.

Aura Energy har nu ansökt om bearbetningskoncession i Oviken, invid Storsjön. Området består av alunskiffer, och både Storsjön och Näkten – två viktiga vattentäkter – ligger i direkt anslutning. Över 50 000 hushåll får sitt dricksvatten från Storsjön.

Erfarenheten av brytning i alunskiffer är mycket begränsad. Där det har skett har konsekvenserna blivit förödande. Ranstadgruvan i Sverige och Talvivaara i Finland är två exempel där mark och vatten förstörts under oöverskådlig tid. Det finns i dag ingen beprövad metod som gör brytning i alunskiffer säker.

Trots detta vill regeringen jämställa alunskiffer med andra malmer. SGU:s generaldirektör Anette Madsen har i en radiointervju sagt att det vore bra med en gruva i Oviken, och att ”metallerna ligger där de ligger” – och därför måste miljöhänsynen prioriteras ned. Det är anmärkningsvärt och oroväckande.

Kommunerna runt Storsjön har gått samman och, med starkt folkligt stöd, sagt nej till gruvplanerna. De menar att brytning i alunskiffer innebär för stora risker för vatten och ekosystem. Kommunalråden har upprepade gånger bjudit in miljö- och näringsministern till dialog – utan svar. Regeringen har valt att ignorera inbjudningarna.

Samtidigt pågår ett nära samarbete mellan regeringen och internationella exploateringsbolag. Lobbyismen växer, medan lokala politiker och medborgare marginaliseras. Regeringens politik innebär inskränkningar i det kommunala vetot, minskad insyn genom ökad sekretess och beslut i slutna rum – ofta med utländska bolag som motpart. Att ingen av regeringens 24 ministrar bor i Norrland gör inte saken bättre: de kommuner som berörs direkt får allt svårare att påverka beslut som rör deras egen framtid.

Gruvdrift runt Storsjön vore ett gigantiskt experiment, med stora risker för dricksvattnet, ekosystemen och landskapet. Exploateringen skulle förstöra en i dag levande och fungerande bygd under oöverskådlig tid. Med dagens regelverk skulle staten inte ens äga råvarorna som bryts – de skulle säljas på världsmarknaden och i praktiken behöva köpas tillbaka.

Läs mer

Detta är inte grön omställning.

Det är inte demokrati.

Det är kortsiktig exploatering och girighet.

Vi kräver att regeringen stoppar planerna på gruvdrift i Storsjöbygden och respekterar det kommunala självstyret, den lokala demokratin och framtida generationers rätt till rent vatten och fungerande ekosystem.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 10 oktober, 2025

Global Scaffolders toppen av isberget: ”Samma jävla skit”

Stålverket Stegra under uppbyggnad i Boden. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Byggnads stämde nyligen ställningsbolaget Global Scaffolders på över 100 miljoner. Men fackliga utredare och småföretagare, som försöker hålla ställningarna i en allt rangligare bransch, ser hur alltför många vinner på systematiskt fusk för att något ska ändras under fasaden.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 09 oktober, 2025

Fler vattenmeloner, färre Meloni

Demonstrationerna passerade klassiska monument i Rom, där vi annars är vana att se turister. Foto: Ana Gilmet.

Något har hänt i Italien. Under helgens demonstration i Rom samlades över två miljoner människor för att protestera mot kriget i Gaza.

Vi möts upp vid bilen klockan fem på morgonen på Piazzale Loreto i Milano, platsen där Mussolinis kropp en gång hängdes upp. I går myllrade den enorma rondellen av människor, nu står allt stilla. Vi börjar den sex timmar långa resan till Rom för att delta i den nationella demonstrationen mot folkmordet i Palestina. Meloni har lämnat huvudstaden; hon är på väg till Assisi för att hålla ett tal.

Vid motorvägsinfarten till Rom stoppas vi av polisen och tvingas köra in på en park. Flera poliser bär civilkläder, en har en t-shirt med texten I love NYPD. Det är soligt och vi slår oss ned i gräset. Vi är hundratals, och folk sitter i grupper och spelar italiensk dub på högtalare. Efter 40 minuter av att vänta, köra runt och få våra väskor kollade deklarerar en trött polis: ”Ni har blivit kontrollerade.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)