Roman

Mandarinerna
Simone de Beauvoir.
Norstedts, 2013.

Det finns få saker som är så romantiserade som caféerna i efterkrigstidens Paris. Själv föreställer jag mig dem ungefär så här: där samlades gamla motståndsmän och intellektuella för att dricka billigt rödvin och röka röda Gallouise. I de dimmiga lokalerna hördes intensiva samtal, man diskuterade Marx och det senaste samlaget med samma glöd. Överallt syntes vänsterintellektuella.
Vad kommer denna gravt romantiserade beskrivning ifrån? Bland annat Mandarinerna, Simone de Beauvoirs Goncourtprisbelönade genombrottsroman som på närmare 800 sidor flackar runt bland intellektuella i Paris. Den återutges i dagarna, i Åsa Moberg-Boijes och Adam Inczèdy-Gombos textnära översättning, vilket ger tillfälle att återvända till bilden av Paris. Och till stor del revidera den.
För när jag läser om Mandarinerna får jag syn på en helt annan bild av Paris intellektuella liv. Om huvudpersonerna förra gången framstod som ett gäng skarpa hjärnor som utövade fri kärlek ser jag i dag en livspusslande kulturvänster som stöttar upp sina relationer med otrohetsaffärer. Som häller i sig för mycket rödtjut och jobbar för mycket. Jag ser ett gäng intellektuella som talar vitt och brett om proletariatet, utan att en enda proletär finns i deras närvaro. Annat än pigan som städar deras sekelskiftesvåningar då. Kort sagt blir jag ganska provocerad av den nya bild som framträder. Det är till stora delar en ganska smärtsam läsupplevelse.

Nu betyder inte detta att Mandarinerna är någon dålig och förljugen bok. Tvärtom är det en mycket ärlig skildring, kanske rentav en dissekering av det som idag kan kallas ”kulturmarxisternas” vardagsliv. Stora delar av boken är berättade ur psykoanalytikern Anne Dubreuilhs perspektiv och kretsar kring en affär som hon har med en amerikansk författare. Det är för övrigt en av de mest övertygande kärleksskildringarna jag någonsin har läst. Här finns Henri, en författare som går runt och grubblar på om han ska stödja Sovjet. Resten av boken är berättad ur hans perspektiv. Men här finns även en mängd intressanta sidokaraktärer, som Robert, en författare som varje gång han sätter sig framför skrivmaskinen förlamas av tanken på de folkmiljoner som inte berörs av hans verk.
Romanens röda tråd framträder allt tydligare ju längre man läser och slingrar sig efterhand allt djupare ner i kalla krigets isvak. Det handlar om vänsterns förhållande till Sovjetunionen. Ganska tidigt i romanen kommer Robert över en artikel om arbetslägren i Sovjet, vidriga skildringar om hur folk förslavas och svälts till döds, men som han vägrar publicera eftersom han anser att det vore att ställa sig på Amerikas sida. Henri håller inte med. Så är konflikten igång, sår split mellan människor och grupper.
Nu kan man ju tycka att detta är en ganska uttjatad konflikt inom vänstern och delar av Mandarinerna känns rätt förlegade. Å andra sidan är romanen intressant som historiskt dokument. Den vittnar nämligen om ett paradigmskifte som sker under efterkrigstiden, kring synen på andra världskriget.

I dag har vi bilden av att det handlade om en kamp mellan demokrati och diktatur. Detta är en djupt anakronistisk syn. För länderna som slogs mot Nazityskland var knappast några frihetsenklaver. Storbritannien var i praktiken en diktatur som radiostyrde ett antal stater, bland annat Indien. I Frankrike utvisade Vischyregimen franska judar och kommunister till arbetsläger. Vid stranden i Normandie landsteg svarta amerikanska soldater som betraktades som andra klassens medborgare. För samtidens vänsterintellektuella var det därför knappast en fråga om demokrati eller diktatur, utan reaktionära och progressiva krafter som stod i konflikt med varandra. I den kampen representerade Sovjet det senare. Men under efterkrigstiden, då landets förbrytelser uppdagades, tvangs vänstern alltmer överta liberalernas världsbild.
I Mandarinerna gestaltas detta paradigmskifte bland annat genom en bikaraktär, vänsterjournalisten Victor Scriasinne. Han går från att kritisera båda blocken till att alltmera ställa sig på Amerikas sida. Från drömmen om det klasslösa samhället till ett luddigt försvar av representativ demokrati och yttrandefrihet. På så sätt är Mandarinerna också en sorgesång över ett förlorat synfält. Över hur vänstern trängts in i en defensiv position de idag, sextio år efter att boken skrevs, ännu inte tagit sig ur.