Nyheter/Utrikes 24 november, 2020

Armeniskt nederlag i Nagorno-Karabach

Efter sex veckors strider har Armenien och Azerbajdzjan nått en fredsuppgörelse. Men Turkiets stöd till Baku gör att något slutgiltigt fredsavtal om den omstridda enklaven ser allt mer avlägset ut.

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan beskrev beslutet som ”otroligt smärtsamt för mig och för vårt folk”:

– Jag har undertecknat ett avtal med Rysslands och Azerbajdzjans presidenter om ett slut på kriget i Karabach.

Uttalandet tolkades direkt som en ”kapitulation” av hans azeriske motpart. Efter sex veckors hårda strider har parterna förbundit sig att stanna ”vid sina positioner”. Denna första punkt i fredsavtalet innebär att Azerbajdzjan återerövrar en stor del av  områdena som ligger intill den tidigare autonoma republiken Nagorno-Karabach. Parterna har även accepterat utstationeringen av en rysk  ”fredsbevarande” styrka om nästan 2 000 soldater. Tack vare stora intäkter från råolja, stödet från Turkiet, vapenleveranser från Israel och förstärkningar av syriska jihadister har Azerbajdzjan på detta sätt med våld uppnått vad det aldrig hade lyckats uppnå på diplomatisk  väg.

Konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan är inte ny. Den etnopolitiska tvisten om det lilla området i Sydkaukasien på 4 400 kvadratkilometer var en av de första som utbröt i det postsovjetiska området. På lite mer än treårtionden förvandlades konflikten mellan folkgrupper och republiker som tillhörde samma stat, Sovjetunionen, till en internationell motsättning vars möjligheter att lösas är osäkra.

Stridernas första fas (1988–1991) kan beskrivas som en intern strid mellan två federala republiker. På denna tid var Armeniens främsta krav en så kallade miatsum (”återförening”), det vill säga införlivandet av den autonoma enklaven Nagorno-Karabach, som främst är befolkad av armenier och var en integrerad del av Azerbajdzjan, med den socialistiska republiken Armenien. För grannlandet var prioriteten att bevara sin territoriella integritet. Sovjetunionens ledning var osäker på vilken sida den skulle stödja: bibehållen status quo (som gynnar Azerbajdzjan) eller främjande av rätten till självbestämmande (som gynnar Armenien).

Detta tvekande ledde till att våldsspiralen eskalerade: antiarmeniska pogromer ägde rum i den azeriska staden Sumqayıt 1988 och i  huvudstaden Baku 1990 och lokalbefolkningar fördrevs. Båda sidor radikaliserade sina positioner. Under den andra fasen (1991–1994)  ömsade tvisten skinn och  örvandlades till en öppet beväpnad konflikt, först mellan Baku och armenierna i Nagorno-Karabach (som  Azerbajdzjan ser som ”separatister”), och sedan, efter att Armeniens reguljära armé gick in i kriget, mellan staterna. Konflikten gick då över i  en tredje fas, som man kan beskriva som politisk-diplomatisk, under vilken sökandet efter en fredlig lösning gjordes till högsta prioritet. I  december 1994 skapade Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa (OSSE) för detta ändamål den så kallade Minskgruppen, som  försågs med tre ordförandeländer: Frankrike, USA och Ryssland, som sedan dess har agerat som fredsprocessens garanter.

Denna tredje fas tog slut i april 2016 i och med ”fyradagarskriget”. Då bröt för första gången sedan eldupphöret 1994 status quo samman.  Armeniens dåvarande president Serj Sarkassian erkände förlusten av 800 hektar mark – en begränsad motgång som dock innebar början på  den våldsamma azeriska återerövringspolitiken som vi bevittnar i dag (2). Men ramen för förhandlingarna förblev oförändrad: utöver  informationsutbyte om militära incidenter vägrade Baku och Jerevan fortfarande att nå någon bredare kompromiss. Denna konflikt hör till  den större gruppen ”frysta konflikter” i det postsovjetiska området.

1991 kollapsade Sovjetunionen efter att dess autonoma republiker en efter en utropat självständighet. Samtidigt hävdade vissa regioner inuti  dessa republiker sin egen rätt till självbestämmande, eller sin önskan att införlivas med en annan republik. En sådan utmaning ställdes  Azerbajdzjan inför i och med Nagorno-Karabach, men också Georgian (Sydossetien) och Moldavien (Transnistrien). Även om det var långt senare kan de två självutropade folkrepublikerna i ukrainska Donbass (Lugansk och Donetsk) självständighetsförklaringar 2014 fogas till  denna fragmenteringsprocess som följde på Sovjetunionens sammanbrott. Men den karabachiska frågan har en speciell karaktär.

”Separatisterna” tog kontroll över större delen av det område som motsvarade de gamla sovjetiska gränserna, men också flera   omkringliggande distrikt (sju totalt: fem helt och hållet och två bara delvis). Dessa bergiga och glest befolkade territorier har en viktig  strategisk betydelse. Lachin-korridoren förbinder Nagorno-Karabach med Armenien, medan Kelbadjar-distriktet innehåller de källor som förser Nagorno-Karabach med vatten. Detta innebär att när striderna återupptogs denna höst kontrollerade Armenien 13,4 procent av Azerbajdzjans territorium. Förhandlingarna körde därför fast i frågan om i vilken ordning tre faktorer skulle hanteras: den gamla autonoma  regionens status, slutet på ockupationen av de omkringliggande områdena (som fördömdes av tre resolutioner i FN:s säkerhetsråd 1993, som  dock uteslöt våldsanvändning för att nå målet) och upprättandet av en säkerhetskorridor mellan Nagorno-Karabach och Armenien.

Till dessa problem tillkommer det faktum att kompromissen inte ses med blida ögon av någon, varken i Azerbajdzjan eller Armenien. Framstegen i förhandlingarna sker ofta till priset av regeringskriser. Det var fallet för den tidigare armeniske presidenten Levon Petrossian som tvingades avgå 1998 efter att ha gett sitt stöd till en fredsplan uppdelad i etapper. 1999 lämnade flera högt uppsatta tjänstemän i den  azeriske presidenten Gejdar Alijevs regering, däribland utrikesministern Tofik Zolfigarov, i protest mot avtalet som innebar ett utbyte av  territorier. Trots den auktoritära regimen påminner azeriska folket också gärna sina styrande om sin makt: i juli 2020, när spänningarna  ökade längs med den armenisk-azeriska gränsen, samlades demonstranter utanför  parlamentet i Baku och krävde att militären skulle  mobiliseras (3).

För att hävda sin legitimitet gentemot den tidigare eliten lade sig Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan, som kom till makten i den så  kallade ”sammetsrevolutionen” 2018, till med en stridslysten retorik. Till exempel har han krävt att representanter för den självutropade  republiken Nagorno- Karabach ska delta i fredsprocessen, och under ett besök i regionens huvudstad Stepanakert, vid öppnandet av de  panarmeniska sommarspelen den 6 augusti 2019, förklarade han att ”Artsakh [det armeniska namnet på Nagorno-Karabach] är  Armenien”(4).

Även om dessa idéer är vanligt förekommande kände sig Pasjinjan tvingad att ställa sig bakom dem, kanske för att han inte hade stridit i  Nagorno-Karabach på 1990-talet – en vapenbragd som fram till dess hade setts som en nödvändig förutsättning för den som vill leda landet.

Höstens strider har varit av större omfattning än ”fyradagarskriget” 2016. Det är första gången som städerna i Nagorno-Karabach– Stepanakert (Khankendi för azererna), men också Sjusji (Sjusja) och Martouni (Khojavend) – utsatts för bombardemang. Vad värre är har projektiler även landat innanför Armeniens gränser. Incidenter har ägt rum nära staden Vardenis, som bara ligger 100 kilometer från  huvudstaden Jerevan. De azeriska städerna Ganja och Mingetsjevir, som ligger ett hundratal kilometer från fronten, har beskjutits av  armenisk militär.

Risken för att konflikten blir internationell är större än någonsin, särskilt ifall Nagorno-Karabach och det övriga gränsområdet skulle dras in  i striderna samtidigt. Det är omöjligt att tala om internationeliseringen av konflikten utan att nämna Turkiets roll. Landets stöd till  azerbajdzjan är inte nytt och grundas på en panturkisk solidaritet. 1993 stängde Turkiet sin landgräns mot Armenien. Av Minskgruppens  medlemmar och  grannländerna stödjer ingen Azerbajdzjans intressen med samma energi. När striderna utbröt i september var Ankara  ensamt i att plädera för en total azerisk seger över Armenien. Turkiet har till och med ett kriterium som de anser måste uppfyllas innan  någon förhandlingsprocess kan inledas: det fullständiga tillbakadragandet av armeniska trupper, inte bara från de ockuperade områdena  utan även från Nagor no-Karabach självt.5 Höstens eskalering har även kastat  ljus på inblandningen av proturkiska grupper som skickats  från Syrien (6). Även om jihadister deltog i striderna på den azeriska sidan i början av 1990-talet spelade de då bara en marginell roll. Nu deltar i större antal än tidigare, något som innebär en destabiliserande risk för såväl Azerbajdzjan – där den muslimska majoriteten är uppdelad  mellan shiiter och sunniter (82 respektive 12 procent) – som för grannländerna Georgien och Ryssland (och framför allt de muslimska delrepublikerna i det ryska Nordkaukasien).

I jämförelse med Turkiets beslutsamhet spelar Ryssland en tillbakadragen roll. President Vladimir Putin har påmint om att det utlovade  militära stödet till Armenien i händelse av en attack, såsom det formuleras i ett säkerhetsavtalet mellan länderna från 1992, bara gäller för  Armeniens territorium och inte Nagorno-Karabach. Följaktligen trädde aldrig det eldupphör som avtalades under Rysslands försök till  medling mellan de båda sidorna i Moskva den 9 oktober i kraft, lika lite som det den 18 oktober. Varför har Ryssland antagit en så försiktig position när man inte tvekade att invadera Georgien 2008 efter att detta land försökt återerövra Sydossetien? I själva verket har Ryssland  ingen övergripande strategi för att hantera konflikterna i Kaukasien. Kreml anpassar sig snarare till de rådande förhållandena på marken. Till skillnad från Georgien som ville närma sig väst stödjer inte Baku sin strävan att återupprätta den territoriella integriteten på en antirysk retorik. Azerbajdzjan har varken sagt att de vill ansluta sig till Nato eller EU, och landet för inte någon ”historisk politik” grundad på ett  förkastande av den sovjetiska perioden och ifrågasättandet av den gemensamma segern i det ”stora fosterländska kriget” (mot Hitlertyskland). De båda länderna är för övrigt också förenade av ett flertal samarbetsavtal som berör såväl gränssäkerhet ch energi som  ransporter och exploateringen av naturresurser i Kaspiska havet. Ryssland vill inte att Azerbajdzjan förvandlas till ett nytt Georgien, och gör  följaktligen inget för att leda in Baku på en konfrontativ väg. Men förstärkningen av det strategiska samarbetet mellan Azerbajdzjan och  Turkiet ställer likväl Ryssland inför ett dilemma. Ankara har redan föreslagit Moskva att länderna ska upprätta ett slags ”geopolitiskt samvälde” i Sydkaukasus, det vill  säga vidga av den samarbetsmodell som man redan har infört i Syrien till Rysslands närområde. (7)

För  tillfället tycks Ankara inte vara berett till någon kompromiss. Men Moskva skulle inte tolerera att någon av sidorna besegras, minst av allt  under påtryckningar av Turkiet. Det skulle innebära ett hot mot landets inflytande i Sydkaukasus och en ökad risk för att oroligheterna sprids till de ryska delrepublikerna i Nordkaukasus. I dag är Nagorno-Karabach den enda frågan i Eurasien i vilken Rysslands och  västerlandets intressen sammanfaller. Det är nästan omöjligt att föreställa sig Donald Trump, Emmanuel Macron och Vladimir Putin skriva  under samma kommuniké, oavsett vad det gäller. Men under stridernas femte dag, den 1 oktober 2020 (8),  undertecknade faktiskt de tre presidenterna amma dokument. Deras gemensamma bekymmer med det jihadistiska hotet och de ökande spänningarna mellan  Washington, Paris och Bryssel å ena sidan och Ankara å den andra bidrar till samstämmigheten. Kommer deras vilja att räcka för att  övervinna de meningsskiljaktigheter som råder på nästan alla andra områden? För tillfället är en sak säker: på den geopolitiska börsen tycks  konflikten i Nagorno-Karabach bara stiga i värde.

Fotnoter

FOTNOTER

 Forskare vid Institutet för internationella studier vid Institutet för internationella relationer i Moskva hos den Ryska federationens utrikesdepartement (MIGMO) och chefredaktör för tidskriften Analyses internationales.
Sara Khojoyan och Anthony Halpin, ”War may resume at ’any moment’, Armenian president warns”, Bloomberg Businessweek, New York, 24 april, 2016.
Lenta.ru, 15 juli 2020 (på ryska).
Rosbalt, 8 augusti 2019 (på ryska).
”Turkey’s Erdogan says Armenia must withdraw from Azeri lands”, Reuters, 28 september 2020.
Ria Novosti, 6 oktober 2020 (på ryska); Bethan McKernan, ”Syrian rebel fighters prepare to deploy to Azerbaijan in sign of Turkey’s ambition”, The Guardian, London, 2 september 2020; Kareem Khadder, Gul Tuysuz och Tim Lister, ”Rebels from Syria recruited to fight in conflict between Azerbaijan and Armenia”, source says”, CNN 1 oktober 2020.
Eurasia Daily, 30 september 2020 (på ryska).
”Declaration conjointe des ministres des affaires étrangères français, russe et américain, coprésidents du groupe de Minsk, appelant à un cessez-le-feu au Haut-Karabach”, ministère de l’Europe et des affaires étrangères, Paris, 5 oktober 2020.

Rörelsen 25 augusti, 2025

Vet du vad som är horribelt, Ebba Busch?

Undernärda tvååringen Yazan Abu Ful sitter i sitt familjehem i flyktinglägret Shati, Gaza stad, den 23 juli 2025. Foto: Jehad Alshrafi./AP/TT.

Barn som svälter i Gaza. Flickor som utvisas till könsstympning. Familjer som förlorar allt för att regeringen stänger dörren. Det är förfärligt, Ulf Kristersson. Inte att Greta Thunberg seglar med mat.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Flickan mitt emot mig sorterar pärlor för att välja ut till ett armband. Hon är duktig i matte, men ändå lägger hon samma pärlor i olika högar, om och om igen. Efter en stund förstår jag. Flickan väljer inte ut pärlor för att göra klart sitt armband. Hon försöker stanna tiden. Framtiden är nämligen den här flickans fiende.

Hon är ny på min mottagning, men hennes situation är tyvärr inte ny för mig. Jag är psykolog och arbetar med barn som varit med om krig och förföljelse. Det som är ovanligt för mig är att flickan är född i Sverige och har bott här hela sitt liv. Hon går på mellanstadiet, fortfarande mer flicka än tonåring. Favoritämnet är idrott och allra roligast är spökboll. Hon är blyg men ler brett när jag frågar om hon vunnit någon gång.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande.

Nästa vecka ska hon och hennes mamma utvisas. Mamman har arbetat i Sverige sedan innan flickan föddes, men nya lagar har gjort dem papperslösa. När flickan inte hör säger mamman: ”Min dotters säkerhet är allt som betyder något.” Hon har till och med bett oss – väl medveten om att vi skulle säga nej – att omskära flickan här, under trygga förhållanden. Hon vet att så fort de landar i hennes hemland kommer släktingarna att göra det, utan bedövning och med risk för infektioner. I Migrationsverkets beslut står att det är olagligt med omskärelse i mammans hemland och att det därför inte finns något hinder för mamman och flickan att återvända dit. Vad de inte förstår är att en brutal tradition är så mycket större än lagar på papper.

Min nästa patient är ett barn i förskoleåldern. Barnet lagar mat vid en träspis och matar en docka och säger: ”Det var allt vi hade. Det finns ingen mer.” Plötsligt stannar hon upp och ser plågad ut. Hon flimrar med ögonen och är inte kontaktbar. När flickan är tillbaka berättar hon att vi måste hitta en ficklampa, för bomben har gjort det mörkt. Flickan och hennes familj har just evakuerats från Gaza. Hennes föräldrar har trots svält och bombanfall lyckats hålla barnen vid liv och ta sig ut till säkerhet. De berättar om hur de ansträngt sig för att barnen ska känna trygghet nog att börja leka igen. Jag tänker att de borde få ett Nobelpris i föräldraskap.

Jag får ofta frågan om det krävs särskilt kunskap för att arbeta med barn från ”andra kulturer”. Jag vet inte hur jag ska svara. För smärta gör ont i alla kroppar. Skräck är outhärdligt för alla. Skratt bubblar lika skönt i allas magar.

Men kanske finns en outtalad föreställning: att barn med lite mörkare hud inte känner lika stark rädsla när en vuxen skär dem i underlivet? Att barn som växt upp i krig inte plågas lika mycket av mardrömmar än lite ljusare barn från 200 år av fred. Att föräldrar från andra länder tar mindre ansvar.

Läs mer

Hur ska jag annars förstå att flickan med pärlorna utvisas till ett land hon aldrig varit i och där hennes underliv kommer att skäras sönder? Eller att de flesta av oss inte gör mer för att pressa regeringen att hjälpa barnen och familjerna i Gaza?

Samtidigt såg vi i somras hur migrationsministern försvarades när det avslöjades att hans barn varit aktiv i en högerextrem organisation. Ingen ifrågasatte hans föräldraskap, ingen talade om utvisning. Och när Greta Thunberg försökte bryta Israels blockad av Gaza med mat och medicin, sade vice statsministern att hennes agerande var så ”horribelt” att hon inte kan prata om det.

Min måttstock om vad som är horribelt är en annan.

För de barn jag möter är regeringens beslut avgörande. Den avgör om barn ska få trygghet, eller utsättas för lidande och fara. Om det sker av okunskap, fördomar eller likgiltighet vet jag inte. Men konsekvenserna är desamma. Barnen i Gaza, flickan med pärlorna – de betalar priset.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 augusti, 2025

Vänsterpartister lämnar partiet: ”Stalinistisk organisation”

Foto: Oscar Olsson/TT.

I onsdags öppnades uteslutningsärenden mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat. Nu väljer de två partiprofilerna att lämna V – och öppnar i stället för att starta ett nytt alternativ.

De två riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas lämnar Vänsterpartiet med omedelbar verkan, meddelar de vid en presskonferens under söndagen. Båda säger också att de kommer att stanna i riksdagen.

– Det är något som vi är djupt ledsna över, något som vi önskar aldrig hade behövt göras. Vi har gett våra liv till partiet. Vi har offrat våra dagar och nätter, säger Daniel Riazat, som varit med i partiet i 19 år.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Snuskgubben är förlåten

Stig Larsson har gjort lite liv ifrån sig sedan millennieskiftet – men plockas under 2020-talet upp av ett nytt unglitterärt gäng. Foto:

Boken om Stig Larssons författarskap, ”Ett berg av liv”, är full av medhårsläsningar – men blixtrar till när provokatören själv kommer till tals.

Att skriva något nytt om Stig Larsson är en övermäktig uppgift. Lika skandalomsusad som geniförklarad har han sedan debutboken Autisterna 1979 fått rollen som omhuldat underbarn, litterär tuffing och postmodernismens galjonsfigur. Han har varit sjavig knarkare, provokatör, detroniserad som snuskgubbe. Och så i dag: upplockad av unglitterära kotterier och mysfarbor på uppesittarkvällen i Cyklopernas land. Det är också slitsamt att se bortom det här, och få syn på texten bakom personan.

Sådana anspråk har däremot de åtta essäisterna i Ett berg av liv: En bok om Stig Larsson (Diadalos, 2025). Under Kristoffer Flensmarcks och Andreas Holmströms redaktörskap skriver här poeter och kritiker, som Victor Malm, Joni Hyvönen och Mikaela Blomqvist, om Larssons verk, från dikten ”Hösten” 1964, fram till förra årets Högt och lågt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 23 augusti, 2025

Lidandets logik – från Gina Dirawi till Donald Trump

Att genomlida smärtsamma ritualer för att uppnå ”rening” är en gammal idé som tycks ha fått en renässans. Foto: Jessie Wardarski/AP.

Från shamanska ritualer och fitnesskultens självplågeri till politiska kriser och revolutioner återkommer samma tanke: först måste allt rasa samman, sedan kan något nytt ta form. Varför tror vi att smärta är vägen till förnyelse?

Det är mitt i juli och jag lyssnar på Gina Dirawis sommarprat. Hon berättar om sin desperata jakt på ett andligt uppvaknande och att hon därför deltar i en shamansk ceremoni. Den slutar med att hon halvt medvetslös spyr i en plastpåse efter att ha andats in rapé, en traditionell örtmedicin från Amazonas. Medan hon ligger utslagen på golvet frågar hon sig: ”Måste människan gå igenom ett extremt lidande innan man når ett uppvaknande? Är vägen hem alltid genom någon typ av extrem död och återfödelse?”

Dirawis erfarenhet ligger djupt inbäddad i vår kultur. Det är inte bara självhjälpsindustrin som ser ett nödvändigt samband mellan lidande och själslig rening. Under antiken framlades denna idé i det tragiska dramat. Aristoteles skriver i Om diktkonsten att dramat skulle rena åskådarnas känslor genom hjältens lidande, något han kallade katharsis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 22 augusti, 2025

Uteslutna vänsterpartister får stöd av upprop

Ett nytt upprop samlar hundratals vänsterpartister, med krav på att uteslutningsärendena mot Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat stoppas. ”Det liknar vad hamnen utsätter Erik Helgeson för”, säger undertecknaren Lars Henriksson.

”Vi accepterar inte att två av våra mest kämpande röster tystas”, står det i det brev som lades ut under fredagsmiddagen på sajten stoppauteslutningarna.se. 

Längst upp på sidan finns bilder av riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat, som sedan i onsdags hotas av uteslutning från Vänsterpartiet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Locket på från regeringen om bosättarkontakter

Foto: Lars Schröder/TT

Gång på gång nätverkar kristdemokrater och sverigedemokrater med extremnationalistiska israeler. Men när Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard frågas ut om kontakterna duckar hon ämnet helt.

I går i riksdagen ställde vänsterpartisten Lorena Delgado Varas tre frågor till utrikesministern om det upprepade samröret med israeliska bosättare från partier inom regeringssamarbetet.

Frågorna föranleddes bland annat av att den israeliska extremisten Eugene Kontorovich bjudits in till möte i riksdagen, något som Flamman tidigare rapporterat om. Tidigare har även Arbetaren rapporterat om hur tio kristdemokratiska ledamöter reste till Israel för att träffa bosättarorganisationen KKL.

Frågorna från Delgado Varas rörde bland annat hur kontakterna påverkar Sveriges trovärdighet och handlingsutrymme i politiken gentemot Israel och Palestina, och hur ”uttalade stöd för sanktioner mot extremister som [Israels finansminister] Smotrich inte urholkas genom parallella kontakter med samma grupperingar?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 22 augusti, 2025

Framtidens färja gjuter el på vågorna – från Ekerö till Saudiöknen

Med sina svävande bärplansfärjor vill svenska Candela revolutionera kollektivtrafik på vattnet. Den energisnåla svävarpendlingen testas på Mälaren, och säljs globalt – även till Neom, det futuristiska stadsprojektet i Saudiarabien som skördat tusentals arbetarliv.

”Många av våra kunder är teknikintresserade entreprenörstyper som tjänat sig en hacka. Jag tror inte vi har någon kund hittills som inte äger minst en Tesla.”

Så sade Gustav Hasselskog, elbåtstillverkaren Candelas vd och grundare, 2021 till Dagens Industri i samband med att Wallenbergsfärens investmentbolag EQT Ventures sköt in hela 245 miljoner i bolaget. Nu i augusti fyllde man på med 80 miljoner till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 22 augusti, 2025

Ny rapport: Sverige mer ojämlikt än USA

Jämlikt klädd aktivist under Centerpartiledarens tal i årets Almedalen. Foto: Jessica Gow/TT.

En ny rapport från jättebanken UBS placerar Sveriges förmögenhetsklyftor över USA:s och Turkiets. Men enligt arbetarrörelsens ekonomer är läget mindre desperat än vad man kan tro – då svenskarna fortfarande inte behöver spara för att kunna gå i pension.

2025 års ”globala rikedomsrapport” publicerades nyligen, av några med bättre koll på överklassens tillgångar än de flesta – den schweiziska jättebanken UBS, som ”hjälpt rika individer och familjer uppnå det som är viktigt för dem i över 160 år”. Rapporten analyserar förmögenheter i 56 av världens största ekonomier, som sammanlagt beräknas utgöra 92% av hela världens rikedom.

Antalet dollarmiljonärer i Sverige i dag är enligt rapporten 490 000, fler i absoluta tal än i både Ryssland och Brasilien. Och svenskarnas totalförmögenhet beräknas dessutom vara den sjätte mest ojämlikt fördelade i världen – värre än både USA, Indien, Turkiet och Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 21 augusti, 2025

Fredrik Malm sprider lögner om Palestinarörelsen

De veckovisa demonstrationerna från Odenplan har samlat tusentals svenskar mot folkmord, men demoniseras av högern, skriver Dror Feiler. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Den liberala politikern Fredrik Malms karikatyrer av Palestinarörelsen är inte bara falska – de eldar på hot och hat mot människor som engagerar sig mot folkmord.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Fredrik Malm har länge haft för vana att med lögner, halvsanningar och förvrängningar försöka misskreditera solidaritetsrörelsen med Palestina. Tyvärr har han inte ändrat sig.

Jag har deltagit i över 80 demonstrationer mot Israels folkrättsvidriga politik och folkmordet i Gaza, de flesta med utgångspunkt från Odenplan. Den bild Malm påstår sig ha sett där har jag däremot aldrig sett. Intolerans eller övertramp vid Palestinademonstrationer är ytterst sällsynta – och de gånger det inträffat har demonstrationsansvariga omedelbart ingripit.

Jag har alltid avskytt intolerans och övertramp – oavsett om de bottnar i okunskap, okontrollerad vrede eller sorg, eller i ren antisemitism. (Ja, jag är jude och vet vad antisemitism är – och hur det känns att utsättas för den.) Därför vägrar jag acceptera att enstaka undantag ska utmålas som typiska för en hel rörelse.

Men i Dagens Nyheter (19/8) målar Malm upp en lögnaktig bild. Han påstår att ”antisemitism, hyllningar till terrorism, hat och hot är många” och att Palestinarörelsen ”samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran.”

Men detta är inget annat än en cynisk karikatyr, en medveten demonisering. Sanningen är att dessa demonstrationer samlar tusentals svenskar – från studenter till pensionärer, från kulturpersonligheter till politiska aktivister – människor som med civilkurage höjer sina röster för fred och rättvisa och mot folkrättsbrotten på Västbanken och folkmordet i Gaza.

Och det är just därför Malm angriper dem. För honom är varje uttryck för verklig solidaritet med palestinierna ett hot, varje krav på fred och rättvisa ett hinder för honom att torgföra den israeliska regeringens agenda. Då är smutskastning, stämplingar och lögner enklare än att ta en seriös debatt.

Men lögner får konsekvenser. Johannes Klenell beskrev i Dagens Nyheter (15/8) hur hans Facebookflöde svämmade över av rasistiska och våldsbejakande kommentarer bara timmar efter Malms senaste utspel:

”Det tog inte ens 24 timmar efter mitt inlägg på Facebook om hans utspel innan kommentarsfunktionen fick stängas ned på grund av hundratals rasistiska kommentarer. En kvinna från Jönköping jämförde palestinier med Adolf Hitler och muslimer med en invasiv art.

Än värre var mannen från Västerås som upprepade gånger propagerade för att öppna eld mot demonstrationstågen. Ingen av dem hade rimligen ens varit i närheten av Odenplan, men de hade uppviglats av dehumaniserande inlägg om dessa, enligt Malm, ’kriminellt stökiga fiender till västerlandet’. Nu upplevdes detta legitimeras av en liberal makthavare som slängigt dragit alla över en kam.”

Så fungerar hatets logik: När en folkvald politiker bidrar till att normalisera hat bär han ansvar. Fredrik Malm legitimerar hot, hets och våld mot människor som använder sin demokratiska rätt att protestera mot folkmord. Det är inte värdigt en liberal. Det är inte värdigt en demokrat.

Och vad gjorde Malm? Han svarade som vanligt med ytterligare smutskastning och lögner om solidaritetsrörelsen med Palestina – i stället för att föra en saklig och hederlig debatt.

Vi kommer inte låta oss tystas. Vi kommer inte låta hans förvrängda verklighetsbeskrivning stå oemotsagd.

För vår kamp är något helt annat. Den handlar inte om hat, utan om solidaritet. Den handlar inte om lögner, utan om sanning. Den handlar inte om att demonisera, utan om att försvara människovärdet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 augusti, 2025

Högern splittrad om utvisningar av arbetare och unga

Flyktingar, främst från Ukraina, köar i Sundbyberg 2022. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Avskaffandet av ”spårbytet” kan kasta ut minst 4 700 arbetande invandrare ur landet, medan tonåringar slits från sina familjer för att skickas till länder de aldrig varit i. Nu växer kritiken mot Sveriges hårdhänta migrationspolitik – även från högerhåll.

– Min fru är från Pokrovsk, som nu är totalförstört. Här är det en annan sorts krig.

Ukrainaren Yevhenii Verkhovych, 43, skrattar uppgivet från sitt kök i jämtländska Sveg. När han kom till Sverige i mars 2022 med fru och tre barn fick han flera jobberbjudanden inom tekniksektorn redan de första månaderna, och tog sikte på att få ett arbetstillstånd.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)