Inrikes 07 mars, 2013

Artikeln har skakat om en del

Musiken är ett sätt att få ut sitt budskap, skrivandet ett annat. Nike Markelius vill bilda opinion inför nästa val.  – När de hårdare tongångarna från Arbetsförmedlingen började och jag förstod att jag skulle hamna på jobbcoach-företaget – insåg jag att jag fick ett gyllene tillfälle.

– Ibland brukar jag säga att det var trummorna som valde mig. Det var inget som jag hade tänkt. Jag hamnade där på något sätt och kände mig hemma direkt. Det är så fysiskt, utlevelsefullt och kraftfullt. Det är så otroligt skönt att vara motor i musiken.
Vi träffas på ett café i Nike Markelius’ hemförort Farsta och hon berättar om hur hon började med musik. Hon hakade på punken direkt när den kom från England och USA och blev en del av ett gäng som hängde i Gallerian i Stockholm.
– Alla vi unga punkare som hamnade i det gänget var väl ganska vilsna själar. Vi fann varandra. Vi kom från olika håll och många från ganska trasiga förhållanden och hittade en jättefin gemenskap.
Steget till att starta ett band var inte så stort.
– Det var jag och Irre, Irene Liljeblad. Vi satt och pratade och kom på att det är bara killar som spelar och sade att det ska vi göra, och startade Usch. Då var jag 16 år.
Sedan följde en tid i flera olika punkband, lite senare Tant Strul och nu Nike och Röda Orkestern.

I dag är hon också uppmärksammad för ett par artiklar om sin tid hos en så kallad kompletterande aktör inom jobb- och utvecklingsgarantin i vintras.
– När de hårdare tongångarna från Arbetsförmedlingen började och jag förstod att jag skulle hamna på jobbcoach-företaget insåg jag att jag fick ett gyllene tillfälle att skildra något in­ifrån som ingen undersökande journalist skulle få.
Men skrivandet blev också ett sätt att skapa mening för sig själv.
– Jag har förmåga att skriva och jag har ett läge. Jag bestämde mig redan innan jag gick dit första gången att jag ska skriva om det.
I totalt sex veckor skrev hon om vad hon upplevde och så småningom mynnade det ut i en artikel i DN Kultur. Det är ingen upplyftande läsning. Hon skildrar frustration, förnedrande övningar, aktiviteter som rimligen inte leder till jobb och coacher som behandlar sina klienter som barn.
Reaktionerna blev många och starka. Mest positiva men också ett fåtal negativa från framför allt borgerligt håll. Jens Liljestrand skrev på Expressen Kultur att han snarare ömkade jobbcoacherna som var tvungna att lotsa den otacksamma Markelius genom arbetslösheten.
– Jag kan inte lägga så stor vikt vid det. Han skriver ju om saker som inte står i texten. Att jag skulle vilja ha någon sorts särställning eller att det skulle vara en rättighet att leva på kultur. Det står ju inte i min text. Jag vet inte var han fått det ifrån. Han vet ingenting om mig, hur många jobb jag har sökt eller hur sjuk jag har varit.

Samtidigt har hon fått hundratals brev från människor som känt igen sig i hennes text och velat berätta sin egen historia.
Hon nämner särskilt ett brev från en man i fas tre. Han berättade om ett måndagsmöte som han haft där jobbcoacherna gav i uppgift till gruppen att läsa och analysera hennes text och Jens Liljestrands text.
– När Coachen beskrev min text så var det som en fruktansvärd sak som någon gammal punkare i Stockholm hade skrivit, medan Jens Liljestrands text var bra och ”stod på vår sida”.
När mannen ifrågasatte övningen och var negativ mot Liljestrands text krävde coachen ett enskilt möte med honom. Coachen låste in sig med mannen och skällde ut honom.
– Så när mannen försöker gå därifrån så stoppar jobbcoachen honom och väser fram ”hörru du, du går ingenstans”, hotar honom.

Mannen välter ut en kaffekopp för att komma därifrån.
– Nu är han avstängd från jobbcoacherna och tvingas infinna sig på socialkontoret varje dag. Oavsett om hans son är sjuk och han behöver vabba eller om han själv är sjuk.
– De här kompletterande aktörerna betalar vi 800 miljoner om året för.
Hon har också hört från olika håll att texten diskuteras inom Arbetsförmedlingen.
– Jag vet inte exakt hur, men den har ju skakat om lite grann. Förhoppningsvis kommer de kanske tänka om och ändra en del av sitt regelverk. Till exempel att man inte få tillgodogöra sig arbetslivserfarenhet.
Nike Markelius har själv erfarenhet av det efter att ha fått höra att hennes kompetens som trumslagare inte räknas efter 30 år i yrket.
– Det är helt galet.
Men hon är också lite förvånad över att det varit tämligen tyst från vänsterdebattörer.
– Artikeln som jag gjorde var lite som en passning till vänstern mot öppet mål. Det hade behövts att man klev fram och sade ”titta så här är det, rösta på oss i stället”.

Tiden hos den kompletterande aktören är över för Nike Markelius. Just nu stämplar hon och söker jobb. Samtidigt planerar hon en fortsättning med Röda Orkestern som bildades för några år sedan, inför valet 2010.
– Nu håller jag på att inleda samarbete med nya författare, de är lite hemliga fortfarande. Men planen är att materialet ska vara klart fram till nästa val.
– Det ska också bli spännande att se. Vad kommer folk att skriva om nu, tre år efter. Vad känns angeläget nu?
Vad tycker du själv känns angeläget inför det här valet?
– På många sätt känns det som att många problem snarare har fördjupats. Som klimatet, rasismen och för all del arbetslösheten. Men vi får se. Det ska bli spännande att se vad jag skriver om också, ha ha.

Hon återkommer flera gånger till att vänstern behöver synas och höras mer. Och det är bråttom om det ska kunna mobiliseras något motstånd till 2014.
– Borgerligheten är så stark nu. De har fått fäste.
Hur kunde det bli så?
Nike Markelius blir tyst och funderar.
– Egoism.
– Det kan låta kallt, men jag tror faktiskt det. Jag vet inte varför många inte ser längre, ta det här med skattesänkningarna, många har fått det bättre, men i förhållande till hur många som fått det sämre så skulle inte jag tycka det var värt det.
Samtidigt vill hon inte måla i alltför svarta färger.
– Jag vill inte att människor ska tappa hoppet. Det sker ändå så mycket motstånd.

Inrikes/Nyheter 13 maj, 2025

Dagmar Hagelins mördare flyttas till lyxfängelse

Alfredo Astiz och Dagmar Hagelin. Foto: Victor R. Caivano/AP / Wikimedia Commons.

”Dödsängeln” Alfredo Astiz, dömd för mord på Dagmar Hagelin, har förflyttats till ett fängelse med tennisbanor och teaterklasser. Nu fruktar grupper inom människorätt att det är ett steg mot benådning – och den mördade svensk-argentinskans bror är kritisk.

Det är den 27 januari 1977, en varm sommardag när 17-åriga flickan Dagmar Hagelin ska besöka en väninna i västra Buenos Aires. I stället möts hon av militärer på kidnappingsuppdrag. Dagmar försöker fly men skjuts ned av den senare ökände militären Alfredo Astiz, även känd som ”den blonda dödsängeln”. 

I bakluckan på en taxibil förs hon skadad till ett tortyrcenter, för att aldrig mer återfinnas. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 maj, 2025

Räknefel gör bostadsbristen svårlöst: ”Katastrof”

Bra kommunal bostads-planering börjar med att kommunerna får bättre och tydligare bostadsstatistik, menar Hyresgästföreningen. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

En ny rapport från Hyresgästföreningen menar att bostadsbristen konsekvent mäts med fel måttstockar av den ansvariga myndigheten Boverket. I centrum står frågan om vad statistiken egentligen mäter – och för vem.

”Bostadsbrist har blivit ett permanent tillstånd i städer runt om i Europa, såväl som i Sverige”, inleds Hyresgästföreningens rapport Räkna med bostadsbrist.

”Vi verkar aldrig bygga nog mycket av det folk vill bo i, där folk vill bo.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 13 maj, 2025

På jakt efter Che Guevara i en gondol

Den 89-åriga arkitekten Norman Foster låter besökarna spegla sig i kanalvattnet, samt i mobilens selfielins. Foto: Leonidas Aretakis.

I Venedig minglar bhutanesiska frihandelsmunkar med västerländska arkitekter med samhällspatos. Men går det verkligen att rädda planeten i samarbete med Rolex?

Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

”Låt oss inte glömma en liten men relevant detalj: vattnet var den första reflekterande ytan som människan upplevde. Stillastående, oljigt och glänsande lämpar det sig ännu bättre för privata samtal. […] Vi är inte där för att njuta av [målarna] Carpaccio eller Tizian eller vår älskades ansikte – de är bara strålande eller ömsinta förevändningar – utan för att beundra vår egen spegelbild. Vi åker till Venedig för att tala, och för att bli talade om.”

Foto: Leonidas Aretakis.

Samtidigt är klimatkrisen ingen orimlig källa till självreflektion, med tanke på att den är skapad av oss. Inte minst av de tusentals arkitekter som under helgen minglar i staden, då ”byggda miljöer” – alltså hus, vägar och annan infrastruktur – beräknas stå för 40 procent av utsläppen.

Som årets curator Carlo Ratti uttryckte det: ”Arkitektur handlar om överlevnad.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 12 maj, 2025

Flamman firar femtusen

Nyliberalen Mattias Svensson blir Flammans femtusende prenumerant. Foto: Timbro.

För första gången sedan 1970-talet är Flamman fler än 5 000 prenumeranter.

Grattis till Mattias Svensson, nyliberal Timbroveteran och ledarskribent i Svenska Dagbladet, som precis blivit vår femtusende prenumerant.

Välkommen! Varför började du prenumerera?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 12 maj, 2025

Majblomman vill se gratis busskort för barn

Majblomman grundades 1907 för att ”arbeta för en barndom fri från fattigdom”. Foto: Majblomman.

Kollektivtrafiken utgör en stor börda på barns och ungas ekonomi, enligt föreningen Majblomman. Att göra den gratis kvälls- och helgtid hade kostat knappt 600 miljoner om året – fem gånger mindre än dagens bensinskattesänkningar.

För de allra flesta är Majblomman den lilla knappnål som säljs av kvarterets skolbarn några veckor varje vår. Men för Åse Henell, generalsekreterare för den 118 år gamla föreningen, betyder den mer än så. Majblomman grundades för att motarbeta barnfattigdom, och varje år får de 500 lokalföreningarna runtom i landet in omkring 40 000 ansökningar om ekonomiskt stöd, berättar hon.

– Det kan vara allt från vinterjackor och skor till terminsavgifter, men de senaste åren har vi sett allt fler ansökningar om kollektivtrafik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 12 maj, 2025

Underskottet i Gävleborgs regionbudget är fyra gånger större per invånare än i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Allt jag hade var ett sms från en kollega: ”Ring mig. Din pappa är på akuten.”

Jag kastade mig på tåget till Gävle. Det tog mig åtta timmar att hitta honom. Varken 1177, akutmottagningen han tagits till eller sjukhuset han sedan blev förflyttad till visste var han var så jag bestämde mig för att själv leta rätt på honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Venedig var världens första ”House of Glow”

Nicole Kidman tog smalhetsidealet till nivå på Golden globegalan tidigare i år Foto: Jordan Strauss/AP.

Utställningen ”Corpi moderni” ser dagens kroppsmaximering genom den italienska renässansens mästerverk.

Den skimrande huden smiter tajt om skelettet under den vita klänningen. Hon ser övermänskligt transparent ut, nästan som att hon svävar. När Bianca Ingrosso låter sig fotograferas på Ellegalan förstår jag att Sveriges främsta nepobaby har tagit sig till nästa nivå av humanoid. Den enda reklamtavlan som behövs för öppningen av varuhuset House of Glow som ska äga rum några dagar senare.

Idealet för dagen, en kombination av helgonlik anorexi och excesser av hudvård och avancerade kirurgiska ingrepp, är oemotståndligt eftersom vi tycks programmerade att förväxla skönhet med godhet. På denna olymp tävlar inte bara de unga som Ariana Grande eller de koreanska stjärnorna i Blackpink, utan medelålders kvinnor som 62-åriga Demi Moore som syntes på en gala med repsmala armar och Nicole Kidman (56) syns nästan inte längre när hon står i profil.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 11 maj, 2025

Supa, ligga, dö i 30-talets Berlin

Irmgard Keun (1905–1982) var både alkoholiserad och hemlös under perioder. Skrivandet var allt för henne. Foto: Lind & co.

Med en blick för barnperspektivet lyckades Irmgard Keun beskriva erfarenhet av att vara ung på flykt.

I en lägenhet i Berlin sitter en blind man i väntan på att placeras på ett hem för krigsinvalider. Det han vet om världen utanför får han reda på genom sin unga granne Doris. I Konstsilkesflickan från 1932 befinner vi oss i skarven mellan 1920- och 30-tal och Berlin har genomgått drastiska förändringar sedan krigets slut. Jäms med ständiga politiska gatustrider, inflation och fattigdom har staden växt till en glittrande metropol, ett Berlin som den blinde mannen själv aldrig kunnat ta del av. Här finns nu hundratals biografer och storslagna danspalats. Kabaréformatet har förvandlat staden till världens queera centrum, bara för lesbiska finns uppåt 90 barer att välja mellan. På Institutet för sexualvetenskap studerar sexologen Magnus Hirschfeldt människans sexuella liv och genomför den första könsbekröftande operationen. På Romanisches Café trängs författarna, kulturarbetarna och skådespelarna. Det är till den gemenskapen 18-åriga Doris söker sig och tar sig fram med ambitioner och självförtroende. Hon går in på caféet och sveper med blicken, berättar sedan för grannen vad hon sett:

”Den litterära eliten är något enormt flitig med kaffe och schack och prat och en massa andlighet och så, eftersom den inte vill låta sig själv märka att den är lat. Och där är en del flickor som är jättesäkra på sig själva […] de flesta av eliten är alldeles vilda på att få komma ut i tryck.”

På senare tid har många texter återkommit till den här tiden. Nyligen återutgav Modernista Hans Falladas Hur ska det gå för Pinnebergs från 1932 om ett strävsamt par och deras kamp för att behålla värdigheten i en tid av ekonomiskt kaos och Uwe Wittstock satte ljuset på de intellektuellas öden under republikens sista dagar i Februari 33, litteraturens vinter. I ambitionen att fånga det säregna i Berlins beryktade 1920- och tidiga 30-tal i sin samtid har nog ingen kommit närmare än Irmgard Keun. I Konstsilkesflickan från 1931 skriver hon Doris som kommer till Berlin från Köln med drömmen om att slå sig fram inom teatern. Hon är trött på att slita, hon ska bli en stjärna och hon skriver:

”Fast jag tänker inte skriva dagbok, alltså – sånt är ju barnsligt för en ung dam som är arton år fyllda och hur vuxen som helst i alla avseenden. Så jag tänker skriva som om jag beskrev en film, för det är så mitt liv är och kommer att bli mer och mer.”

Doris är urtypen för ”den nya kvinnan”– ung, frigjord och självmedveten, hon jobbar på kontor på dagarna och dansar på nätterna. Men Keun klär också av en Weimarrepublikens vanligaste mytbildningar och beskriver hur kvinnornas frihet begränsas även i den nya tiden: steget till fattigdom är en utebliven lön bort och det säkraste alternativet till hungern är prostitutionen.

Konstsilkesflickan är fortfarande 95 år senare den roman som bäst beskriver livet i Berlin för unga kvinnor under Weimarrepublikens sista år. De stora idéerna och det politiska kaoset anas men Keun släpper aldrig fokuset på huvudpersonen. Drömmarna, slitet, fattigdomen och glamouren lever sida vid sida i Doris värld – i pälsen hon stjäl från en berömd skådespelerska kan arbetarflickan i alla fall klä sig i en känsla av framgång. När pengarna inte räcker till klänningar av silke räcker de i alla fall till konstsilke, en känsla av lyx så god som någon. 

Keun placerar läsaren mitt i Doris virvlande ström av tankar, hennes fasa inför lönearbete och sexuella förbindelser som slutar lika snabbt som de påbörjas. Allt i en för sin tid unik stil som fick kritiker att kalla boken  naiv. Andra, som den briljanta författaren och publicisten Kurt Tucholsky, såg något nytt i Keuns sätt att beskriva sina karaktärers känsloliv och menade att hon skrev på ett ”kvinnligt Heinrich Mann-sätt”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 10 maj, 2025

Solidarisk dikt som tappar och fångar

Äpplen har fem rum i sitt kärnhus, precis som antalet delar i Erik Lindman Matas nya bok. Foto: Carla Lomakka.

Erik Lindman Mata föreslår ett möjligheternas skrivande som snarare säger ja än nej och som refererar fritt, nästan utan restriktion.

Hur mycket kan en text kräva av sin läsare? I Erik Lindman Matas nya diktbok Mullvadens kärlek till buffeln stannar jag ofta upp vid den frågan. Första gången det sker är ungefär då dikten relativt okommenterat övergår till att vara ett slags experimentellt klipp- och klistra-, överstryknings-, språkmaterialistisk-, found-poesi av (får man veta i slutet av boken) den marxistiska teoretikern och aktivisten Rosa Luxemburgs fängelsebrev. Låter det svårt? Det var i alla fall just det jag försökte illustrera.

Men textens bortvändhet från läsaren gäller bara för vissa aspekter av boken. När det gäller det som är brännande akut är utsagan glasklar: I slutet av Mullvadens kärlek till buffeln står det att boken är tillägnad Karmel Alaa Walid Hamdan, ett av de tusentals barn som dödats i Gaza sedan den 7 oktober. På ett litterärt plan är dedikationen överflödig. Denna solidaritet står redan inskriven i dikten. För tillsammans med Lindman Matas språkliga driv utgör solidariteten med världens förtryckta bokens fundament.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 10 maj, 2025

Alla förlorar på pajkastning

Under den senaste veckan har flera profilerade vänsterpartister riktat kritik mot partiledningen. Foto: Anders Wiklund/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Mycket har sagts från många håll om de senaste dagarnas händelser inom Vänsterpartiet, där Lorena Delgado Varas uppmanades av partistyrelsen att lämna sina uppdrag.

Vissa anser att man blåser upp en fråga om en individ till orimliga proportioner. Andra anser att partiledningens agerande är symboliskt för ett mer långsiktigt mönster kring hur man förhåller sig till partiets medlemmar och mål.

Jag anser att händelserna de senaste dagarna bevisar att det finns en stor och högst problematisk motsättning inom partiet.

Enligt mig är de som tror att splittring är en lösning att betrakta som svikare, som inte har rätt inställning till Vänsterpartiet. Men jag anser också att partistyrelsen gör sig skyldiga till ett svek när de vägrar att förhålla sig konstruktivt till motsättningen och att ha en kamratlig dialog.

Motsättningen handlar i grunden om en bristfällig förståelse för vad makt är och för vad partiarbete är.

Där har både Vänsterpartiets ledning och den interna oppositionen fel.

Makt leder inte automatiskt till mer socialism och feminism, men makt leder inte heller automatiskt till korruption. Vad makt leder till beror på hur den används.

Vi är arbetarklassens parti. Socialismens och feminismens parti. De flesta i Vänsterpartiet är med på detta, både partiledningen och oppositionen. Ändå fastnar diskussionen ofta här, och de ena misstror de andra. I stället för en givande diskussion gör man ogrundade beskyllningar. Diskussioner blir ofta till en tävling i att skjuta över målet.

Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Detta är destruktivt för vårt parti. En korrekt hantering av reella politiska motsättningar inom ett arbetarparti kräver en levande och kamratlig diskussion om de viktiga frågorna. Alla förlorar på pajkastning.

Partiets grundläggande problem är vår nuvarande syn på hur förändring går till. Från partiledningens sida har man en övertro på den parlamentariska vägen och från oppositionens sida har man en övertro på den utomparlamentariska vägen, men vi behöver båda. I dag saknas en helhet. En samstämmighet mellan kortsiktiga och långsiktiga mål.

Vi har kring 30 000 medlemmar, men enbart en liten andel av dessa är organiserade på riktigt. Vänsterpartiets styrka ligger i hur mycket arbete som nedläggs på partiet. En betydligt större andel av våra medlemmar hade kunnat sättas i arbete för partiet om vi hade sett till att skapa förutsättningar för det. Men då måste partiet vara mer än en valkampanjorganisation. Då måste vi finnas i bostadsområdena och på arbetsplatserna i mycket högre grad än i dag.

Vänstern har varit på ideologisk och organisatorisk tillbakagång under lång tid på grund av en pågående identitetskris. Det är dags att börja anamma vår identitet igen. Vi är arbetarklassens parti som kämpar för vår frigörelse från klassamhället och könsmaktsordningen.

Detta innebär att vi går emot den borgerliga hegemonin. För att inte gå under behöver vi ha en strategisk inställning. Vi kan inte, som partiledningen, enbart följa efter svängningar i opinionen och media. Då kommer vi förflytta vår position för långt till slut. Ibland måste vi följa med i svängningarna, men vi måste också kunna stå starka tillsammans när vinden blåser hårt. Det är så man leder. Man kan både lyssna och vara modig.

Samtidigt misslyckas även oppositionen att hitta rätt. Man drar slutsatsen att varje reträtt är ett brott mot den rena läran. Med den inställningen kan man inte heller leda. Om vi verkligen ska vinna måste vi börja prata med varandra och vår klass. Mer ödmjukhet, mer diskussion och mer arbete är vägen framåt.

Läs mer

Vill partiledningen bevisa sina linjer måste de sluta beskriva dem som den enda vägens politik. Vänsterpolitik kan genomföras på andra sätt än i regeringar med centerpartister.

Vill oppositionen bevisa sin linje får man sluta demonisera, börja kompromissa och föra fram ett trovärdigt alternativ som på ett bättre sätt inkluderar både parlamentarismen och utomparlamentarismen än vad partiledningens linje gör.