Okategoriserade 16 december, 2004

Årskrönika: I Syd gjorde vänstern sitt jobb

Ockupation, massakrer och motstånd i Irak, vänsterframgångar i Latinamerika och en internationell medievärld som bara tjatade om ”möjligheter till fred” när palestiniernas historiske ledare avled. 2004 års utrikesnyheter blandade hopp och förtvivlan för den som inte lyckönskar USA:s diktat i världen.

Även om det bara blir återupprepningar tjänar en årskrönika sitt syfte. Det ger en tydlig överblick och någon slags mönster kan skönjas. Vart är världen på väg? Flammanläsare bör ha fått en aning genom att följa vår utrikesbevakning 2004.
Utrikesnyhetsåret för Flamman började med att ockupationsmakten och dess samarbetsmän i Irak arresterade Saddam Hussein i december 2003. I tv fick tittarna skåda glädjescener, bland annat vajade det irakiska kommunistpartiets fana bland de firande.

Arresterandet var kulmen på ett olagligt angreppskrig och en olaglig ockupation. Att diktatorer faller är bra, men när de ersätts med nya diktatorer och ockupanter? På många sätt var det i en upp-och-ned-vänd värld som krigsmotståndarna vaknade efter nyårsafton, med kommunister och kurdiska nationalister som USA:s republikanska hökars vänner i Irak.
Flamman kunde berätta att Saddam Hussein inte greps tack vare USA:s högteknologiska underrättelsetjänst, utan att han användes som en bricka i förhandlingar om utväxlingar. Vi kunde tidigt berätta att de som bekämpade ockupationen inte bara var, som de då hette ”rester av Saddamtrogna och utländska terrorister”, utan var på väg att bli en bred befrielserörelse. Detta, som även USA:s elittidningar rapporterat om sedan länge, har inte nått fram till många svenska medier.
Här läggs fortfarande ”demokrater mot terrorister”-filtret över all Irakbevakning.

Frågan om Irak blev på många sätt en vattendelare för vänstern under året; mellan de som helt och hållet tar avstånd från ockupationen och de som vill använda denna ”öppning” till att demokratisera landet och ”stärka klasskampen”, i samarbete med den av USA tillsatta Allawiregimen.
Diskussionen lär fortsätta under året, inte minst i vänsterpartiet där båda uppfattningarna finns representerade.
Förhoppningsvis kan Flammans debattsidor bli ett forum för denna viktiga fråga som kommit en hel del i skymundan från de stora svallvågor som skapats av Jan Josefssons ”avslöjanden”, motsättningarna i partiet och Gudrun Schymans avhopp.
Under året fortsatte den världsomspännande globala rättviserörelsen med lokala och internationella sociala forum. Dessa brokiga samlingar med progressiva människor fortsatte att spela stor roll för motståndet mot nyliberalismen och krigshetsen.
Flamman var naturligtvis på plats i januari när årets stora forum, WSF, flyttade från Brasilien till Indien, Mumbai. Forumet var i verklig mening en världshändelse, som lockade hundratusentals politiskt och vetenskapligt aktiva, kastlösa såväl som Nobelpristagare. Dessa forum är inte minst en sammankomst som överskrider idétraditioner och trosuppfattningar i en tid av hårdnande etniska och religiösa motsättningar.
Flamman var också på plats i London i höstas när det europeiska ESF hölls. Inget av forumen slapp dock konflikter; i Mumbai bildades ett alternativ forum på initiativ av maoister och i London kritiserades förberedelsekommittén hårt för alltför nära anknytning till Londons borgmästare Ken Livingstone.

USA:s ockupationsiver slutade inte med Irak. I början av mars tvingade marinkårssoldater Haitis folkvalde president Aristide att avgå. Snart rasade nyheter in – varav det dröjde innan många publicerades – om kränkningar av mänskliga rättigheter på ön, och hur Frankrike och USA blockerade en FN-utredningen om kuppen. Flamman publicerade Aristides vädjan om solidaritet och uppmaning till att stoppa blodbadet på debattsidorna.
Våren präglades också mycket av terrorbomberna mot tåg i Madrid, något den dåvarande högerregeringen under Aznar direkt skyllde på ETA. Nu i dagarna kommer uppgifter att Aznaradministrationen redan från början visste att det inte förhöll sig så. När sedan den spanska befolkningen röstade bort Aznarregeringen och hans krigspolitik – Spanien var en av de villigaste i den så kallade Coalition of the Willing, De villigas koalition, som ockuperar Irak – vinklade svenska medier och också vår statsminister det som att terrorister fått påverka europeiska val.
Att uppemot 90 procent av spanjorerna var motståndare till kriget redan innan, var av mindre intresse.

Den 14 april hölls val i Sydafrika och Flamman berättade om den stora segern för ANC-koalitionen men också om de spänningar som finns i alliansen mellan ANC, kommunistpartiet och sydafrikanska LO, Cosatu. Trots protester mot privatiseringar och uteblivna vallöften om bostäder för de fattigaste höll alliansen ihop. I en intervju i Flamman förklarade kommunisterna SACP:s ordförande Blade Nzmiande att partiet nu bedriver klasskamp framför allt mot privatkapitalet, inte mot den nya demokratiska staten.
Sista ordet lär inte vara sagt i den utvecklingen. Trots stora brister fortsätter Sydafrika att bedriva en utrikespolitik som går på tvärs mot Bushdoktrinen och gamla kolonialsträvanden i Afrika.
Flamman kunde fortlöpande rapportera om det misslyckade kuppförsök i Ekvatorialguinea, för vilket bland andra Margaret Thatchers son snart ska åtalas i Sydafrika. Även Storbritanniens EU-kommissionär Peter Mandelson har pekats ut för delaktighet i kuppförsöket.
När inbördeskrigets Sudan i somras kom i fokus, gav Flamman som en av få tidningar i Sverige den ekonomiska bakgrunden. Olje- och uranfyndigheter spelar en mycket stor roll i konfilkten och svenska intressen i form av Lundingruppen finns på plats.
– Lundingruppen har tjänat miljarder och många svenska aktieägare har blivit miljonärer genom att köpa Lundinaktier, sade den sudanesiska marxisten Shawgi Badri till Flamman i juli.
– Carl Bildt arbetade en tid för Lundin och har tjänat pengar på verksamheten hos Lundin. Blir det fred i Sudan kan också oljepriset gå ner från dagens 36 dollar per fat. I dag exporterar Sudan en halv miljon fat men kan kanske öka produktionen till tre miljoner fat per dag och då pressas priserna på världsmarknaden. Det ligger naturligtvis i Bushadministrationens intresse.

I augusti gladdes vänstern i Venezuela åt Hugo Chávez’ seger i folkomröstningen. Oppositionen hade investerat oerhört mycket i denna, som de hoppades, slutliga seger efter sitt misslyckade kuppförsök 2002, och resultatet blev en besvikelse ända bort till Vita Huset.
Under Chávez tid vid makten har den gamla konstitutionen som höll det gamla tvåpartisystemet under armarna helt skrivits om, stora satsningar på utbildning åt de allra fattigaste har gjorts. Venezuela har radikalt lagt om sin utrikespolitik och är numera en av USA:s skarpaste kritiker på kontinenten. Den bolivarianska revolutionen överlevde 2004 och gick stärkt ur striden.
På många ställen i Latinamerika stärkte vänstern sina positioner. I oktobervalet i Ecuador minskade stödet för regeringen Lucio Gutierrez, som svikit de flesta vallöften han valts på med en enad vänsterfront i ryggen. I november vann en vänsterfront valen i Uruguay för första gången på 170 år. I lokala val i bland annat Chile och Nicaragua gick vänstern också framåt.
Utvecklingen för Lulas vänsterregering i Brasilien har varit bekymmersam under 2004. Mer och mer kritik har riktats mot presidenten som lovat mycket, jordreformer och matprogram, men hittills inte levererat vad folket kräver. 2005 blir en stor prövning för regeringen Lula som i senaste valen förlorade Porto Alegre. Arbetarpartiet PT:s högborg har, med sin deltagande budgetprocess och sitt arrangemang av tidigare års World Social Forum, bildat modell för vänsterdiskussioner över hela världen.

Att höstens stora nyhet i Sverige var presidentvalet i USA är ingen överdrift. Vi närmast översköljdes av analyser om hur de skulle gå i stater som ”svängde” mellan de båda kandidaterna Bush och Kerry.
Också Flamman bidrog till den kanske väl tilltagna bevakningen med ett antal artiklar om valet, med särskilt fokus på anklagelserna om valfusk. Dessa är i antal många fler än förra valet, men desto mer nedtystade. De juridiska processerna med anledning av valfusk, framför allt i Ohio, är heller inte slut – tvärtom fortsätter flera fall i domstolarna idag.
John Kerry visade sig till slut inte vara något verkligt antikrigsalternativ men de flesta bedömare fann det i alla fall mindre troligt att han skulle starta nya krig mot de länder som Bush hotat: bl.a. Iran, Nordkorea och Syrien. Också för Kuba har USA en färdig anfalls- och ockupationsplan.

Även ”valet” i Afghanistan gick som väntat, med seger för USA-marionetten Karzai.
Med Bushs seger kom också klartecknet för massakern i irakiska Falluja.
Över 20 000 ockupationssoldater hade sedan en månad belägrat staden, och bara dagar senare startade bombningarna. USA-styrkorna inledde medvetet med att klippa av informationskällorna – genom att bomba och inta sjukhus, genom att hindra oberoende journalister och hjälporganisationer från tillträde till staden. Allt för att hindra en upprepning av hur vårens bombning av staden rapporterades.
Trots detta kom bilder ut – rimligen bara den yttersta toppen på isberget – som upprörde världen, bland annat hur USA-soldater avrättade skadade i en moské. I den officiella medievärlden är Falluja nu intaget av USA-styrkorna och åter lugnt. Men medan liken ruttnar på gatorna och äts upp av hundar, fortsätter striderna. I helgen bombades de västra delarna av Falluja åter. Och så sent som i förra veckan tvingade åter USA Röda halvmånen att lämna staden.

I november dog palestiniernas ledare Yassir Arafat. Det enda som internationella medier då kunde tala om var frånfällets positiva inverkan på fredsprocessen. Men, som den duktige Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk påpekade, fredsprocessen hade dött långt tidigare.
Mahmoud Abbas, som av Fatah utsetts till partiets kandidat, väntas nu väljas till ny president. Ett tag såg det ut som han skulle få konkurrens av den folkligt mer populäre – och av Israel orättmätigt fängslade – Marwan Barghouti men denne drog i veckan tillbaka sin kandidatur.
2004 var året då murbygget, morden på palestinier och ockupationen fortsatte. Med Sharons plan för utrymning av bosättningarna på Gaza väntas ockupationen snarast stärka sitt grepp inför 2005.
I nyhetsårets sista fas steg valen i Ukraina fram i centrum. I Flamman försökte vi balansera det nyhetsflöde som entydigt pekade ut oppositionens man Jusjtjenko som offer för valfusk och den demokratiska kraften. Sanningen ligger sällan så enkelt framför en som man tror när man ser på Rapport eller läser Dagens Nyheter. I själva verket har Jusjtjenko varit en del av den gamla maktelit han säger sig bekämpa, både som premiärminister och riksbankschef.
Dessutom fanns uppgifter, bland annat från brittiska Helsingforskommittén, som förtegs för att de visade på valfusk också i Jusjtjenkos starka fästen i västra Ukraina.
I själva verket handlade valet i Ukraina mycket om kamp mellan oligarkerna, de som gjort sig enormt rika på plundring och privatisering efter Sovjets fall. Den stora anledningen till att väst så starkt föredrog Jusjtjenko var hans Nato- och EU-vänlighet. USA pumpade också in stora mängder pengar i valrörelsen i Ukraina såväl som i Georgien, Vitryssland och Serbien – samtidigt som borgerliga ledarskribenter valde att anklaga Putin för att blanda sig i andra länders angelägenheter.
Och snart ska också Irak få sin egen uppvisning i ”demokrati”. Åtskilliga rörelser har redan deklarerat att man ämnar bojkotta januarivalet. USA-charaden fortsätter.

Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.

Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Går man utmed järnvägen ser man snart Kahlas enda plattenbau – höghuset där Florian Herscht bor på sjunde våningen. På vänster sida ligger byggvaruhuset där grillen låg. Den är borta. Fortsätter man kommer man till porslinsfabriken, och ännu lite längre fram till bensinstationen Aral, som ligger direkt vid riksväg 88, även kallad ”Heil-Hitler-Straße”.

Kvinnan bakom kassan på macken Aral har aldrig hört talas om Herscht 07769. När jag berättar att bensinstationen sprängs i romanen tycker hon att det låter spännande. Vad gäller politiken i Kahla vill hon ogärna yttra sig.

Jag testar kaffet, som i romanen höjs till skyarna, men märker snabbt att här har Krasznahorkai blandat verklighet med fiktion.

Man klagar inte på Alternativ för Tyskland. Så länge allting är lugnt är allting bra.

Fortfarande kaffesugen denna gråa novemberdag tar jag mig till Café Blume, som möjligen utgör förlagan till Herbstcafé i romanen, dit Florian kommer med sin laptop och sjunker ned i Johann Sebastian Bachs musik eller hjälper tant Uta att bära in leveranser. Här serveras den lilla lyckan: äppelkakor, körsbärspajer och munkar. Själv beställer jag en citronrulle, ett lätt och krämigt bakverk. Konditoriet är välbesökt med en strid ström gäster vid tretiden. På borden står orangea och röda plastblommor, på disken en namninsamling för att bevara kontantbetalning i EU.

När jag frågar dem blir de förvånade över att konditoriet figurerar i boken. Här har ingen läst Herscht 07769, och ingen känner till författaren som fått Nobelpriset. Inte heller här vill man gärna prata om politiken. Det finns också andra krafter i staden, som ändå är så vacker. Men man gläds:

Kändishak. Det lilla kaféet är berömt, utan att veta om det. Foto: Mats O. Svensson.

–Vi är berömda! Vi är med i en bok, säger kvinnan bakom disken. En gäst i 60-årsåldern utropar:

– Men en bok som ingen känner till!

Mönstret upprepar sig. Jag känner mig som en handelsresande försäljare när jag berättar om Herscht 07769 och László Krasznahorkai. Men man glädjer sig. Är rentav stolt över att Kahla, under ett tunt täcknamn, fått en plats på världslitteraturens karta. Men med stoltheten följer också en bitter eftersmak. Invånarna är uppenbart trötta på att förknippas med nynazister. Här njuter man av sin postsocialistiska lilla lycka; man tänker på romanens fru Hopf:

[N]i ska veta, log fru Hopf, att Kana är mitt hem, här är jag född och här ska jag begravas intill min man och mina barn, till skillnad från så många andra ser jag inte att det här skulle vara något slags nazinäste, jag ser en liten pärla som i århundraden har brett ut sig mellan bergen.

Det högerextrema NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) sitter inte längre i kommunfullmäktige. 2023 bytte de namn till Die Heimat. Men Alternativ för Tyskland fick 38 procent i senaste valet. Det är en bra bit över snittet. Och ingen annanstans är gränsen mellan den parlamentariska högern och den utomparlamentariska extremhögern så uppluckrad som i Thüringen, där fascisten Björn Höcke är partichef.

Samling. Rörelsen Heimat är en av flera högerextrema grupper som brett ut sig i delstaten Thüringen. Foto: Stefan Boness/Ipon/Sipa.

Vad engagerar invånarna? Stigande priser, inflation, energi, politiker som lägger sig i, Bryssel som vill förbjuda kontanter, invandrare (som knappast syns till), vandaler i Berlin, knivattacker, terrordåd, stadsbilden.

Burg 19 då?, frågar jag en 80-årig dam som ursprungligen kommer från Pommern i nuvarande Polen.

– De ställer inte till några problem. Mig har de inte gjort något ont.

Stenkast. Hotellet Zum Stadttor ligger vackert beläget mitt i Kahla, inte långt från det gamla nazistcentrumet. Foto: Mats O. Svensson.

Man klagar inte på Burg 19, man klagar inte på nazisterna, man klagar inte på Alternativ för Tyskland. Så länge allting är lugnt är allting bra. Så länge den fridsamma, småborgerliga fasaden kan vårdas och skänka trygghet och stabilitet så blir det i stället de andra – de som uppfattas hota friden och provocera – som är problemet: vänstern, invandrarna. I den meningen är de högerextrema de som svarar på ordning, som upprätthåller den, återskapar den. Med våld, om så krävs.

Stadens bibliotek är en liten pärla. Utbudet är inte stort, men här hittar man Umberto Eco och Lars Kepler bredvid varandra. Och i bakre delen finns en rymlig barnavdelning som många städer kan vara avundsjuka på. 2019 ska László Krasznahorkai ha besökt Kahla, tittat in på biblioteket och avslöjat att han funderade på att skriva en bok om staden.

Fru Rosenkranz minns tydligt författaren som en trevlig, anspråkslös man, inte alls så arrogant som vissa författare kan vara. I romanen är hon odödliggjord som fru Ringer, vars man är den storvuxne antifascisten som till och med skrämmer ”Bossen”.

Pärlor. Rosenkranz och Hoffmann jobbar på stadens bibliotek och minns när författaren kom på besök. Foto: Mats O. Svensson.

Just nu är bibliotekets enda exemplar utlånat. Hon själv har inte läst hela romanen, inte heller hennes kollega fru Hoffmann. Den är svårt skriven, menar de, med sina många berättarperspektiv som vävs samman i en oavbruten ordström utan punkt.

Fru Rosenkranz är hitflyttad och trivs bra i Kahla:

– Visst, det finns nazister här – det kan man inte förneka, säger hon – men här märker vi dem inte, vi frågar ju inte heller besökarna om deras åsikter.

Nobelt. Nobelpristagaren i litteratur, László Krasznahorkai, besöker Rinkeby bibliotek för att träffa barn som läst på om hans författarskap, den 12 december 2025. Foto: Christine Olsson/TT.

De tycker att medierna snackar upp ämnet och gör problemet större än det är. 2018 publicerade veckotidningen Der Spiegel ett stort reportage om nynazister i staden. Det finns också bra saker i staden, påtalar hon. Goda krafter.

– Det är synd att staden har fått ett så dåligt rykte.

Demokratieladen, som har funnits sedan 2013, är en sådan god kraft som fru Rosenkranz talade om. I deras skyltfönster står Herscht 07769:s tyska gula omslag och några citat från boken. ”Vi har läst delar av boken, men har hittills inte integrerat den direkt i vårt arbete”, skriver Isabella Graf i ett mejl. Hon tycker det är spännande att staden blivit en världslitteratur. ”Men det är märkligt att man knappt vill kännas vid boken här, eller i alla fall inte romanens skildring av Burg 19 och de högerextrema nätverken.”

Entré. Det första som möter en när man kliver av i Kahla är rivningen av den gamla stationsbyggnaden. Foto: Mats O. Svensson.

”Jag tror att det i många delar av befolkningen fanns och fortfarande finns en blandning av förträngning, tystnad och – åtminstone latent – sympati eller tolerans”, menar hon. ”Men det är viktigt att inte glömma bort de många fantastiska initiativen som arbetar för demokrati, mångfald och tolerans i staden.”

Förutom att informera, stötta, erbjuda lokaler och skapa nätverk, jobbar de med minnesarbete: Sköter om de snubbelstenar som påminner om Förintelsens offer och arrangerar minnesstunder. Detta arbete väcker stark genklang i samhället – men organisationen uppfattas uppenbarligen också som hot: de har fått rutor inslagna, hakkors sprayade på fasaden, och för några år sedan antändes en brandbomb rätt framför dörren. Men de har inte låtit sig jagas bort, och på senare år har det öppna våldet minskat.

Det är synd att staden har fått ett så dåligt rykte.

Det betyder inte att man kan andas ut. För ett större hot mot projektet än inslagna rutor är nog indragna medel. I slutet av maj 2025 avslog distriktskommittén i regionen Demokratieladens ansökan om anslag. Summan är inte stor – bara en delfinansiering som kunde vägas upp av en Gofundme-kampanj. Men för organisationer som Demokratieladen är framtiden oviss när stämningar i landet ändras.

Det stora hotet mot det öppna samhället är som ofta inte mindre grupper nynazister, utan en normalisering av högerextremt tankegods i parlamenten. I Thüringen fortsätter Alternativ för Tyskland att vinna stöd och fortsätter att radikaliseras. Samtidigt kan de andra partierna inte enas om att inleda en förbudsprocess mot partiet, varken nationellt eller regionalt.

Läs mer

”Mut für Deutschland”, mod till Tyskland, står det på skylten som en trädgårdstomte håller upp i Alternativ för Tysklands skyltfönster, mitt i Kahlas gamla stadskärna. Härifrån kan man se Burg 19:s trista fasad. Klockan är elva och mitt tåg går först om fem timmar. En känsla drabbar mig: instängdhet, som att luften blir tunn. Jag beslutar mig att lämna i förväg. När jag väl sitter på tåget bort känner jag en lättnad.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Varför kallar Fokus människor för ohyra?

Kollage. Bild: Fokus / X.

Ogräs, invasiva arter och kackerlackor – magasinet Fokus har gått från högkvalitativ journalistik till att försvara nazistmarscher och avhumanisera politiska motståndare. Har proppen gått på redaktionen?

Att Fokus graviterat högerut är allmänt känt. Och i dag togs ännu en gir mot avgrunden.

I en text med rubriken ”Skamligt av SKMA” kallar Ofer Maimon Gralvik min kollega Paulina Sokolow för ”kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan”.

Detta för att Paulina Sokolow kritiserat hans redaktör Anna Nachman för att dela en text av den högerextrema aktivisten Christian Peterson, som beskriver den återupplivade nynazistiska Salemmarschen som en missförstådd ”sorgeprocess”.

Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus. Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

Det var en märklig sådan i så fall. Alla tre talarna kom från Nordiska Motståndsrörelsen, och i talen hyllades det nazityska ledarskiktet som ”krigshjältar”.

Paulina Sokolow ifrågasatte det lämpliga i att Anna Nachman som begravningsrepresentant för Judiska församlingen i Stockholm allierar sig med sådana krafter. Det är en rimlig fråga, inte minst som Paulina Sokolows egen släkt ligger begravd där. Hon fick också medhåll i en kommentar av Svenska kommmittén mot antisemitism (SKMA), som dock inte nämnde Nachmans centrala roll i församlingen.

Det fick Ofer Maimon Gralvik att i sin text anklaga SKMA för att ”dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar”.

Maimon Gralviks ordval är smaklösa på flera plan, inte minst för att Paulina Sokolow trots hög personlig kostnad flera gånger lyft antisemitism inom vänstern mitt under pågående folkmord. Den sortens oförskämdheter har vi blivit vana vid från tidningen Fokus.

Men det senaste året har man hamnat på en mörkare plats.

I juni skrev redaktören Anna Nachman en text som inte bara beskyllde mångfalden för brottsligheten i Sverige, utan även jämförde kriminella ”subkulturer” med den invasiva arten lupiner. Hon påminde också om Naturvårdsverkets råd för att bli av med arten: ”slå med lie, gräva upp rötterna och slänga dem i svarta sopsäckar som brännbart avfall”.

Artikeln fick med rätta hård kritik av Paulina Sokolow här i Flamman, och kallades rasbiologisk av både Alex Voronov i Göteborgs-Posten och Anna Hellgren i Expressen. Till slut tvingades Fokus vd Jon Åsberg försvara sin publicering i tidningen Journalisten.

Men det är inte bara där som proppen har gått. Hennes kollega Negar Josephi erkände nyligen ”jättestolt” att hon spottat mot Palestinaaktivister och anmälts för ofredande, och har vid åtminstone sex tillfällen kallat mig ”Kackerlackis”, ett språkbruk som inte så lite påminner om antisemitisk avhumanisering. Dessutom menar hon att jag har ”en liten Hitler i [m]ig djupt där inne.”

Nu undrar jag vad som har hänt. Ambitionerna var skyhöga när Fokus grundades 2005, och med förlagor som The Economist, Newsweek och Time ville göra högkvalitativa reportage och analyser.

”Vi tror att människor vill förstå sin samtid och den värld vi lever i. Och att de är nyfikna och vill lära sig mer. Det är vår egen drivkraft också”, sade medgrundaren och redaktören Karin Pettersson till Göteborgs-Posten.

När man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat.

Nu tvingas hon ta avstånd från sin skapelse: ”Extra hemskt på ett personligt plan, pga jag var med och startade den här tidningen”, skriver hon på Bluesky. ”Och ofattbart att familjen Ax:son Johnson i dag vill finansiera sådant här.”

I dag har det politiska oberoendet skiftat över i ”varken vänster eller höger”, vilket låter snarlikt men som vi alla vet är långt till höger. Ungefär som att ”varken för eller emot misshandel” betyder att man är för det. Och det är väl okej att tidningar utvecklas, även Flamman har som bekant en brokig historia.

Men när man börjar få kritik från SKMA för att ursäkta nynazism kanske det är läge att fundera över var man har hamnat, i stället för att gå till full attack med nya okvädesord.

Så jag ber er. Snälla Fokus – säg åt era skribenter att sluta kalla mig för kackerlacka.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 11 december, 2025

Sossarna säljer ut min barndomsby till Australien

I Vittangi där jag växte upp talar man numera om det ”socialdemokratiska gruvindustriella komplexet”, där vinsten exporteras och kostnaderna blir kvar. Det är dags att låta byarna själva ta del av markens rikedomar.

Sedan 1992 har dörren för att exploatera svenska naturrikedomar i princip stått vidöppen. Då avreglerades nämligen de utländska företagens rätt att förvärva svenska bolag och fast egendom. I praktiken ger det utländska gruvbolag rätt att exploatera svenska mineraler – oavsett vad lokalbefolkningen i de berörda kommunerna anser.

Detta ställdes på sin spets i våras i min barndomsby Vittangi, där man planerar att anlägga en grafitgruva. Tillsammans med det australiska gruvbolaget Talga, med tidigare arbetsmarknadsministern Eva Nordmark som styrelseordförande, körde näringsminister Ebba Busch över Kiruna kommun. Det kommunala planmonopolet rundades, och de utländska gruvkapitalisternas profitintresse sattes före kirunabornas uppfattning. Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Stanken av unken kolonialism var svår att dölja.

Sedan dess har det varit relativt tyst i frågan. Men nu tycks debatten åter ta fart. I DN Debatt (4/12) skrev nyligen tre nationalekonomer att Sverige blivit ett Eldorado för utländska gruvbolag: ”Gruvboomen i Sverige gynnar främst utländska bolag, medan vi tar riskerna […] Sverige ger bort värden som i andra länder finansierar välfärdstjänster, infrastruktur och framtida välstånd.”

Ekonomerna föreslår ett regelverk som liknar det norska, med en statlig fond och höga skatter, så att en större del av värdet vid exploateringen av våra naturrikedomar kan komma samhällsekonomin och de lokalsamhällen som berörs till del. Och nog behöver något göras.

Frågan har även en tydlig vänster-högerdimension. Det märktes när SVT Norrbotten (7/11) frågade riksdagspartierna hur de ställer sig till en gruvskatt, så att mer av våra naturrikedomar kan komma lokalbefolkningen till del. Regeringspartierna var antingen luddiga (KD) eller direkt negativa (M och L). Medan oppositionspartierna – och Kirunaborna – var mer positiva.

Vänsterpartiet svarade att de är positiva och har också nyligen presenterat ett konkret förslag om detta. Miljöpartiet ligger nära Vänsterpartiet i frågan. Men även Centerpartiet svarade, om än mer svävande, att de är positiva. Socialdemokraterna var luddigast. De anser ”att en större andel av det värde som gruv- och mineralnäringen genererar borde komma lokalsamhället till del, men har inget förslag på en naturresursskatt.”

Läs mer

För Socialdemokraternas del är frågan förmodligen känslig, eftersom två av partiets tidigare arbetsmarknadsministrar – Eva Normark i Talga och Anders Sundström i Kaunis Iron – har fingrarna djupt nedstuckna i den gruvkapitalistiska syltburken. En tredje är den tidigare socialdemokratiske näringsministern Karl Petter Thorwaldsson, numera senior rådgivare åt SSAB, som myntat uttrycket ”jag älskar gruvor!”

Men skulle Socialdemokraterna ändå orka ta steg i riktning mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle den regionala rättvisan kunna bli en het valfråga 2026. Detta skulle sannolikt förbättra möjligheterna för de rödgröna partierna att få ett stort väljarstöd i norra Sverige och på landsbygden. Pratet som jag hör bland allt fler vänner i min barndomsby Vittangi, om att Socialdemokraterna blivit en del av ett gruvindustriellt komplex, skulle också få sig en knäck.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 11 december, 2025

Den texanska ideologin

En Tesla Cybertruck passerar medan solen går ned bakom Spacex-farkosten Starship, den 12 oktober 2024, i Boca Chica, Texas. Foto: Eric Gay/AP/TT.

Silicon Valley föddes ur en kalifornisk hippiedröm om internet som en fredsskapare. När resultatet i stället blev ojämlikhet och övervakning har investerarna sökt sig söderut – till ett Texas präglat av reaktionär kristendom och hänsynslös exploatering av mark och människor.

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)