Just nu är jag här

Isabelle Ståhl.
Natur och kultur.

Skribenten och kritikern Isabelles Ståhls romandebut Just nu är jag här har i det närmaste hyllats samstämmigt. I hyllningskören ingick även den konservative kulturskribenten Johan Hakelius som rördes av huvudpersonens ömma beskrivning av medelålders män.
När jag börjar läsa är jag något skeptisk. Inte bara därför att en dylik hype alltid är svår att leva upp till, utan även för att jag undrar om det fortfarande går att skriva oironiskt om leda och främlingskap inför tillvaron à la Sartres Äcklet och Hesses Stäppvargen.
Ståhls huvudperson Elise är en ung kvinna som håglöst rör sig till och från Stockholms universitet där hon pluggar litteratur och iakttar Svenssons på bussen (som hon antar ska hem och äta fredagstacos) med en blandning av förakt och avund. Det haglar av samtidsmarkörer, bland annat i form av ständiga referenser till sociala medier och dejtingappen Tinder, som först känns betungande. Här finns också en tvättäkta Kulturman som, om än mycket obehaglig (trots huvudpersonens utsaga om sin ömhet gentemot medelålders män), tycks skuren ur en mall.
Men detta är brister som Ståhl kommer undan med, mycket på grund av ett språk som, i brist på en mindre uttjatad fras, återförtrollar verkligheten: den bleka vintersolen över Stockholms universitet och det dåliga kaffet som studenterna dricker under rökpausen.

Berättelsen tar dessutom fart när Elise oväntat får sina känslor besvarade av den kurskamrat som hon tafatt stalkat. Det står dock redan från början klart att hans trygghet med sig själv, livet och tvåsamheten inte är kompatibel med hennes ångest och rastlöshet. Här fångar Ståhl verkligen in läsaren i sin lyhörda och skoningslösa skildring av ett förhållande som oundvikligt går mot sin upplösning redan innan det inletts.

Allteftersom utvecklas också hennes gestaltning av Elises alienation, från det ganska slentrianmässiga föraktet för Tacos-Svensson. I kärnan av hennes främlingskap, och till och med äckel, inför den egna kroppen och även naturen tycks det finnas en ambivalens inför vuxenblivandet, åtminstone såsom det förväntas uppfyllas av kvinnor, med reproduktion och heterosexuell tvåsamhet som mål. Där finns sorgen efter bästisen Sofia som försvann in i heteromonogamin. Skildringen av kvinnlig vänskap har kritiserats för att fungera som ett politiskt korrekt, feministiskt påbud om systerskap. Men jag undrar om kritikerna läst samma berättelser som jag för i få eller inga av fallen, inte heller hos Ståhl, handlar det om någon hurtig, friktionsfri kamratskap. Snarare om sårighet och snårighet, men som tillåts ta lika mycket plats och behandlas med samma allvar som amorösa (heterosexuella) relationer.

Det är en historia präglad av sorg och utan några direkta lösningar som Isabelle Ståhl berättar. Trots de tidigare nämnda grova penseldragen som finns på sina ställen, har hon skrivit en överlag stilsäker debut med ett imponerande språkligt gehör.