YRKESSTOLTHET, DEL 4 Och stoltheten över det arbete han utför är det inget fel på.
– Det beror lite på vad man lägger i begreppet, men det är klart att jag har en yrkesstolthet. Jag tror naturligtvis på det jag jobbar med. Jag tror på eurosamhället, förklarar han.
Vi stöter ihop på Kungsportsavenyn i Göteborg i höjd med Valand. Sommaren har kommit åter och en handfull anställda kampanjarbetare delar ut flygblad och pratar med förbipasserande. De är alla klädda i mörkblå t-shirts med texten ”Ja till euron” över bröstet. Flera av dem bär mängder av knappar från olika kampanjorgansiationer på kläder och väskor.
Borgerliga ja-märken paras ogenerat ihop med ja-märken som är mer vänsterinriktade.
Det är dagen efter söndagens stora paneldebatt mellan partiledarna och överraskande många tar sig tid, utbyter några ord och får med sig ett flygblad. Peter Friberg delar ut ett illgult blad i A5-format med frågor som nej-sidan lämnat obesvarade kvällen innan.
Han är aktiv socialdemokrat och rekryterades via sitt engagemang inom socialdemokratin.
– Jag blev tillfrågad av en annan som var inne i organisationen och jag fick möjlighet att vara tjänsteledig på mitt vanliga jobb.
Långt ifrån alla i Stiftelsen Sverige i Europas kampanjorganisation har den politiska bakgrund som Peter Friberg har. Flera kommer från de borgerliga politiska ungdomsförbunden, andra har rekryterats utifrån den politiska sfären. Men alla är handplockade och indelade i olika grupper. Invandrare ska möta invandrare, unga socialdemokrater ska möte äldra socialdemokrater och så vidare. Organisationen över hela landet med 28 regionala kontor.
– Man känner att man är en del av en större helhet. Det gör det hela ännu mer meningsfullt. Även internationellt arbetar människor för det här projektet och vi har ju hela tiden kontakter med olika europeiska samarbetsorganisationer, berättar Peter Friberg.
Till vardags är han konsult, anställd av Manpower och han tycker att kampanjarbetet påminner mycket om hans vanliga jobb.
– Jag arbetade mycket med Telias kundtjänster tidigare och skillnaden är inte så stor egentligen, berättar han men tillägger snabbt att det naturligtvis är stor skillnad mellan att sälja varor och tjänster och prata politik.
Även där får han prata mycket med andra människor. Och det är något han uppskattar mycket.
– Förutom detta att jag tycker om att arbeta för en vision som jag har så tycker jag att det är kul att prata med folk på gatan. Många vill faktiskt gärna prata. Fler än man tror.
Han menar att det här politiska samtalet borde fortsätta även mellan valen. Han menar att det är ett demokratiskt problem att mycket av det politiska samtalet bara kommer igång när politikerna vill ut och kräver in röster från folk. Men han ser sitt arbete som en hjälp för demokratin.
När vi träffas ligger ja-sidan under i opinionsundersökningarna. Det är naturligtvis något som oroar Peter Friberg, men han tror att han kommer att se tillbaka på de här kampanjmånaderna som något meningsfullt även om det skulle bli ett nej.
– Jo, det tror jag verkligen. Oavsett valresultatet så har det här varit väldigt roligt. Det är sällan man känner att man har så stor chans att faktiskt aktivt påverka någonting och faktiskt förändra politikens inriktning. Så känns det verkligen nu inför den här folkomröstningen.
Peter Fribergs arbetskamrater är alla i 20-30 årsåldern. De har en tidsbegränsad anställning fram till valet. Det rör sig om någon form av projektanställning, uppger han men vägrar svara på fler frågor rörande sin anställning.
Han blir än mer tystlåten när hans lön kommer på tal.
– Du får gärna fråga, men du får inget svar, säger han kort och märkbart vant.
Alla som jobbar med det här gör det för att de tror på idén, det är inte för pengarnas skull, garanterar han.
– Det är inte heller någonting man blir rik på och jag hoppas att inställningen är likadan på den andra sidan.
Peter och hans arbetskamrater går tillbaka till flygbladsutdelningen och diskussionen med intresserade människor.
Han vet inte att jag just ljugit för honom. Han undrade vart artikeln skulle publiceras och jag svarade att jag inte visste, att jag arbetar som frilansjournalist och först efteråt säljer in mina artiklar. Det är en lögn. Så gör ingen frilansjournalist. Jag ljög för honom för att den här artikeln över huvudtaget skulle kunna bli av.
Kollegor som jag talat med tidigare vägrade att säga någonting med motiveringen att de inte vill bli intervjuade av journalister som skriver för tidningar som arbetar för ett nej. Jag visste att han skulle vägra uppge hur många de var och vad de tjänade, men med lite researcharbete gick det att få fram ändå. Och jag är kanske inte stolt, men nöjd.
