ÅRSKRÖNIKA 2007 De senaste tio årens främsta aktörer har varit storföretag och lobbyister – nu hamnade forskningen och politiken åter i centrum. Motvilligt tvingades de rika länderna erkänna – rakt emot logiken i WTO-apparaten – de fattiga ländernas utvecklingsbehov. Och mitt i en tid präglad av individualism och konsumtion, kom en påminnelse om att vi alla tillhör ett mycket större sammanhang.
Sanningen är förstås att klimatfrågan borde ha uppmärksammats redan när FN slog larm för 20 år sedan. Men det är varken vetenskapliga bedömningar eller folkrörelser som sätter den politiska dagordningen.

Klimatfrågans genombrott skulle alltså dröja, ända till en majoritet av världens beslutsfattare förstått att det inte fanns något att vinna på att stoppa huvudet i sanden.
Det var också naturligt att en, som i ordets alla bemärkelser kan räknas till det politiska etablissemanget, den före detta presidentkandidaten Al Gore från världens enda supermakt, blev den murbräcka som slutligen 2006 slog hål på tystnaden som omgärdade frågan.

År 2007 skärptes medvetandet om krisen: FN:s klimatpanel släppte sin fjärde rapport och deklarerade att alla tidigare gissningar om klimatkrisens omfattning varit för modesta. Det stora klimatmötet på Bali innebar ett halvhjärtat genombrott i den internationella politiken när USA och Australien slutgiltigt erkände att de måste vara med i Kyotoprocessen.
Men de största nyheterna stod naturen själv för.

Det var inte bara fattiga länder som drabbades, även om sommarens massöversvämningar i Sydostasien tvingade bort tiotals miljoner människor från sina hem. Även på Kanarieöarna, i Grekland och Kalifornien spreds skogsbränder utom kontroll. I Bulgarien slog en våg av hetta över landet. Samtidigt översvämmades städer och landsbygd i England och Centraleuropa. Men trots att det skedde samtidigt, utmynnade kriserna lokalt ut i småttiga politiska gräl om politikers ansvar för katastroferna. Troligen för den sista gången utan att ses i större sammanhang.

Mer undanskymda var de riktigt dåliga nyheterna. Smältande arktiska isar och massdöd bland sjölejon i Sibirien markerade att det värsta scenariot redan kan ha börjat. Om klimatförändringarna, vilket en del fruktar, redan idag har satt igång upptiningen av tundror och iszoner, kan enorma mängder naturliga växhusgaser frigöras. Likt den domedagsmaskin som ödelade jorden i Stanley Kubricks kärnvapensatir Dr. Strangelove kan det i värsta fall innebära en total och ostoppbar katastrof.
Ändå är det optimismen som kännetecknar vår tids klimatkämpar. Delvis är det för att den enorma uppgiften, att förändra hela samhällets arkitektur, kommer kräva uthållighet och därför entusiasm. Men det är också för att en av vår tids djupaste kännetecken, alienationen inför utvecklingen, håller på att brytas. Marknadsliberalismen har svept in oss alla i en tät cynisk dimma – vi inbillar oss att vi är helt ensamma aktörer, blinda för allt annat än vår närmsta omgivning.
Vad vi upptäckte var glädjen att se människor och natur när dimman börjat skingras.

FACKET UNDER ATTACK

 Under valet 2006 tillsatte borgerligheten med Reinfeldt i spetsen granskningsgrupper som satte upp hemsidor med namn som Enpartistaten.se och Valfeber.se. Angreppet skulle visa att socialdemokraterna var vår tids överhet, en förtryckarapparat som styrde med Maktmi(s)sbruk. Strategin lyckades, landsfadern röjdes ur vägen och ”det nya arbetarpartiet” fick makten. Men efter valet infann sig ett problem. Den världsbild som mödosamt hade byggts upp, där sossarna stod för alla samhällets problem, rasade. En ny överhet måste finnas.

År 2007 flyttades borgerlighetens ideologiska krigföring sitt fokus till den svenska fackföreningsrörelsen. På grundval av den mediala segern i konflikten runt Byggnads gick Svenskt näringsliv-apparaten och de borgerliga opinionsbildarna i klinch med kollektivavtalen. När Hotell- och restaurangfacket framgångsrikt genomförde en kampanj i Göteborg för att teckna kollektivavtal såg de sin chans. Företaget Wild ’n’ Fresh utmålades som ett hederligt och typiskt småföretag med hjälp av den arbetsgivarfinansierade organisationen Centrum för rättvisa. Facket utmålades av arbetsgivarsidan som en ”maffia” för att det försvarade det mest grundläggande i den svenska modellen, kollektivavtalen. HRF:s Carina Pettersson fann, när hon mötte människor på gatan utanför Wild ’n’ Fresh, att de hade fått en mycket arbetsgivarvänlig bild av konflikten. Att facket använde ”maffiametoder” hade dominerat rapporteringen – och de flesta hade helt enkelt inte hört att de anställda hade sämre villkor än kollektivavtalen gav dem rätt till.
– Nästan alla frågade: Varför har ni inte berättat de här sakerna tidigare? Ja, svarade jag, vi har inte gjort något annat! Jag kände mig till slut som en sprucken grammofonskiva.
Ett annat vittnesmål om det nya politiska klimatet i Sverige kom vid Videomix-konflikten i Kristianstad. Också den konflikten handlade om kollektivavtal.

”Strejkvakterna utanför Videomix har fått höra betydligt fler glåpord än hejarop. I lokalpressen skäller insändarskribenter dem för bortskämdhet. Kommentarer som ’Ni visste väl vad som gällde när ni tog jobbet’ och ’Det är väl inget synd om er’, från helt vanliga förbipasserande, vittnar om en uppluckring av det solidariska medvetande som hållit den svenska arbetarklassen samman i tider av arbetsgivar- och högeroffensiv.”, skrev Josefin Brink i Flamman den 1 november.

Konflikten runt ett äldreboende i Nacka kommun, Curanda, visade också på en ny tendens. Tidigare trygga kommunala arbetsplatser har blivit privata småföretag med betydligt sämre anställningsvillkor är tidigare.
– Vi har jobbat i en skyddad verkstad. Detta hade inte kunnat hända för 20 år sedan, sa Laina Rosberg, reporter på Kommunalarbetaren, om konflikten.
På Curanda hade alla anställda timavtal och ingen vågade öppet vara medlem av facket. De som anonymt berättade om arbetsförhållandena kunde vittna om ett skräckvälde.
Men någon national skandal blev det inte av det. Inte heller av Fenix Park, hästgården där ägaren försökte köra över sjuttonåriga blockadvakter. Nej, den mediala skandalen år 2007 var att facket i Sveriges lägst avlönade bransch, hotell- och restaurang, stod upp för kollektivavtalen.
Det är bittert att konstatera för en arbetarrörelse som inte har lyckats samla sig till politisk och medial offensiv under 25 år av marknadsliberalism. Men det är inte svårt att begripa.