Andra veckan i juli var händelserik i Storbritannien. England lyckades oväntat ta sig ända till kvartsfinal i fotbolls-VM, men åkte sedan ut. Inte mindre än fyra ministrar i den konflikthärjade konservativa regeringen avgick, varav en var utrikesministern Boris Johnson, känd för rasistiska åsikter och burdust överklassmanér. Hans vän Donald Trump var på besök hos premiärminister Theresa May, och möttes av stora protester över hela landet.
I Durham i nordöstra England blev den lokala demonstrationen mot Trump en del av uppladdningen inför Durham Miners’ Gala. Galan, som i år ägde rum för 134:e gången, arrangeras av Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM). Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika banér representerar de gamla kolgruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta sex timmar innan alla nått fram till slutmålet, där fackliga företrädare och Labourpolitiker sedan agiterar inför ett massivt folkhav.
I mitten av juli gick Durham Miners’ Gala av stapeln. På bilden: Jeremy Corbyn som pekar ner mot det anrika demonstrationståget som sker i samband med galan.
Matt Wrack från ledningen i Fire Brigades’ Union möts av rungande applåder när han avrundar sitt tal:
– Jag tycker att vi måste sopa bort hela jävla systemet! Vi vill ha ett samhälle som sätter vanliga människor – majoriteten – i centrum för beslutsfattandet. Det betyder bra bostäder åt alla. Men det betyder också möjligheten att få slut på krig, på orättvisor och exploatering. Att kollektivt världen över försöka tackla klimathotet. Det kamrater, är en framtid värd ett kämpa för. Det kallas för socialism!
Labours nyvalda partisekreterare Jennie Formby får publiken att jubla när hon slår fast:
– Vi är återigen partiet för arbetarklassen. För de människor vi ofta tog för givna tidigare, och det ska vi aldrig göra igen!
Två av alla vackra banér från de tidigare gruvorterna, som visas upp i paraden under Durham Miners’ Gala.Det främre med budskapet ”Kom med i den enda strid där ingen kan misslyckas. Där ens gärningar segrar, även om man stupar och dör”.
Från början var galan en ceremoni till minne av de många arbetare som dött i gruvorna, men har successivt utvecklats till ett firande av arbetarklassens kultur, värderingar och samhällsförändrande potential. Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling, och de fick betala ett högt pris för sitt motstånd, inte minst under gruvstrejken 1984–85. Den sista kolgruvan i County Durham lades ner 1993, men DMA har fortsatt att kämpa för sina medlemmar, bland annat för ersättning till dem som skadats i gruvorna.
En av alla dem vars liv präglats starkt av gruvarbetarnas kamp är Stephen Guy, som jag träffar på DMA:s anrika högkvarter, under en utställning med banér som användes av lokala kvinnogrupper under gruvstrejken. Stephen har själv jobbat i gruvan och har varit fackligt aktiv hela sitt yrkesliv. Hans efternamn har en särskild tyngd i området, eftersom hans pappa David Guy var DMA:s stridbara ordförande under 27 år, och spelade en avgörande roll för att galan inte bara överlevde gruvnedläggningarna utan dessutom växte till västvärldens största fackliga sammankomst.
Den före detta gruvarbetaren och Corbynsympatisören Stephen Guy är delvis kritisk mot Momentums inställning till samarbete med andra delar av vänstern.
Stephen är kandidat i det pågående valet till Labours partistyrelse (NEC), där han vill vara en socialistisk röst som representerar gräsrötterna. När jag frågar varför han inte står på Momentums kandidatlista försäkrar han mig först om att han också stödjer Corbyn, och betonar sedan att även om det kan verka som att Momentum är vänstern består den av många fler aktörer.
– Momentum har 40 000 medlemmar, men 200 000 personer röstade på Corbyn. Det finns massor av andra aktivister i Labour och fackföreningsrörelsen, som har deltagit i gräsrotsarbete i många år. Men så vitt jag vet har Momentum inte så mycket kontakt med andra grupper när de bestämmer vilka kandidater de ska driva.
Stephen understryker att många av de som är aktiva i Momentum nu var avgörande för att få Corbyn vald, både 2015 och 2016 efter kuppförsöket från parlamentsgruppen. Men han menar att man behöver samarbeta mer med andra i vänstern, både för att överleva som organisation på längre sikt och för att säkra de senaste årens framgångar. Han är också kritisk till vad han ser som bristande demokratiskt inflytande, en kritik jag hör från flera håll under veckan. Bland annat handlar det om att Momentum är beroende av två företag som äger databasen med medlemsregistret och som är arbetsgivare åt Momentums personal, företag som delvis ägs av Momentumgrundaren Jon Lansman.
Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling
Samtidigt driver Momentum på för en demokratisering av Labour, där de senaste åren sett flera groteska exempel på godtycklig maktutövning, när Corbyns motståndare gjort allt för att stoppa radikaliseringen av partiet. Inför den kommande revideringen av partiets stadgar och andra styrdokument har Momentum bidragit med många förslag, däribland att antalet nomineringar från parlamentsledamöter (MP:s) som krävs för att få ställa upp i partiledarvalen ska minska, och att fler poster i NEC ska väljas av medlemmarna enligt principen en medlem – en röst.
De vill också minska antalet MP:s i NEC, eftersom de redan har så stor makt i partiet, och ge medlemmarna större möjlighet att ersätta MP:s som driver sin egen agenda. Med nuvarande system är en sittande MP automatiskt valkretsens namn inför kommande parlamentsval, om inte en majoritet av medlemmarna aktivt motsatt sig det. Momentum menar att det inte räcker med att medlemmarna får rösta ja eller nej till den nuvarande ledamoten, utan man måste kunna nominera och stödja andra kandidater. Detta är ett krav som drivits av Labourvänstern i flera decennier, bland annat av Corbyn.
– Det här kommer vara den viktigaste frågan på partikongressen i slutet av september, även om media som vanligt bara kommer att skriva om Brexit. Men ju närmare parlamentsvalet vi kommer, ju mer kommer folk att säga att vi inte kan lägga tid på interndemokrati. Även folk i vänstern kommer att låta sig förföras av det snacket, säger Rachel Godfrey Wood från Momentum.
Rachel Godfrey Wood (t.v) från Momentum och Chris Williamsson (t.h), parlamentsledamot för Labour.
Hon får medhåll av Chris Williamson (MP), som just nu åker runt och agiterar för en demokratisering av partiet. Han menar att de som vill demokratisera Labour misstänkliggörs och anklagas för att ha en dold agenda, men att ett ökat medlemsinflytande i själva verket är nödvändigt för att kunna vinna val.
– Det är ju medlemmarna som ska framföra budskapet, då måste de få utforma det också. Vi har århundradets chans att få en socialistisk regering, vi får inte misslyckas. Men om vi inte lyckas med demokratin i vårt eget parti kommer vi inte att lyckas med den i landet, säger han.
Chris Williamson är övertygad om att ändrade regler för val av parlamentskandidater behövs för att MP:s ska lyssna på medlemmarna, och han tycker inte att frågan borde vara så kontroversiell.
– Partiet behöver välja in MP:s som orkar stå emot angreppen när Labour driver en socialistisk politik i regeringsställning. Och till och med ordföranden i Jeremys koloniförening måste ju väljas om på varje årsmöte, säger han, och möts av skratt från de som samlats för att lyssna på honom och Rachel Godfrey Wood.
Seminariet om interndemokrati är en av programpunkterna på festivalen People, Pits and Politics (PPP), som går av stapeln för första gången i anslutning till Durham Minders’ Gala. Festivalen riktar sig till Labourmedlemmar, fackligt aktiva och folk som inte är medlemmar någonstans än men som kanske är volontärer på matbanker eller gör annat ideellt arbete i sina lokalsamhällen. Med 60 programpunkter på två dagar, 120 talare och drygt 500 deltagare är det ett imponerande initiativ.
Artisten Billy Bragg uppträder i samband med festivalen i Durham Town Hall, och håller ett brandtal för hoppet: – Den verkliga fienden är inte kapitalismen, eller konservatismen. Vår verkliga fiende är cynismen. När någon har gett upp, och de vill att du också ska göra det, så att de inte behöver känna lika dåligt samvete.
Jag deltar i en inspirerande workshop om långsiktigt hållbar aktivism, med en grupp som kallar sig Talk Socialism. Det visar sig att Jamie Driscoll, en av de som leder workshopen, även är festivalgeneral. Han gick med i Labour 1985, är aktiv i Momentum och ledamot av kommunfullmäktige i Newcastle. Tillsammans med Rachel Broadbent, också hon från Talk Socialism, har han skrivit handboken The way of the activist som kom ut 2017. Trots att Jamie ständigt tycks vara på språng tar han sig tid att svara på några frågor om tanken bakom festivalen, och vad Talk Socialism egentligen är för något.
Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något
– Politik handlar mycket om att släcka bränder, alltså om att åtgärda akuta problem i människors vardag. Det kan handla om att folk inte har råd med mat, hemlöshet osv. Det är viktiga saker, där man verkligen kan göra skillnad. Men. Om man inte kan ändra den ekonomiska maktbalansen och se till att vanligt folk får mer att säga till om kan man ägna hela sitt liv åt att släcka bränder. Därför vill vi bygga broar mellan de som verkar i det politiska maskineriet och de som gör det där folkrörelsearbetet på marken, förklarar han.
Talk Socialism sysslar med politisk skolning där deltagarna är aktiva hela tiden och lär sig genom att göra. Gruppen startade 2015, efter valet av Jeremy Corbyn. De är självständiga, men samarbetar mycket med Momentum.
”Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering”, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell i ett samtal med författaren och aktivisten Jamie Driscoll.
– Efter att vi lyckats få Jeremy vald var många peppade, men många saknade politisk erfarenhet. Vänstern i Storbritannien har varit försvagad under lång tid, det är en hel generation av aktivister som saknas. Politisk skolning verkar aldrig vara så viktigt, förrän det redan är för sent. Det finns alltid något som är mer pressande. Därför startade vi Talk Socialism, för att kunna ägna oss åt det som är viktigt men inte akut, berättar Jamie.
Talk Socialism kombinerar socialpsykologisk teori om motivation och gruppdynamik med marxistisk teori. Idén är att vänstern genom att fokusera både på vad man gör och hur man gör det kan utforma bättre verksamhet där fler är med, och där folk inte blir utbrända. Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något.
Det Labour utforskar är ett nytt sätt att bedriva politik, där politisk radikalisering går hand i hand med en genomgripande förändring av partiets arbetssätt. Att utveckla och stärka rörelsen är inte underordnat realpolitiken, utan ses som avgörande för att kunna försvara och bygga vidare på de landvinningar vänstern har gjort. Som författaren och Labouraktivisten Hilary Wainwright påtalar i sin bok A new politics from the left (2018) är Corbyn, i motsats till vad som ofta hävdas i svensk debatt, ingen populist. Han uppmanar inte folk att sätta sin tilltro till honom och hans starka ledarskap, så att han sedan i sin tur kan ta sig an etablissemanget. I stället bjuder han in människor att engagera sig i en rörelse, och att vara med och utforma de politiska förslag som en Labourregering kommer att genomföra.
– Allting vi gör måste ha ett samhällsomdanande syfte. Vi måste vinna hegemonin för en generation framåt. Vår första period i regeringsställning ska garantera nästa period. Därför vill vi att människor ska arbeta med oss för att förändra sina lokalsamhällen, snarare än att vi ska ’leverera’ någonting. Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell.
En av de som inspirerats av det ”nya” Labour är Shen Batmaz från Bakers’ Union, som organiserar de strejkande McDonaldsarbetarna i Storbritannien.
– Jag blev politiskt medveten på grund av Corbyns radikala arbetarpolitik. Inga politiker hade någonsin stått upp för mig innan, konstaterar hon.
Valet av Corbyn har inte bara öppnat för andra metoder, så som rekryteringen av organiserare som ska bredda och stärka rörelsens bas lokalt, utan även för en annan sorts politiker än de välutbildade och slipade representanter som varit normen under New Labour-åren. Den ”vi måste prata klass”-diskussion som präglar svensk vänster känns ganska överflödig här, med Labourföreträdare som Laura Pidcock, Angela Rayner och Rebecca Long-Bailey. De är några av de yngre kvinnor som har framträdande roller i Corbyns skuggregering, och är uppskattade inte bara för att de är politiskt radikala och duktiga på sina områden, utan också för att de behållit sin arbetarklassidentitet och sitt klasshat. När Long-Bailey, som är näringspolitisk talesperson, frågas ut av journalisten Paul Mason under PPP-festivalen är det tydligt att hon är populär, inte minst bland de kvinnliga åhörarna. ”Hon borde ta över efter Jeremy sedan”, säger en medelålders kvinna bakom.
Efter paraden kan man fika i den lokala Labouravdelningens tält, och köpa en tröja med texten ”Serving millions, not millionaires” eller ett förkläde där det står ”Vote Labour and grab your slice of the pie”. – Vi har gjort dem själva, och pengarna vi får in går till vår verksamhet här i Durham, berättar Susan och James.
Kommer då Labour att kunna bli ett verkligt samhällsomdanande parti? Medias ständiga smutskastning av Corbyn, understödda av MP:s som fortfarande hoppas bli av med honom, visar vad som händer när vänstern på riktigt utmanar makten, både inom arbetarrörelsen och i samhället. Det tillfälliga lugn i parlamentsgruppen som rådde efter valframgången förra sommaren är nu över, vilket märks inte minst genom de upprepade anklagelserna mot Corbyn om antisemitism. Rörelsen måste lyckas bibehålla kombinationen av aktivism utanför parlamentet och inflytande i de politiska institutionerna, samtidigt som de interna försöken att skada Corbyn måste förebyggas och bemötas genom en demokratisering av partiet.
I förlängningen handlar det om att kunna stå emot de mycket hårda attacker man kommer att mötas av från det brittiska kapitalet, media, inifrån staten och från den politiska högern.
– Det vi har sett hittills är ingenting mot hur det lär bli om vi kommer till makten, påtalade filmskaparen Ken Loach i sitt anförande på förra årets Durham Miners’ Gala. Vi måste vara förberedda.
Foto: Kristin Linderoth
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
