I artikeln recenseras även:
Dvd
Flamman och citronen
Regi: Ole Christian Madsen.
Medverkande bland andra: Mads
Mikkelsen, Thure Lindhardt.
Sandrew Metronome, 2008.
Under förra året väcktes ett stort intresse för motståndsrörelserna mot Nazi-Tyskland hos den norska och danska biopubliken.
I Danmark har Flamman och citronen med Mads Mikkelsen haft 600.000 besökare och den norska Max Manus har setts av över en miljon människor. I Sverige har Max Manus nu gått upp på biograferna medan Flamman och citronen, tämligen obegripligt, får upphittas i dvd-butikerna.
Filmerna svarar mot ett intresse för en historisk epok och en rörelse som många fortfarande har ett personligt förhållande till, inte minst genom släktband, samtidigt som de sista överlevande går ur tiden. Men de svarar också mot ett ökat intresse för nyanserade skildringar av politiskt våld som har aktualiserats i takt med att kriget mot terrorismen har blivit allt blodigare och moraliskt korrumperat och förlorat all trovärdighet.
Även om filmerna skiljer sig åt så försöker de besvara frågor som rör politiskt våld: Vad driver motståndskämparna? Vad avgör förutsättningarna för revolt och för anpassning?
I Max Manus skildras motståndsgruppen Kompani Linge som genomför sabotageaktioner i Oslo. Huvudkaraktären själv involveras i motståndsaktiviteter strax efter att han återvänt från finska vinterkriget där han stridit som frivillig. Han må framstå som en osannolik Carl Hamilton-figur i filmen, skildringen av återkommande trauman från vinterkriget och de återkommande försöken att stilla ångesten med alkohol till trots, men de flesta händelserna i filmen har faktiskt grund i Manus’ verkliga liv. I motståndsgruppen finns en spretig samling av människor med liknande bakgrund som Manus – borgerliga, kaxigt världsvana, välformulerade och äventyrliga. Några gränsar rentav till nihilister och de beskriver sig själva som tillhörande två kategorier: de unga eller de galna.
Var de får sin drivkraft ifrån framgår inte, trots den starka betoningen på gruppens utveckling, och karaktärerna framstår egentligen inte som särskilt sympatiska utan snarare elitistiska. Detta bidrar till att filmen berör och provocerar men händelseförloppet är i grunden alltför förenklat och romantiskt.
Här skiljer sig Flamman och citronen avsevärt från den norska dito. Filmen skildrar två lönnmördare som opererar genom riktade mord mot nazi-officerare och danska samarbetsmän. De agerar isolerat och självständigt och skildringen är i grunden mörk och destruktiv. De har äcklats av undfallenheten mot ockupanterna och är frustrerade och uppgivna över den folkliga anpassningen till vardagsbestyren under ockupationen. I väntan på ett mer utbrett och folkligt förankrat motstånd, skildringen av generalstrejken och folkupproret i Köpenhamn sommaren 1944 är gripande, arbetar de mekaniskt vidare med sina allt blodigare attentat samtidigt som de kämpar mot exilregeringens passivitet och det utbredda förräderiet som förgrenar sig allra högst upp på de centrala nivåerna.
Mads Mikkelsen i rollen som Citronen, en man i medelåldern som isoleras alltmer från sin familj, och Thure Lindhardt i rollen som den unge och excentriske Flamman, gestaltar på ett utmärkt sätt hur de efterhand tvingas ställa sina aktioner i nytt ljus.
I båda filmerna skildras Sverige som ett politiskt labilt och opålitligt land. Samtidigt som landet är en tillfällig tillflyktsort för motståndskämpar och en arena för möten av olika slag är Stockholm nedlusat av tyska spioner som med svenska säkerhetspolisens goda minne bekämpar nazi-fientliga aktioner.
Visst kan man finna det sentimentalt och som ett utslag av nationellt självförhärligande när storfilmer som bekräftar norska och danska nationalmyter om ärofyllt motstånd blir kassasuccéer – samtidigt som inte bara passivitet och apati utan även samarbete med nazisterna var så utbredda tendenser. Men till dess att en storfilm rullas upp på svenska biografer som skildrar de svenska motståndsinsatserna, hur dessa bemöttes av säkerhetspolisen, och hur många norska och danska motståndskämpar skickades tillbaks när de sökte asyl i Sverige, kan vi gott unna våra grannar det.
