Nyheter/Utrikes 26 oktober, 2019

Återkomsten

I Argentina går vänstern mot en jordskredsseger i presidentvalet på söndag. Men med ekonomisk kris och påtvingade sparkrav från IMF på agendan är regeringsförutsättningarna de sämsta möjliga. Frågan är om vänsterkandidaten Alberto Fernández otydliga budskap är ett uttryck för taktisk slughet eller ideologisk opålitlighet.

I en opinionsundersökning utsågs Mauricio Macri nyligen till den sämsta argentinska presidenten sedan militärdiktaturens fall 1983. Det är anmärkningsvärt när konkurrenterna bland annat utgörs av en president som fick fly i helikopter från ett palats omringat av demonstranter (under den ekonomiska krisen 2001). I valet på söndag kommer han med mycket stor sannolikhet att förlora med siffror liknande de i primärvalet i augusti, där han kom 15 procent efter vänsterperonisten Alberto Fernández, om inte med ännu mer som vissa opinionsundersökningar antyder. För en direkt seger i första valomgången krävs 45 procent, eller 40 procent med minst 10 procents marginal till nästa kandidat, vilket ser ut att vara inom enkelt räckhåll för Fernández och hans vicepresidentkandidat, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner.

Macris valseger 2015 sågs av många som den definitiva bekräftelsen på att den politiska konjunkturen i Latinamerika hade vänt. Han och Chiles Sebastian Piñera är fortfarande de enda högerkandidater som har besegrat den ”rosa vågens” vänster- och mittenvänsterregeringar (presidenterna i Brasilien, Paraguay och Honduras störtades först i militärkupper eller parlamentariska kupper medan vänsterkandidaten Lenín Moreno i Ecuador gjorde en drastisk omsvängning efter att han blivit vald). 2017 försvarade Macris parti PRO och valalliansen Cambiemos (”Vi förändrar”) fortfarande framgångsrikt sina positioner i mellanårsvalet. Nu menar dock kommentatorer såsom sociologen Emir Sader att det väntade nederlaget visar att högervågen har nått sin topp.

Förklaringen till raset är uppenbar: under de senaste två åren har Argentina drabbats av en katastrofal ekonomisk kris. Sedan Macri kom till makten har reallönerna fallit med 20 procent, tillväxten har varit negativ två år i rad och arbetslösheten har stigit från 7 till 11 procent. Peson har rasat i värde från 10 per dollar när växelkursen släpptes fri 2015, till 60 per dollar i dag, och inflationen har under det senaste året legat på 55 procent. Allt detta har skett samtidigt som statsskulden exploderat från 50 till över 100 procent av BNP, och i dag till skillnad från tidigare är den till stor del i utländsk valuta vilket betyder att den automatiskt kan öka i och med nya devalveringar i framtiden, även utan att regeringen tar nya lån. Räddningspaketet från Internationella Valutafonden IMF, som landet tvingades be om förra året, är med sina 57 miljarder dollar det största i organisationens historia.

Exakt hur det har kunnat gå så illa verkar inte ens regeringens kritiker vara helt säkra på, men centralt är att regeringen Macri tagit upp stora lån med räntor i dollar på upp till 8 procent, i ett läge när de i stora delar av världen ligger nära nollstrecket, och låtit dem finansiera improduktiva skattesänkningar och kapitalflykt. Forskningsstiftelsen Observatorio de la Deuda Externa uppskattade exempelvis i juni att 130 miljarder dollar har lämnat landet under regeringen Macri. När de internationella kapitalmarknaderna tappade förtroendet för landets ekonomi ledde det till en devalvering med åtföljande snabba prishöjningar. Det pressade ned konsumtionen vilket i sin tur har dragit ned landet i en depressionsspiral med företagsnedläggningar och stigande arbetslöshet, något som i sin tur bara har lett till ännu lägre konsumtion.

Området San Alberto, i kommunen Moreno, ligger i utkanten av Buenos Aires förorter. Det präglas av leriga vägar som går mellan enkla men prydliga, egenbyggda enfamiljshus. Några kvarter bort blir vägarna ännu sämre, berg av sopor tornar upp sig med jämna mellanrum och husen tenderar att vara ofärdiga lådor av ihåligt tegel eller rentav träskjul. Det är därifrån gästerna kommer till soppköket i det sociala centret La Chicharra.

– 70 familjer får ett litet bidrag för att ta sina barn hit och de brukade vara de enda som kom, men nu kommer 230 varje dag. På torsdagar brukade vi servera asado (traditionell grillad biff, reds. anm.) men det är helt omöjligt numera, säger centrets koordinator Adriana Quispe till Flamman.

I stället serverar köket ris med ost och en tunn panerad köttbit till barnen som tar plats längs långborden medan deras föräldrar drar sig tillbaka och väntar längs väggarna.

Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent.

– Människorna som bor här omkring arbetar på byggen, i handelsträdgårdar och på grönsaksodlingar eller som gatuförsäljare. Nästan alla jobbar svart utom de som haft tur nog att få jobb på Walmarts lager som ligger här i närheten. Många har blivit arbetslösa. Andra som jobbar i den informella ekonomin känner av konkurrensen från de som blivit arbetslösa men som har haft fast jobb tidigare och är mer kvalificerade. Det andra som hänt är att levnadsomkostnaderna ökat så mycket. Elräkningarna har ökat tjugo gånger under Macri, gasräkningarna tio gånger. Nästa vecka höjs bensinpriserna igen, så snart blir det dyrare bussbiljetter också. Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent. De ”informella” har haft ännu lägre ökningar eller ingen alls, säger Adriana Quispe.

Ezequiel Lopez jobbar med centrets radiokanal och sociala medier. Han är utbildad fotograf men förutom att fotografera för lokala tidningar och ta bilder på barndop och 15-årsfiranden köper han också plantor från handelsträdgårdarna runtomkring och säljer vidare.

– Man säljer saker framför huset, eller gör extrajobb på helgerna, eller syr hemma vid köksbordet eller odlar grönsaker på bakgården. Nästan alla familjer måste hitta något extra, annars går det inte, säger han.

Det är lätt att se tecken på ett samhälle i begynnande kris i San Alberto. I parkerna hålls allt fler loppmarknader där familjer säljer av möbler, husgeråd och begagnade kläder. Man ser allt fler människor som säljer krimskrams på bussar, tåg och vid trafikljus, eller tvättar bilrutor mot någon peso. En bit högre upp på den socioekonomiska skalan är det påfallande många bilar av nyare årsmodell som kör runt med intryckta plåtar och trasiga lyktor; ägarna köpte dem med de generösa lån som fanns att få för ett par år sedan men har inte längre råd att laga dem.

Centret La Chicharra är kopplat till den vänsterperonistiska rörelsen Movimiento Evita och de är övertygade om att utvecklingen kommer vända till det bättre efter Fernández seger i valet. Det mesta tyder på att Fernández valallians Frente de Todos (”Fronten för alla”) även kommer att vinna en majoritet i parlamentet samt guvernörsposten i provinsen Buenos Aires.

Frente de Todos är verkligen en allians för, om inte alla, så i varje fall ett brett spektrum av det argentinska samhället. I ena änden finns grupper som Movimiento Evita och CTEP (som organiserar arbetare i den informella, så kallade ”folkliga” ekonomin såsom gatuförsäljare och lumpsamlare), vars ledare Juan Grabois föreslagit expropriering av stora jordegendomar, och parlamentsledamoten Carlos Heller som vill ha en kraftigt ökad offentlig styrning av finansvärlden. Men i den ryms också politiker som står till höger om Cristina Fernández de Kirchners tidigare allians och som tagits till nåder. Det är till exempel fallet med Sergio Massa, som när han själv var presidentkandidat ville låta militären patrullera gatorna och som har röstat för många av Macri-regeringens lagar.

Den politiske journalisten Pablo Stefanoni ser accepterandet av diverse personer ur det traditionella peronistiska etablissemanget och Cristinas val att överlämna presidentposten åt Alberto Fernández och i stället ställa upp som hans vicepresidentkandidat som tecken på att den så kallade kirchnerismen har blivit ”vegetarisk” snarare än ”köttätande”: den är mindre radikal och utmanande och i stället inriktad på att vinna över mittenväljare från Macri. Valmässigt går det knappast att förneka att det var ett snilledrag: hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera Cristina Fernández de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Alla krafter behövde enas för att få bort Macri som är en katastrof. Det är möjligt att en del av dem som hoppat på tåget nu är opportunister. Men jag hoppas att de har insett att de begått misstag och sett att Macris modell inte fungerar, säger Ezequiel Lopez.

Hur kommer Fernández alternativa politik då att se ut? Hans kampanj har inte presenterat någon skuggbudget och valmanifestets ekonomiavsnitt består av fraser om att man måste ”låta den inhemska marknaden återhämta sig” och att man ska ”skydda de mest sårbara grupperna i samhället” – meningar med en keynesiansk klang men som är vaga och utan detaljer. Ett av få undantag är ett löfte om att stoppa en liberal arbetsmarknadsreform.

Till Fernández försvar kan förstås anföras att den ekonomiska situationen är så turbulent att varje möjlig plan riskerar att vara inaktuell när han tillträder i december. Men oavsett råder det stor ovisshet om hur stor eller liten kursomläggningen kommer att bli från den nuvarande regeringens politik. Fernández har exempelvis gång på gång attackerat Macri för de dramatiska prisökningarna på el, gas, vatten och kollektivtrafik, men något konkret löfte om att omedelbart sänka dem igen finns inte i manifestet.

Ett löfte som dock finna i manifestet är en omförhandling av villkoren för IMF-lånet. En av de möjliga finansministerkandidaterna, Matías Kulfas, förklarade förra helgen för affärspressen att en omförhandling är ”oundviklig”. Men vilka krav kommer den nya regeringen att ställa och hur hårt kommer man att vara beredd att driva dem? Är Fernández redo att ställa in betalningarna om IMF vägrar att backa, förlänga återbetalningstiden och släppa kraven på budgetbalans och nyliberala reformer?

Den tidigare presidenten Néstor Kirchner (2003–2007, make till Cristina) lyckades övertyga långivare om att helt enkelt skriva av en betydande del av statsskulden, men den vägen har Fernández uteslutit med argumentet att den dåvarande statsskulden ackumulerades under militärdiktaturen medan den nuvarande har tagits upp under en legitim regering. Samtidigt skulle varje antydan om en mer kompromisslös hållning av Kirchner-snitt från Fernández direkt utlösa panik på finansmarknaderna.

– Jag hoppas att de första åtgärderna blir att dra tillbaka skattesänkningarna för de sektorer som gynnats mest, som finansvärlden, gruvbolag, storjordägare, och att man i stället investerar dem i eftersatta områden som vårt, säger Ezequiel Lopez.

Nyligen skakades Ecuador men nästan genast övergav det och som nyligen tvingades backa från att införa åtstramningsreformer i utbyte mot ett lån från IMF som togs samtidigt som Argentinas. Finns det några garantier för att inte Fernández skulle kunna gå samma väg som Moreno?

Hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera CristinaFernandez de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Garantin för mig är att Cristina är med honom, säger Ramon Gauna, en tidigare fabriksarbetare som numera jobbar heltid på La Chicharra.

Under makarna Kirchners regeringar mellan 2003 och 2015 tog sig landet ur krisen och levnadsstandarden steg för folk ur arbetarklassen. Men för Ramon Gauna står Cristina för mer än så.

– Hon vågade konfrontera eliten, oligarkin, jordägarna och storkapitalet. Hon och Néstor visade oss hur samhället verkligen fungerar. Före det funderade folk i allmänhet aldrig på om medierna berättar sanningen eller inte, eller på det faktum att medierna styrs av sina ägare, säger han.

Han förnekar inte heller att det funnits och finns problem med korruption även i partierna i hans egen valallians Frente de Todos.

– Det uppstår när kandidater bara ser till sig själva och sina egna karriärer. De som är förankrade i en rörelse, de som inte tappar kontakten med sina kamrater, de som har en ideologisk skolning, de gör inte så. Men man måste också komma ihåg att medierna oupphörligt fokuserar på vissa fall medan de snabbt glömmer skandalerna inom till exempel Macris egen familj.

Ramon Gauna och hans kamrater på centret plockar ihop små paket med salt- och pepparkar gjorda av återvunna flaskor som barnen ska ta med sig hem som gåvor på mors dag, eller ”familjens dag” som organisationen föredrar att kalla den eftersom inte alla bor med sin mamma.

– Jag hoppas att vi nu får en regering som lyssnar mer på människor som vi, som inser att vi har en viktig roll att spela för landet, säger han.

Bland de mer konkreta förslagen i valmanifestet nämns faktiskt resurser till den ”folkliga ekonomin” och ökat inflytande för sociala rörelser. Och här i kommunen Moreno vann de sociala rörelsernas borgmästarkandidat primärvalet i Frente de Todos och slog ut konkurrenterna ur det traditionella partietablissemanget. Men Argentinas grundläggande problem kan förstås inte lösas med soppkök. Kommer en ny regering att lyssna på människor som de i La Chicharra även när det kommer till de stora ekonomiska besluten? Ramon Gauna verkar i alla fall övertygad om det.

– Jag tror att de har en plan och vill konfrontera den ekonomiska makten. Men de kan inte heller alltid säga rakt ut allt de vill göra eftersom de inte vill få all media och näringslivet mot sig på en gång, det har Cristina själv berättat i sin bok. De måste vara strategiska och vänta på rätt tillfälle.

Nyheter 15 juli, 2025

SD-politikern om nazistgruppen: ”Heja Aktivklubb!”

Christina Nilsson är kommunpolitiker i Kinda och tidigare ersättare i riksdagen. I Bulletin och på X hyllar hon nazistnätverket Aktivklubb. Foto: Skärmdump/Riksdagen.

Kommunpolitikern Christina Nilsson ifrågasätter Säpos bedömning av gruppen som högerextrem och våldsbejakande – och hyllar aktivklubbarnas tillväxt i Europa.

I en ny debattartikel i Bulletin uttrycker sverigedemokraten Christina Nilsson stöd för den nynazistiska organisationen Aktivklubb. 

”Vad jag har kunnat utröna älskar de sitt land och vill kunna känna stolthet över detta land och sin härkomst utan att ständigt få skit för det”, skriver hon som svar på Säpos beskrivning av gruppen som rasideologisk.

Aktivklubbar växer i Europa, enligt SÄPO. Bra, säger jag

Nilsson är tidigare ersättare i riksdagen, och i dag ledamot i kommunfullmäktige i östgötska Kinda. I artikeln går hon igenom Säpos beskrivning av gruppen punkt för punkt, och kritiserar deras bedömningar av gruppen som våldsbejakande och högerextrem. Hon välkomnar hon också att män organiserar sig tillsammans i ett ”överfeminiserat och känslostyrt samhälle”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)