Kultur 01 september, 2018

Århundradets chans i Storbritannien

Samtidigt som Jeremy Corbyn smutskastas i brittisk media pågår inom Labour ett arbete för att demokratisera partiet, pådrivet av rörelsen Momentum. Målet är inte bara en socialistisk regering, utan att vinna hegemonin för en generation framåt. I den ikoniska före detta gruvorten Durham möter Kristin Linderoth en rad brittiska vänsteraktivister som ger sina perspektiv på utvecklingen inom partiet.

Andra veckan i juli var händelserik i Storbritannien. England lyckades oväntat ta sig ända till kvartsfinal i fotbolls-VM, men åkte sedan ut. Inte mindre än fyra ministrar i den konflikthärjade konservativa regeringen avgick, varav en var utrikesministern Boris Johnson, känd för rasistiska åsikter och burdust överklassmanér. Hans vän Donald Trump var på besök hos premiärminister Theresa May, och möttes av stora protester över hela landet.

I Durham i nordöstra England blev den lokala demonstrationen mot Trump en del av uppladdningen inför Durham Miners’ Gala. Galan, som i år ägde rum för 134:e gången, arrangeras av Durham Miners’ Association (DMA), den lokala avdelningen av gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM). Tidigt på morgonen paraderar marschorkestrar och invånare från de tidigare gruvorterna in till Durhams centrum, för att sammansmälta till ett massivt demonstrationståg. Vackra och detaljrika banér representerar de gamla kolgruvornas respektive fackklubbar, och nya banderoller från andra fackförbund, olika Labouravdelningar och solidaritetsgrupper har tillkommit. Själva tåget är så långt att det kan ta sex timmar innan alla nått fram till slutmålet, där fackliga företrädare och Labourpolitiker sedan agiterar inför ett massivt folkhav.

2
I mitten av juli gick Durham Miners’ Gala av stapeln. På bilden: Jeremy Corbyn som pekar ner mot det anrika demonstrationståget som sker i samband med galan.

 

Matt Wrack från ledningen i Fire Brigades’ Union möts av rungande applåder när han avrundar sitt tal:
– Jag tycker att vi måste sopa bort hela jävla systemet! Vi vill ha ett samhälle som sätter vanliga människor – majoriteten – i centrum för beslutsfattandet. Det betyder bra bostäder åt alla. Men det betyder också möjligheten att få slut på krig, på orättvisor och exploatering. Att kollektivt världen över försöka tackla klimathotet. Det kamrater, är en framtid värd ett kämpa för. Det kallas för socialism!
Labours nyvalda partisekreterare Jennie Formby får publiken att jubla när hon slår fast:
– Vi är återigen partiet för arbetarklassen. För de människor vi ofta tog för givna tidigare, och det ska vi aldrig göra igen!

3
Två av alla vackra banér från de tidigare gruvorterna, som visas upp i paraden under Durham Miners’ Gala.Det främre med budskapet ”Kom med i den enda strid där ingen kan misslyckas. Där ens gärningar segrar, även om man stupar och dör”.

 

Från början var galan en ceremoni till minne av de många arbetare som dött i gruvorna, men har successivt utvecklats till ett firande av arbetarklassens kultur, värderingar och samhällsförändrande potential. Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling, och de fick betala ett högt pris för sitt motstånd, inte minst under gruvstrejken 1984–85. Den sista kolgruvan i County Durham lades ner 1993, men DMA har fortsatt att kämpa för sina medlemmar, bland annat för ersättning till dem som skadats i gruvorna.

En av alla dem vars liv präglats starkt av gruvarbetarnas kamp är Stephen Guy, som jag träffar på DMA:s anrika högkvarter, under en utställning med banér som användes av lokala kvinnogrupper under gruvstrejken. Stephen har själv jobbat i gruvan och har varit fackligt aktiv hela sitt yrkesliv. Hans efternamn har en särskild tyngd i området, eftersom hans pappa David Guy var DMA:s stridbara ordförande under 27 år, och spelade en avgörande roll för att galan inte bara överlevde gruvnedläggningarna utan dessutom växte till västvärldens största fackliga sammankomst.

4
Den före detta gruvarbetaren och Corbynsympatisören Stephen Guy är delvis kritisk mot Momentums inställning till samarbete med andra delar av vänstern.

Stephen är kandidat i det pågående valet till Labours partistyrelse (NEC), där han vill vara en socialistisk röst som representerar gräsrötterna. När jag frågar varför han inte står på Momentums kandidatlista försäkrar han mig först om att han också stödjer Corbyn, och betonar sedan att även om det kan verka som att Momentum är vänstern består den av många fler aktörer.
– Momentum har 40 000 medlemmar, men 200 000 personer röstade på Corbyn. Det finns massor av andra aktivister i Labour och fackföreningsrörelsen, som har deltagit i gräsrotsarbete i många år. Men så vitt jag vet har Momentum inte så mycket kontakt med andra grupper när de bestämmer vilka kandidater de ska driva.
Stephen understryker att många av de som är aktiva i Momentum nu var avgörande för att få Corbyn vald, både 2015 och 2016 efter kuppförsöket från parlamentsgruppen. Men han menar att man behöver samarbeta mer med andra i vänstern, både för att överleva som organisation på längre sikt och för att säkra de senaste årens framgångar. Han är också kritisk till vad han ser som bristande demokratiskt inflytande, en kritik jag hör från flera håll under veckan. Bland annat handlar det om att Momentum är beroende av två företag som äger databasen med medlemsregistret och som är arbetsgivare åt Momentums personal, företag som delvis ägs av Momentumgrundaren Jon Lansman.

Det var gruvbyarnas tradition av arbetarklasstolthet och stark sammanhållning som gjorde att Margaret Thatcher identifierade dem som det största hotet mot sin nyliberala strukturomvandling

Samtidigt driver Momentum på för en demokratisering av Labour, där de senaste åren sett flera groteska exempel på godtycklig maktutövning, när Corbyns motståndare gjort allt för att stoppa radikaliseringen av partiet. Inför den kommande revideringen av partiets stadgar och andra styrdokument har Momentum bidragit med många förslag, däribland att antalet nomineringar från parlamentsledamöter (MP:s) som krävs för att få ställa upp i partiledarvalen ska minska, och att fler poster i NEC ska väljas av medlemmarna enligt principen en medlem – en röst.

De vill också minska antalet MP:s i NEC, eftersom de redan har så stor makt i partiet, och ge medlemmarna större möjlighet att ersätta MP:s som driver sin egen agenda. Med nuvarande system är en sittande MP automatiskt valkretsens namn inför kommande parlamentsval, om inte en majoritet av medlemmarna aktivt motsatt sig det. Momentum menar att det inte räcker med att medlemmarna får rösta ja eller nej till den nuvarande ledamoten, utan man måste kunna nominera och stödja andra kandidater. Detta är ett krav som drivits av Labourvänstern i flera decennier, bland annat av Corbyn.
– Det här kommer vara den viktigaste frågan på partikongressen i slutet av september, även om media som vanligt bara kommer att skriva om Brexit. Men ju närmare parlamentsvalet vi kommer, ju mer kommer folk att säga att vi inte kan lägga tid på interndemokrati. Även folk i vänstern kommer att låta sig förföras av det snacket, säger Rachel Godfrey Wood från Momentum.

6
Rachel Godfrey Wood (t.v) från Momentum och Chris Williamsson (t.h), parlamentsledamot för Labour.

Hon får medhåll av Chris Williamson (MP), som just nu åker runt och agiterar för en demokratisering av partiet. Han menar att de som vill demokratisera Labour misstänkliggörs och anklagas för att ha en dold agenda, men att ett ökat medlemsinflytande i själva verket är nödvändigt för att kunna vinna val.
– Det är ju medlemmarna som ska framföra budskapet, då måste de få utforma det också. Vi har århundradets chans att få en socialistisk regering, vi får inte misslyckas. Men om vi inte lyckas med demokratin i vårt eget parti kommer vi inte att lyckas med den i landet, säger han.
Chris Williamson är övertygad om att ändrade regler för val av parlamentskandidater behövs för att MP:s ska lyssna på medlemmarna, och han tycker inte att frågan borde vara så kontroversiell.
– Partiet behöver välja in MP:s som orkar stå emot angreppen när Labour driver en socialistisk politik i regeringsställning. Och till och med ordföranden i Jeremys koloniförening måste ju väljas om på varje årsmöte, säger han, och möts av skratt från de som samlats för att lyssna på honom och Rachel Godfrey Wood.

Seminariet om interndemokrati är en av programpunkterna på festivalen People, Pits and Politics (PPP), som går av stapeln för första gången i anslutning till Durham Minders’ Gala. Festivalen riktar sig till Labourmedlemmar, fackligt aktiva och folk som inte är medlemmar någonstans än men som kanske är volontärer på matbanker eller gör annat ideellt arbete i sina lokalsamhällen. Med 60 programpunkter på två dagar, 120 talare och drygt 500 deltagare är det ett imponerande initiativ.

5
Artisten Billy Bragg uppträder i samband med festivalen i Durham Town Hall, och håller ett brandtal för hoppet: – Den verkliga fienden är inte kapitalismen, eller konservatismen. Vår verkliga fiende är cynismen. När någon har gett upp, och de vill att du också ska göra det, så att de inte behöver känna lika dåligt samvete.


Jag deltar i en inspirerande workshop om långsiktigt hållbar aktivism, med en grupp som kallar sig Talk Socialism. Det visar sig att Jamie Driscoll, en av de som leder workshopen, även är festivalgeneral. Han gick med i Labour 1985, är aktiv i Momentum och ledamot av kommunfullmäktige i Newcastle. Tillsammans med Rachel Broadbent, också hon från Talk Socialism, har han skrivit handboken The way of the activist som kom ut 2017. Trots att Jamie ständigt tycks vara på språng tar han sig tid att svara på några frågor om tanken bakom festivalen, och vad Talk Socialism egentligen är för något.

Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något

– Politik handlar mycket om att släcka bränder, alltså om att åtgärda akuta problem i människors vardag. Det kan handla om att folk inte har råd med mat, hemlöshet osv. Det är viktiga saker, där man verkligen kan göra skillnad. Men. Om man inte kan ändra den ekonomiska maktbalansen och se till att vanligt folk får mer att säga till om kan man ägna hela sitt liv åt att släcka bränder. Därför vill vi bygga broar mellan de som verkar i det politiska maskineriet och de som gör det där folkrörelsearbetet på marken, förklarar han.
Talk Socialism sysslar med politisk skolning där deltagarna är aktiva hela tiden och lär sig genom att göra. Gruppen startade 2015, efter valet av Jeremy Corbyn. De är självständiga, men samarbetar mycket med Momentum.

7
”Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering”, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell i ett samtal med författaren och aktivisten Jamie Driscoll.

 

– Efter att vi lyckats få Jeremy vald var många peppade, men många saknade politisk erfarenhet. Vänstern i Storbritannien har varit försvagad under lång tid, det är en hel generation av aktivister som saknas. Politisk skolning verkar aldrig vara så viktigt, förrän det redan är för sent. Det finns alltid något som är mer pressande. Därför startade vi Talk Socialism, för att kunna ägna oss åt det som är viktigt men inte akut, berättar Jamie.

Talk Socialism kombinerar socialpsykologisk teori om motivation och gruppdynamik med marxistisk teori. Idén är att vänstern genom att fokusera både på vad man gör och hur man gör det kan utforma bättre verksamhet där fler är med, och där folk inte blir utbrända. Två nyckelfaktorer är att fokus ska ligga på vad man kan åstadkomma, och att de som deltar ska känna att deras närvaro betyder något.

Det Labour utforskar är ett nytt sätt att bedriva politik, där politisk radikalisering går hand i hand med en genomgripande förändring av partiets arbetssätt. Att utveckla och stärka rörelsen är inte underordnat realpolitiken, utan ses som avgörande för att kunna försvara och bygga vidare på de landvinningar vänstern har gjort. Som författaren och Labouraktivisten Hilary Wainwright påtalar i sin bok A new politics from the left (2018) är Corbyn, i motsats till vad som ofta hävdas i svensk debatt, ingen populist. Han uppmanar inte folk att sätta sin tilltro till honom och hans starka ledarskap, så att han sedan i sin tur kan ta sig an etablissemanget. I stället bjuder han in människor att engagera sig i en rörelse, och att vara med och utforma de politiska förslag som en Labourregering kommer att genomföra.

– Allting vi gör måste ha ett samhällsomdanande syfte. Vi måste vinna hegemonin för en generation framåt. Vår första period i regeringsställning ska garantera nästa period. Därför vill vi att människor ska arbeta med oss för att förändra sina lokalsamhällen, snarare än att vi ska ’leverera’ någonting. Om Labour vinner valet kommer folket att sitta i regering, säger Labours finansministerkandidat John McDonnell.

8
En av de som inspirerats av det ”nya” Labour är Shen Batmaz från Bakers’ Union, som organiserar de strejkande McDonaldsarbetarna i Storbritannien.
– Jag blev politiskt medveten på grund av Corbyns radikala arbetarpolitik. Inga politiker hade någonsin stått upp för mig innan, konstaterar hon.

 

Valet av Corbyn har inte bara öppnat för andra metoder, så som rekryteringen av organiserare som ska bredda och stärka rörelsens bas lokalt, utan även för en annan sorts politiker än de välutbildade och slipade representanter som varit normen under New Labour-åren. Den ”vi måste prata klass”-diskussion som präglar svensk vänster känns ganska överflödig här, med Labourföreträdare som Laura Pidcock, Angela Rayner och Rebecca Long-Bailey. De är några av de yngre kvinnor som har framträdande roller i Corbyns skuggregering, och är uppskattade inte bara för att de är politiskt radikala och duktiga på sina områden, utan också för att de behållit sin arbetarklassidentitet och sitt klasshat. När Long-Bailey, som är näringspolitisk talesperson, frågas ut av journalisten Paul Mason under PPP-festivalen är det tydligt att hon är populär, inte minst bland de kvinnliga åhörarna. ”Hon borde ta över efter Jeremy sedan”, säger en medelålders kvinna bakom.

41685412_166215717576016_3410037169249583104_n

Efter paraden kan man fika i den lokala Labouravdelningens tält, och köpa en tröja med texten ”Serving millions, not millionaires” eller ett förkläde där det står ”Vote Labour and grab your slice of the pie”. – Vi har gjort dem själva, och pengarna vi får in går till vår verksamhet här i Durham, berättar Susan och James.

Kommer då Labour att kunna bli ett verkligt samhällsomdanande parti? Medias ständiga smutskastning av Corbyn, understödda av MP:s som fortfarande hoppas bli av med honom, visar vad som händer när vänstern på riktigt utmanar makten, både inom arbetarrörelsen och i samhället. Det tillfälliga lugn i parlamentsgruppen som rådde efter valframgången förra sommaren är nu över, vilket märks inte minst genom de upprepade anklagelserna mot Corbyn om antisemitism. Rörelsen måste lyckas bibehålla kombinationen av aktivism utanför parlamentet och inflytande i de politiska institutionerna, samtidigt som de interna försöken att skada Corbyn måste förebyggas och bemötas genom en demokratisering av partiet.

I förlängningen handlar det om att kunna stå emot de mycket hårda attacker man kommer att mötas av från det brittiska kapitalet, media, inifrån staten och från den politiska högern.
– Det vi har sett hittills är ingenting mot hur det lär bli om vi kommer till makten, påtalade filmskaparen Ken Loach i sitt anförande på förra årets Durham Miners’ Gala. Vi måste vara förberedda.

Foto: Kristin Linderoth

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 juni, 2025

”Glesbygdsbubblan” kan spricka när som helst

Det kulturellt homogena Charlottenberg vid gränsen till Norge räknas numera som utanförskapsområde. Foto: Erik Martensson/TT.

Vi pratar gärna om utanförskapet i Tensta – men snart har regeringen förvandlat allt utanför storstäderna till ett utanförskapsområde.

Det var med rimfrost i skägget jag proklamerade i en video att jag ”aldrig i helvete tänker demonstrera med moderater på Arvika torg”. Det var januari 2024, och regionen hotade att lägga ned stadens akutmottagning, med hela västra Värmland som upptagningsområde.

Någon dag efter sitter jag med armarna i kors längst bak i det radonfyllda, slitna klassrummet i Arvika. Mina elever får se dokumentären Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna, och huvudstaden verkar långt borta. Eleverna ojar sig över alla med utomeuropeiskt påbrå som är inlåsta i så kallade utanförskapsområden.

”Det är normalt att inte ha ett jobb, det är normalt att misslyckas i skolan, det är normalt att hissen inte fungerar, det är normalt att det är nedskräpat”, förklarar nationalekonomen Ingvar Nilsson i rutan.

Sedan berättar jag att grannkommunens centralort Charlottenberg nu klassificeras som ett utanförskapsområde.

”Helt sjukt”, utbrister en av eleverna. Inte kan västra Värmland – som med ett obehagligare ordval är ”etniskt homogent” – stå på samma lista som Alby eller Kronoparken.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Ändå finns gängkriminaliteten här sedan decennier. Men med obefintlig polisnärvaro sker tillslag mot slutna nätverk endast när sprickor uppenbarar sig. MC-klubbarna är sammanlänkade med bygdens parallellsamhälle, och närheten till Norge gör oss till ett kriminellt ”transitområde”. Enligt den underbemannade tullpersonalen växer problemet.

I dokumentären beskriver Ingvar Nilsson vad han kallar ”de små beslutens tyranni”: att avreglera den sociala bostadspolitiken, rusta ned primärvården och införa valfrihet i skolan. Beslut som visserligen sparar pengar, men samtidigt skapar segregation.

Det var just sådana beslut som ledde till att fem lärare nyligen sade upp sig i Eda – ett stort antal i en kommun med knappt 9 000 invånare. Kommunen har stora problem med stökiga elever och därtill för lite resurser.

Problemen är inte nya. Redan för 20 år sedan, när jag som tidigare Edaelev började gymnasiet i Arvika, förutsattes det att vi låg efter, som de smutsiga kusinerna från hålan. I dag är dock Introduktionsprogrammet (IM) – för elever som saknar kvalifikationer – västra Värmlands största gymnasieprogram. Det är dessutom svårare att ta sig vidare när klasskamraterna är stökiga och får sämre stöd hemifrån, och utbildningen dessutom är underfinansierad.

Man pratar ibland om Tensta som en ”bubbla”, där ortens invandrare har svårt att ta sig ut på grund av sitt namn, hudfärg samt områdets sociala problem.

Men 90 procent av Sveriges yta är instängd i en glesbygdsbubbla, där servicekontor, skolor och akutmottagningar läggs ned för att spara pengar.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Här finns ingen gemenskap att tala om, och många av dem som flyttar in eller blir kvar saknar jobb. Kommunalskatten är hög och budgeten är tajt, bland annat på grund av familjehemsplaceringar och en åldrande befolkning. Samtidigt tvingas man dra ned på skolan, en viktig instans för att jämna ut klasskillnader.

Tack vare regeringen har alltså även många infödda svenskar svårt att ta sig ut ur utanförskapet.

Läs mer

För några år sedan hörde jag en föreläsare förklara att småorter inte kan konkurrera med städernas högskolor, men att vi kunde locka tillbaka deras ”hemvändare”. Och då bör det finnas skolor, sjukhus och ett rikt föreningsliv. Men vad fan finns det i Eda att komma tillbaka till? Här är så öde att Breivik 2010 mejlade kommunen och bad om en avskild bondgård – att planera terror från.

Om det här får fortsätta kommer hela Sveriges landsbygd snart att klassas som ett utanförskapsområde. Vi måste sluta stirra oss blinda på Järva och i stället se att samma nedmontering sker här. Regeringens skattesänkarpolitik slår hårdast mot de som redan har minst, oavsett om de bor i Tensta eller Lerhol. (Det finns en ort här som heter så, på riktigt.)

Problemet är inte ”invandrarna”, utan de politiker som sviker hela samhällen – vare sig de är byggda i miljonprogrammets betong eller i värmländskt trä.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Hackarna som utmanar Bankid

Elias Rudberg är tidigare forskare i beräkningsvetenskap, och arbetar i dag med att utforma en alternativ digital legitimation. Foto: Daniel Díaz.

En ny tjänst vill göra det möjligt för svenskar att legitimera sig elektroniskt – helt utan privata banker. Elias Rudberg är en av dem som arbetar med projektet, som hoppas ge människor mer kontroll över sin privata data.

I en grotta under Vitabergsparken dånar serverskåpen. Vi befinner oss i ett glasprytt mötesrum på Pionen, internetleverantören Bahnhofs datacenter i Stockholm. Framför mig sitter Elias Rudberg, med två gamla laptops uppfällda.

Han ska strax utfärda en e-legitimation åt den fiktiva personen ”Alice”, men knåpar fortfarande med de sista stegen i autentiseringen av henne. Ett system av olika verifieringar och säkerhetsnycklar ska matcha varandra, för att säkerställa att ingen får tillgång till en falsk legitimation. Det sista som krävs är ett personnummer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 24 juni, 2025

Experterna splittrade om undantagstillstånd

Fru justitia ovanför ingången till säkerhetssalarna vid Stockholms tingsrätt. Det nya undantagstillståndet ska ge regeringen rätt att stifta egna lagar under ”fredstida kriser”. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Från V till SD – med undantaget MP – är partierna ense om den nya lagen om undantagstillstånd, som föreslår att regeringen ska få extraordinära befogenheter under ”fredstida kriser”. Men experterna är kluvna om förslaget – och näringslivets tankesmedja Timbro menar att man inte ens lyckats förklara vad en kris är.

– Den är för långtgående, och det finns inte tillräckliga säkerhetsgarantier inbyggda för att förhindra inskränkningar i fri- och rättigheter från regeringens sida, säger Annika Hirvonen (MP) (bilden), den enda representant i justitieutskottet som röstade nej till förslaget om en ny lag för undantagstillstånd.

FörslagetStärkt konstitutionell beredskap” öppnar för att riksdagen i ”allvarliga fredstida krissituationer” ska få sammanträda digitalt, och att riksdagen med tre fjärdedelars majoritet ska kunna ge regeringen befogenhet att stifta egna lagar. Det gäller bland annat civilrätt och skatt, men även begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 23 juni, 2025

Det sista världen behöver är ännu ett gulfkrig

Trumpsupportrar visar sitt stöd under en demonstration mot bombningarna av Iran. Foto: Olga Fedorova/AP/TT.

Medan Trump överväger om han ska starta ännu ett blodigt krig i Mellanöstern hejar SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl på hans upplösande av folkrätten. Tillsammans gör de världen farligare.

Så var det dags igen.

”Vi älskar dig, Gud”, mässade Donald Trump apropå bombningarna av iranska kärnvapenkomplex, ”och vi älskar vår storslagna militär.”

Och när den amerikanska försvarsmakten sägs utföra Herrens verk i Trumps tolkning är det bäst att ducka.

Enligt rapporteringen övervägde han in i det sista om det skulle bli någon attack. Tills det blev uppenbart, baserat på hans inlägg på hans eget sociala medium Truth Social.

Först skrev han att Teheran borde utrymmas. Sedan att USA har total kontroll över det iranska luftrummet, och ”vet exakt var den så kallade ’högsta ledaren’ gömmer sig. Han är ett enkelt mål, men är trygg där – vi ska inte slå ut honom (döda!), åtminstone inte i nuläget.”

Mycket är fortfarande oklart, både skadornas omfattning och huruvida Donald Trump och Israel väljer att eskalera situationen ytterligare. Men Svenska Dagbladet har redan bestämt sig. ”Världen är säkrare utan iranska atomvapen”, skriver tidningens politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Hon skriver dessutom att diplomatin och folkrätten hör till ”en annan tid och en annan värld”, och att USA därför gjorde rätt som tog lagen i egna händer.

Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA.

Nu skrevs visserligen Genèvekonventionen 1951, när bara en femtedel av jordens befolkning levde i demokratier – inklusive bristfälliga sådana som segregationens USA. Så det vore intressant att höra exakt vad som ska vara på plats för att Tove Lifvendahl ska anse att folkrätten är värd att respektera.

Visst är Iran en diktatur. Det är ett av världens värsta länder för kvinnor, med en moralpolis som ser till att de bär hijab offentligt, och begränsade rättigheter i allt från äktenskap till arbetsliv. I stället för att göra något åt den över 40-procentiga inflationen, sponsrar man dessutom reaktionära islamistsekter i närområdet. Det bästa för befolkningen vore om mullornas vanstyre föll i morgon.

Även om mycket tyder på att Iran har kärnvapen som långsiktig plan, inte minst då de samarbetar allt sämre med det internationella atomenergiorganet IAEA, finns det enligt chefen Rafael Grossi inga bevis för att de har ett kärnvapenprogram. Däremot lär USA:s attacker nu stärka regimens beslutsamhet, varför Grossi i ett tal den 20 juni uppmanade till ”maximal avhållsamhet” så att diplomatin kan ta vid.

Men förändring måste komma underifrån. Om historien har lärt oss någonting så är det att demokratin inte kan bombas fram, i synnerhet inte av USA. Vi betalar än i dag priset för Irakkriget, som Svenska Dagbladet beskrev som en ”personlig triumf” för George W. Bush när det begav sig (5/5 2003). Inte bara i form av hundratusentals irakiska dödsfall, utan även Islamiska staten och andra terrorrörelser som växte sig starka i tomrummet efter Saddam Hussein.

Läs mer

När man nu applåderar folkrättsbrott bidrar man till en farligare värld. Inte minst som utvecklingen ännu är öppen. ”Det är inte politiskt korrekt att använda termen ’regimförändring’”, har Donald Trump lagt till på Truth Social. ”Men om den nuvarande iranska regimen är oförmögen att GÖRA IRAN STORT IGEN, varför skulle det inte komma en regimförändring?”

Nu väntar världen med olustig spänning på hans beslut. Som FN:s tidigare generalsekreterare Jan Eliasson korrekt beskrev det när jag intervjuade honom om världsläget den 14 maj: ”Vi rör oss mot djungelns lag.” Och tyvärr sitter Sveriges konservativa höger på läktaren med varmkorv och stjärnbanér.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 23 juni, 2025

Socialisten som kan bli borgmästare i New York

Zohran Mamdani utmanar etablissemangsdemokraten Andrew Cuomo i kampen om titeln som New Yorks borgmästare. Foto: Vincent Alban/The New York Times/AP.

Med löften om ett billigare New York utmanar Zohran Mamdani etablissemanget om posten som New Yorks borgmästare. Men i stället för plånboksfrågor har kampanjen kommit att handla om Palestina. Nu måste vänsterkandidaten övervinna både ”röda faran”-propaganda och rasistiska angrepp.

”Ingen vill ha dina terroristfasoner här. Och kolla din personsökare också, din jävla terrorist.” Så löd ett meddelande som Zohran Mamdani fick på sin telefonsvarare förra veckan. Ett annat varnade honom för att ”starta bilar”.

Den 33-åriga kandidaten i Demokraternas primärval till borgmästarposten i New York är luttrad. Men de senaste veckorna har hoten mot honom ökat markant, vilket har fått stadens polis att utreda dem. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 21 juni, 2025

Ät bandmask och bli ditt sanna jag

Jakten på skönhet är kantad med blod och knäckta ben i nya versionen av ”Askungen”. Foto: Lava films.

I den norska vuxenversionen av Askungen står den fula styvsysterns förtvivlade jakt efter skönhet i centrum. Olga Ruin upptäcker hur estetisk kirurgi flyttat in från sagans brutalitet till vardaglig egenvård.

En ung, söt kvinna begråter sin döda far. Hennes blonda hår ligger utslaget över den ruttnande kroppen där vita likmaskar kravlar runt. En stinkande påminnelse om begravningen som ännu inte blivit av. I sina händer håller hon de vackra ljusblå trasorna från klänningen som hennes styvsyster har rivit sönder. Men genom tårarna uppenbarar sig hennes döda mor som berättar för Askungen att hon visst ska få gå på prinsens bal, varpå de små maskarna börjar spinna ihop klänningstyget på nytt.

Helvete, hur ska det nu gå för den fula styvsystern? När den norska debutregissören Emilie Blichfeldt vrider blicken från Askungens till styvsysterns perspektiv blir det omöjligt, i alla fall för mig, att inte våndas när den väna underdogen ska pimpas med klänning och pumpavagn.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)