– Ibland brukar jag säga att det var trummorna som valde mig. Det var inget som jag hade tänkt. Jag hamnade där på något sätt och kände mig hemma direkt. Det är så fysiskt, utlevelsefullt och kraftfullt. Det är så otroligt skönt att vara motor i musiken.
Vi träffas på ett café i Nike Markelius’ hemförort Farsta och hon berättar om hur hon började med musik. Hon hakade på punken direkt när den kom från England och USA och blev en del av ett gäng som hängde i Gallerian i Stockholm.
– Alla vi unga punkare som hamnade i det gänget var väl ganska vilsna själar. Vi fann varandra. Vi kom från olika håll och många från ganska trasiga förhållanden och hittade en jättefin gemenskap.
Steget till att starta ett band var inte så stort.
– Det var jag och Irre, Irene Liljeblad. Vi satt och pratade och kom på att det är bara killar som spelar och sade att det ska vi göra, och startade Usch. Då var jag 16 år.
Sedan följde en tid i flera olika punkband, lite senare Tant Strul och nu Nike och Röda Orkestern.
I dag är hon också uppmärksammad för ett par artiklar om sin tid hos en så kallad kompletterande aktör inom jobb- och utvecklingsgarantin i vintras.
– När de hårdare tongångarna från Arbetsförmedlingen började och jag förstod att jag skulle hamna på jobbcoach-företaget insåg jag att jag fick ett gyllene tillfälle att skildra något inifrån som ingen undersökande journalist skulle få.
Men skrivandet blev också ett sätt att skapa mening för sig själv.
– Jag har förmåga att skriva och jag har ett läge. Jag bestämde mig redan innan jag gick dit första gången att jag ska skriva om det.
I totalt sex veckor skrev hon om vad hon upplevde och så småningom mynnade det ut i en artikel i DN Kultur. Det är ingen upplyftande läsning. Hon skildrar frustration, förnedrande övningar, aktiviteter som rimligen inte leder till jobb och coacher som behandlar sina klienter som barn.
Reaktionerna blev många och starka. Mest positiva men också ett fåtal negativa från framför allt borgerligt håll. Jens Liljestrand skrev på Expressen Kultur att han snarare ömkade jobbcoacherna som var tvungna att lotsa den otacksamma Markelius genom arbetslösheten.
– Jag kan inte lägga så stor vikt vid det. Han skriver ju om saker som inte står i texten. Att jag skulle vilja ha någon sorts särställning eller att det skulle vara en rättighet att leva på kultur. Det står ju inte i min text. Jag vet inte var han fått det ifrån. Han vet ingenting om mig, hur många jobb jag har sökt eller hur sjuk jag har varit.
Samtidigt har hon fått hundratals brev från människor som känt igen sig i hennes text och velat berätta sin egen historia.
Hon nämner särskilt ett brev från en man i fas tre. Han berättade om ett måndagsmöte som han haft där jobbcoacherna gav i uppgift till gruppen att läsa och analysera hennes text och Jens Liljestrands text.
– När Coachen beskrev min text så var det som en fruktansvärd sak som någon gammal punkare i Stockholm hade skrivit, medan Jens Liljestrands text var bra och ”stod på vår sida”.
När mannen ifrågasatte övningen och var negativ mot Liljestrands text krävde coachen ett enskilt möte med honom. Coachen låste in sig med mannen och skällde ut honom.
– Så när mannen försöker gå därifrån så stoppar jobbcoachen honom och väser fram ”hörru du, du går ingenstans”, hotar honom.
Mannen välter ut en kaffekopp för att komma därifrån.
– Nu är han avstängd från jobbcoacherna och tvingas infinna sig på socialkontoret varje dag. Oavsett om hans son är sjuk och han behöver vabba eller om han själv är sjuk.
– De här kompletterande aktörerna betalar vi 800 miljoner om året för.
Hon har också hört från olika håll att texten diskuteras inom Arbetsförmedlingen.
– Jag vet inte exakt hur, men den har ju skakat om lite grann. Förhoppningsvis kommer de kanske tänka om och ändra en del av sitt regelverk. Till exempel att man inte få tillgodogöra sig arbetslivserfarenhet.
Nike Markelius har själv erfarenhet av det efter att ha fått höra att hennes kompetens som trumslagare inte räknas efter 30 år i yrket.
– Det är helt galet.
Men hon är också lite förvånad över att det varit tämligen tyst från vänsterdebattörer.
– Artikeln som jag gjorde var lite som en passning till vänstern mot öppet mål. Det hade behövts att man klev fram och sade ”titta så här är det, rösta på oss i stället”.
Tiden hos den kompletterande aktören är över för Nike Markelius. Just nu stämplar hon och söker jobb. Samtidigt planerar hon en fortsättning med Röda Orkestern som bildades för några år sedan, inför valet 2010.
– Nu håller jag på att inleda samarbete med nya författare, de är lite hemliga fortfarande. Men planen är att materialet ska vara klart fram till nästa val.
– Det ska också bli spännande att se. Vad kommer folk att skriva om nu, tre år efter. Vad känns angeläget nu?
Vad tycker du själv känns angeläget inför det här valet?
– På många sätt känns det som att många problem snarare har fördjupats. Som klimatet, rasismen och för all del arbetslösheten. Men vi får se. Det ska bli spännande att se vad jag skriver om också, ha ha.
Hon återkommer flera gånger till att vänstern behöver synas och höras mer. Och det är bråttom om det ska kunna mobiliseras något motstånd till 2014.
– Borgerligheten är så stark nu. De har fått fäste.
Hur kunde det bli så?
Nike Markelius blir tyst och funderar.
– Egoism.
– Det kan låta kallt, men jag tror faktiskt det. Jag vet inte varför många inte ser längre, ta det här med skattesänkningarna, många har fått det bättre, men i förhållande till hur många som fått det sämre så skulle inte jag tycka det var värt det.
Samtidigt vill hon inte måla i alltför svarta färger.
– Jag vill inte att människor ska tappa hoppet. Det sker ändå så mycket motstånd.
