Efter ett omskakande 2003, med en förlust i EMU-folkomröstningen och en oroande stark ungdomsvänster, ryckte Erik Tziga och Susanna Popova ut mot de radikala krafterna i två generalangrepp: Popvänstern och Elitfeministerna. Vad de inte visste var att angreppet inte skulle bli nödvändigt, tack vare en sällsynt effektiv förmåga till självdestruktion i vänstern.
Självdestruktionen gick som en cirkelsåg rakt igenom vänsterns flaggskepp. År 2004 var året då en vänster blev åtminstone två, kanske till och med tre. Tziga och Popova visste inte att Popfeminismen och Elitvänstern hade varit lämpligare titlar för år 2004.
När år 2004 började hade vänsterpartiet, förutom sin roll som kritiker till vänster om socialdemokratin, sin roll som EU-kritiskt och feministiskt parti. Sedan Junilistan och Gudrun Schymans feministiska initiativ kommit igång har vänsterpartiet konkurrenter på två av sina favoritområden.
Men den splittringen är hittills mildare än vad som rört sig under ytan detta år, den vertikala splittringen, mellan en liberal och en systemkritisk vänster. Detta var året då den ”Frihetliga” eller Liberala vänstern, Lattevänster, Eurovänster och Förnyare stod emot Traditionalister, Statssocialister, Kommunister och Nationalvänster. Det är inte svårt att se att den är liberala sidan som namngett både sig själva och den andra sidan. Den liberala vänstern har inte bara ett övertag när det gäller medieresurser, utan har också mest ivrigt definierat om vad ordet vänster nuförtiden skall betyda.
Om motsättningarna verkligen står så enkelt är dock en helt annan affär – debatten på dessa villkor är ofta en övning i att bunta ihop och slå ihjäl. Bakom etiketterna försvann många intressanta frågor från fokus år 2004: hur finansieringen av välfärden skall ordnas, hur segregation och diskriminering skall hindras och hur fler skall beredas plats i politisk organisering. För lika mycket som det var ett grälens år, var det de missade möjlighetenas år att vrida politiken vänsterut. Men ett etiketternas år var det och så blir också denna krönika över 2004.
Året inleddes med en konflikt kring Sveriges viktigaste oberoende förlag och magasin, Ordfront. Striden skulle ta nio månader och två stämmor i anspråk. Ordfronts styrelse sparkade redaktören Björn Eklund, med motiveringen att han varit illojal och haft samarbetssvårigheter. Eklund, och många med honom, ansåg att det var ett politiskt avsked och frågan togs upp på Ordfronts stämma i maj, där Eklundlinjen vann. Men ordföranden Christina Hagner och de auktoriserade revisorerna ansåg att stämman måste ogiltigförklaras och utlyste en ny stämma. När stämma nummer två i september gick av stapeln var stämningen på kokpunkten. Ordfront var delat i två tydliga delar, tusentals medlemmar hade försvunnit och några av förlagets mest prominenta författare hotade hoppa av. Stämmans resultat var också märkligt. Hagner anförde styrkorna och vann samtliga frågor. Sedan blev hon överkörd av sina egna styrkor, och Stefan Carlén valdes till ordförande istället för Hagner.
Formellt handlade Ordfrontkonfliken om a) Björn Eklunds intervju med Diana Johnstone om Balkankriget b) stämmans rätt att lägga sig i styrelsens rätt att avskeda och anställa. Johnstoneartikeln rörde vid frågan om humanitära interventioner, som delat vänstern i hela världen framförallt sedan Kosovokriget 1999: en symbolisk brännpunkt mellan den liberala demokratisynen och antiimperialismen. Vad mer: att Ordfront gjorde självkritik just efter att DN:s Maciej Zaremba krävt rättning satte tidningens integritet ifråga. Skulle Ordfront vara en tidning som som utmanade den liberala hegemonin eller vek sig?
Svaret var uppenbart, om inte under stämman, så i Leif Ericssons novemberledare i Ordfront Magasin – en lång avbön för vänsterns kritik av liberalismen. Slutpoängen blev rekryteringen av ny redaktör, Johan Berggren, tidigare krönikör på DN.
En gammal strid fortsatte inom det andra flaggskeppet i vänstern utanför socialdemokratin, vänsterpartiet. Här hamnade klassiska stridsfrågor om offentligt ägande vs. småföretag och kooperativ, krav på EU–utträde vs. konstruktiv kritik under benämningar statssocialism vs. frihetlig socialism. Alice Åström förlorade mot Lars Ohly i kampen om ordförandeskapet, Johan Lönnroths förslag till partiprogram röstades ned och ”förnyarna” i uppropet Vägval vänster bildade förening i april, med en allt mer högljudd kritik av vänsterpartiets utveckling. Medieintresset hade svalnat när Janne Josefssons Uppdrag granskning sändes. Nu blossade det upp, och till skillnad från vid den nästan lika högljudda debatt som rådde under våren, sjönk nu vänsterpartiet i opinionsundersökningarna. Konflikten ledde också till att lojaliteten mot partilinjen försvagades från dem till vänster om Ohly. De började kritisera ledningen utåt och till och med hota med att rösta mot partilinjen i försvarsfrågan. Ohly slog åt båda hållen internt, brännmärkte delar av Vägval vänster utåt, men har en fortsatt svår position att försöka hålla samman partiet från mitten.
Det var först under hösten som också Ordfront– och vänsterpartikonflikterna visade sig hänga ihop, genom att några på den vinnande sidan i Ordfront gick med i Vägval vänster. Gertrud Åström, styrelseordförande i Ordfront, talade på Vägval vänsters seminarium på Skeppsholmen om för åskådarna, som i ringa mån varit inblandade i Ordfronts affärer, att det som hänt i Ordfront egentligen var samma sak som det som skett i Vägval vänster. Dogmatism och sekterism hade visat sitt fula tryne, och en antiauktoritär, frihetlig vänster hade vunnit i Ordfront, men förlorat i vänsterpartiet, var budskapet.
Vad som till en början såg ut som en slump, visade sig med tiden alltså hänga ihop, med ett litet undantag: Ung vänster. Ung vänster hade just färdigställt och publicerat sin jubileumsbok Hundra år av gemenskap, när konflikterna exploderade. Redan på kongressen våren 2003 delade en uppslitande debatt om nationen förbundet, och resulterade i att en rad personer, som var kritiska till Ali Esbatis sätt att leda förbundet, valdes in i styrelsen. Under hösten accelererade konflikten inför öppen ridå på Ung vänsters nätbaserade kommunity. Ung vänster utlyste extrakongress, Ali Esbati-sidan förlorade, och Tove Fraurud valdes till förbundsordförande.
Det enda skälet till att Ung vänsterkonflikten inte spillde över i vänsterpartiets är förmodligen att ung vänstrare från båda sidor bestämt sig för att inte låta sig spelas av någon sida i partikonflikten. Försök saknades inte. I den massmediala beskrivningen av Ung vänsterkonflikten beskrevs Clara Norberg-Averbo som en tänkbar ordförandekandidat, med en mer ”frihetlig” inriktning än Esbati. Johan Lönnroth ville därför ”bilda nätverk” med henne och andra frihetliga ung vänstermedlemmar. Med största sannolikhet blev det inget av det.
Konflikterna hade det gemensamt att de till stor del utspelades i medierna, en arena som skulle visa sig fördelaktig för den liberala sidan i båda striderna (också här avvek Ung vänsterkonflikten från mönstret genom att den verkade så ogreppbar att medierna hellre gick in på sexkartor) som presenterades som de självklara demokraterna, och deras motståndare som omoderna, oresonliga och odemokratiska. Här tillämpades också en dubbel standard av medierna själva. När alla platser aktuella för val i Ordfronts styrelse vanns av den mer liberala sidan och folk från den andra sidan petades, var det en demokratisk seger. Pluralism och högt i tak fanns inte med i diskussionen, här var det majoritetsstyre rakt av. Men när den mer systemkritiska sidan vann fler platser i vänsterpartiets organ, kallades det utrensningar, och majoritetsstyre fick en dålig klang av diktatur.
Gudrun Schyman då? Mycket lite går att säga säkert när det gäller denna geniala och oberäkneliga opinionsbildare. Om det blir en stark feministisk rörelse eller en Popfeminism som blir resultatet av hennes feministiska initiativ avgörs först 2005.
