Nyheter/Utrikes 26 oktober, 2019

Återkomsten

I Argentina går vänstern mot en jordskredsseger i presidentvalet på söndag. Men med ekonomisk kris och påtvingade sparkrav från IMF på agendan är regeringsförutsättningarna de sämsta möjliga. Frågan är om vänsterkandidaten Alberto Fernández otydliga budskap är ett uttryck för taktisk slughet eller ideologisk opålitlighet.

I en opinionsundersökning utsågs Mauricio Macri nyligen till den sämsta argentinska presidenten sedan militärdiktaturens fall 1983. Det är anmärkningsvärt när konkurrenterna bland annat utgörs av en president som fick fly i helikopter från ett palats omringat av demonstranter (under den ekonomiska krisen 2001). I valet på söndag kommer han med mycket stor sannolikhet att förlora med siffror liknande de i primärvalet i augusti, där han kom 15 procent efter vänsterperonisten Alberto Fernández, om inte med ännu mer som vissa opinionsundersökningar antyder. För en direkt seger i första valomgången krävs 45 procent, eller 40 procent med minst 10 procents marginal till nästa kandidat, vilket ser ut att vara inom enkelt räckhåll för Fernández och hans vicepresidentkandidat, ex-presidenten Cristina Fernández de Kirchner.

Macris valseger 2015 sågs av många som den definitiva bekräftelsen på att den politiska konjunkturen i Latinamerika hade vänt. Han och Chiles Sebastian Piñera är fortfarande de enda högerkandidater som har besegrat den ”rosa vågens” vänster- och mittenvänsterregeringar (presidenterna i Brasilien, Paraguay och Honduras störtades först i militärkupper eller parlamentariska kupper medan vänsterkandidaten Lenín Moreno i Ecuador gjorde en drastisk omsvängning efter att han blivit vald). 2017 försvarade Macris parti PRO och valalliansen Cambiemos (”Vi förändrar”) fortfarande framgångsrikt sina positioner i mellanårsvalet. Nu menar dock kommentatorer såsom sociologen Emir Sader att det väntade nederlaget visar att högervågen har nått sin topp.

Förklaringen till raset är uppenbar: under de senaste två åren har Argentina drabbats av en katastrofal ekonomisk kris. Sedan Macri kom till makten har reallönerna fallit med 20 procent, tillväxten har varit negativ två år i rad och arbetslösheten har stigit från 7 till 11 procent. Peson har rasat i värde från 10 per dollar när växelkursen släpptes fri 2015, till 60 per dollar i dag, och inflationen har under det senaste året legat på 55 procent. Allt detta har skett samtidigt som statsskulden exploderat från 50 till över 100 procent av BNP, och i dag till skillnad från tidigare är den till stor del i utländsk valuta vilket betyder att den automatiskt kan öka i och med nya devalveringar i framtiden, även utan att regeringen tar nya lån. Räddningspaketet från Internationella Valutafonden IMF, som landet tvingades be om förra året, är med sina 57 miljarder dollar det största i organisationens historia.

Exakt hur det har kunnat gå så illa verkar inte ens regeringens kritiker vara helt säkra på, men centralt är att regeringen Macri tagit upp stora lån med räntor i dollar på upp till 8 procent, i ett läge när de i stora delar av världen ligger nära nollstrecket, och låtit dem finansiera improduktiva skattesänkningar och kapitalflykt. Forskningsstiftelsen Observatorio de la Deuda Externa uppskattade exempelvis i juni att 130 miljarder dollar har lämnat landet under regeringen Macri. När de internationella kapitalmarknaderna tappade förtroendet för landets ekonomi ledde det till en devalvering med åtföljande snabba prishöjningar. Det pressade ned konsumtionen vilket i sin tur har dragit ned landet i en depressionsspiral med företagsnedläggningar och stigande arbetslöshet, något som i sin tur bara har lett till ännu lägre konsumtion.

Området San Alberto, i kommunen Moreno, ligger i utkanten av Buenos Aires förorter. Det präglas av leriga vägar som går mellan enkla men prydliga, egenbyggda enfamiljshus. Några kvarter bort blir vägarna ännu sämre, berg av sopor tornar upp sig med jämna mellanrum och husen tenderar att vara ofärdiga lådor av ihåligt tegel eller rentav träskjul. Det är därifrån gästerna kommer till soppköket i det sociala centret La Chicharra.

– 70 familjer får ett litet bidrag för att ta sina barn hit och de brukade vara de enda som kom, men nu kommer 230 varje dag. På torsdagar brukade vi servera asado (traditionell grillad biff, reds. anm.) men det är helt omöjligt numera, säger centrets koordinator Adriana Quispe till Flamman.

I stället serverar köket ris med ost och en tunn panerad köttbit till barnen som tar plats längs långborden medan deras föräldrar drar sig tillbaka och väntar längs väggarna.

Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent.

– Människorna som bor här omkring arbetar på byggen, i handelsträdgårdar och på grönsaksodlingar eller som gatuförsäljare. Nästan alla jobbar svart utom de som haft tur nog att få jobb på Walmarts lager som ligger här i närheten. Många har blivit arbetslösa. Andra som jobbar i den informella ekonomin känner av konkurrensen från de som blivit arbetslösa men som har haft fast jobb tidigare och är mer kvalificerade. Det andra som hänt är att levnadsomkostnaderna ökat så mycket. Elräkningarna har ökat tjugo gånger under Macri, gasräkningarna tio gånger. Nästa vecka höjs bensinpriserna igen, så snart blir det dyrare bussbiljetter också. Livsmedel har blivit sextio procent dyrare bara i år och under samma tid har lönerna för vitt arbete bara stigit med femton procent. De ”informella” har haft ännu lägre ökningar eller ingen alls, säger Adriana Quispe.

Ezequiel Lopez jobbar med centrets radiokanal och sociala medier. Han är utbildad fotograf men förutom att fotografera för lokala tidningar och ta bilder på barndop och 15-årsfiranden köper han också plantor från handelsträdgårdarna runtomkring och säljer vidare.

– Man säljer saker framför huset, eller gör extrajobb på helgerna, eller syr hemma vid köksbordet eller odlar grönsaker på bakgården. Nästan alla familjer måste hitta något extra, annars går det inte, säger han.

Det är lätt att se tecken på ett samhälle i begynnande kris i San Alberto. I parkerna hålls allt fler loppmarknader där familjer säljer av möbler, husgeråd och begagnade kläder. Man ser allt fler människor som säljer krimskrams på bussar, tåg och vid trafikljus, eller tvättar bilrutor mot någon peso. En bit högre upp på den socioekonomiska skalan är det påfallande många bilar av nyare årsmodell som kör runt med intryckta plåtar och trasiga lyktor; ägarna köpte dem med de generösa lån som fanns att få för ett par år sedan men har inte längre råd att laga dem.

Centret La Chicharra är kopplat till den vänsterperonistiska rörelsen Movimiento Evita och de är övertygade om att utvecklingen kommer vända till det bättre efter Fernández seger i valet. Det mesta tyder på att Fernández valallians Frente de Todos (”Fronten för alla”) även kommer att vinna en majoritet i parlamentet samt guvernörsposten i provinsen Buenos Aires.

Frente de Todos är verkligen en allians för, om inte alla, så i varje fall ett brett spektrum av det argentinska samhället. I ena änden finns grupper som Movimiento Evita och CTEP (som organiserar arbetare i den informella, så kallade ”folkliga” ekonomin såsom gatuförsäljare och lumpsamlare), vars ledare Juan Grabois föreslagit expropriering av stora jordegendomar, och parlamentsledamoten Carlos Heller som vill ha en kraftigt ökad offentlig styrning av finansvärlden. Men i den ryms också politiker som står till höger om Cristina Fernández de Kirchners tidigare allians och som tagits till nåder. Det är till exempel fallet med Sergio Massa, som när han själv var presidentkandidat ville låta militären patrullera gatorna och som har röstat för många av Macri-regeringens lagar.

Den politiske journalisten Pablo Stefanoni ser accepterandet av diverse personer ur det traditionella peronistiska etablissemanget och Cristinas val att överlämna presidentposten åt Alberto Fernández och i stället ställa upp som hans vicepresidentkandidat som tecken på att den så kallade kirchnerismen har blivit ”vegetarisk” snarare än ”köttätande”: den är mindre radikal och utmanande och i stället inriktad på att vinna över mittenväljare från Macri. Valmässigt går det knappast att förneka att det var ett snilledrag: hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera Cristina Fernández de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Alla krafter behövde enas för att få bort Macri som är en katastrof. Det är möjligt att en del av dem som hoppat på tåget nu är opportunister. Men jag hoppas att de har insett att de begått misstag och sett att Macris modell inte fungerar, säger Ezequiel Lopez.

Hur kommer Fernández alternativa politik då att se ut? Hans kampanj har inte presenterat någon skuggbudget och valmanifestets ekonomiavsnitt består av fraser om att man måste ”låta den inhemska marknaden återhämta sig” och att man ska ”skydda de mest sårbara grupperna i samhället” – meningar med en keynesiansk klang men som är vaga och utan detaljer. Ett av få undantag är ett löfte om att stoppa en liberal arbetsmarknadsreform.

Till Fernández försvar kan förstås anföras att den ekonomiska situationen är så turbulent att varje möjlig plan riskerar att vara inaktuell när han tillträder i december. Men oavsett råder det stor ovisshet om hur stor eller liten kursomläggningen kommer att bli från den nuvarande regeringens politik. Fernández har exempelvis gång på gång attackerat Macri för de dramatiska prisökningarna på el, gas, vatten och kollektivtrafik, men något konkret löfte om att omedelbart sänka dem igen finns inte i manifestet.

Ett löfte som dock finna i manifestet är en omförhandling av villkoren för IMF-lånet. En av de möjliga finansministerkandidaterna, Matías Kulfas, förklarade förra helgen för affärspressen att en omförhandling är ”oundviklig”. Men vilka krav kommer den nya regeringen att ställa och hur hårt kommer man att vara beredd att driva dem? Är Fernández redo att ställa in betalningarna om IMF vägrar att backa, förlänga återbetalningstiden och släppa kraven på budgetbalans och nyliberala reformer?

Den tidigare presidenten Néstor Kirchner (2003–2007, make till Cristina) lyckades övertyga långivare om att helt enkelt skriva av en betydande del av statsskulden, men den vägen har Fernández uteslutit med argumentet att den dåvarande statsskulden ackumulerades under militärdiktaturen medan den nuvarande har tagits upp under en legitim regering. Samtidigt skulle varje antydan om en mer kompromisslös hållning av Kirchner-snitt från Fernández direkt utlösa panik på finansmarknaderna.

– Jag hoppas att de första åtgärderna blir att dra tillbaka skattesänkningarna för de sektorer som gynnats mest, som finansvärlden, gruvbolag, storjordägare, och att man i stället investerar dem i eftersatta områden som vårt, säger Ezequiel Lopez.

Nyligen skakades Ecuador men nästan genast övergav det och som nyligen tvingades backa från att införa åtstramningsreformer i utbyte mot ett lån från IMF som togs samtidigt som Argentinas. Finns det några garantier för att inte Fernández skulle kunna gå samma väg som Moreno?

Hela regeringsalliansens strategi var inriktad på att demonisera CristinaFernandez de Kirchner som korrumperad och maktfullkomlig – nu var den plötsligt slagen i spillror.

– Garantin för mig är att Cristina är med honom, säger Ramon Gauna, en tidigare fabriksarbetare som numera jobbar heltid på La Chicharra.

Under makarna Kirchners regeringar mellan 2003 och 2015 tog sig landet ur krisen och levnadsstandarden steg för folk ur arbetarklassen. Men för Ramon Gauna står Cristina för mer än så.

– Hon vågade konfrontera eliten, oligarkin, jordägarna och storkapitalet. Hon och Néstor visade oss hur samhället verkligen fungerar. Före det funderade folk i allmänhet aldrig på om medierna berättar sanningen eller inte, eller på det faktum att medierna styrs av sina ägare, säger han.

Han förnekar inte heller att det funnits och finns problem med korruption även i partierna i hans egen valallians Frente de Todos.

– Det uppstår när kandidater bara ser till sig själva och sina egna karriärer. De som är förankrade i en rörelse, de som inte tappar kontakten med sina kamrater, de som har en ideologisk skolning, de gör inte så. Men man måste också komma ihåg att medierna oupphörligt fokuserar på vissa fall medan de snabbt glömmer skandalerna inom till exempel Macris egen familj.

Ramon Gauna och hans kamrater på centret plockar ihop små paket med salt- och pepparkar gjorda av återvunna flaskor som barnen ska ta med sig hem som gåvor på mors dag, eller ”familjens dag” som organisationen föredrar att kalla den eftersom inte alla bor med sin mamma.

– Jag hoppas att vi nu får en regering som lyssnar mer på människor som vi, som inser att vi har en viktig roll att spela för landet, säger han.

Bland de mer konkreta förslagen i valmanifestet nämns faktiskt resurser till den ”folkliga ekonomin” och ökat inflytande för sociala rörelser. Och här i kommunen Moreno vann de sociala rörelsernas borgmästarkandidat primärvalet i Frente de Todos och slog ut konkurrenterna ur det traditionella partietablissemanget. Men Argentinas grundläggande problem kan förstås inte lösas med soppkök. Kommer en ny regering att lyssna på människor som de i La Chicharra även när det kommer till de stora ekonomiska besluten? Ramon Gauna verkar i alla fall övertygad om det.

– Jag tror att de har en plan och vill konfrontera den ekonomiska makten. Men de kan inte heller alltid säga rakt ut allt de vill göra eftersom de inte vill få all media och näringslivet mot sig på en gång, det har Cristina själv berättat i sin bok. De måste vara strategiska och vänta på rätt tillfälle.

Krönika 02 oktober, 2023

Fagersta kommun varnar för svinpesten. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Jag kan komma på få öden värre än det invånarna i Västmanland nu måste utstå. Att portas från de skogar där man brukar plocka svamp, rasta hunden eller jogga under den finaste tiden på året – det är en ordentlig inskränkning av ens fritid. Med rätta blir många arga, men ilskan behöver riktas åt rätt håll.

Kanske var det bara en tidsfråga innan smittan skulle komma till Sverige. I Europa har i alla fall svinpesten grasserat sedan 2014, främst i Östeuropa men också i Belgien och Tyskland. Under 2020 registrerade EU-kommissionen över 12 000 utbrott av afrikansk svinpest både bland vilda och tama grisar.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 02 oktober, 2023

Leonidas Aretakis får Vilks-stipendiet: ”Konsten är en antiauktoritär kraft”

Vinnare. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis mitt bland de segrande bidragen.

Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis är utsedd till årets Lars Vilks-stipendiat. “Yttrandefriheten attackeras från alla håll”.

Grattis Leonidas! Hur reagerade du när du fick beskedet?

– Jag blev oerhört stolt å vår tidnings vägnar. Vilken grej!

Tycker du att priset har en viktig funktion, och i så fall vilken?

– Definitivt. Yttrandefriheten attackeras från alla håll – radikala islamister och nationalister, lättkränkta autokrater, och värst av allt från våra folkvalda. Regeringen har genomdrivit en rad inskränkningar för det fria ordet bara i år, som den nya spionerilagen som ska stoppa granskningar som skadar Sveriges relation till andra länder, eller utredningen av ordningslagen. Fler är dessutom på väg.

Man kan tycka att det är skillnad på Lars Vilks, som kan sägas ha varit pionjär inom grenen kulturkrig med tvivelaktigt antimuslimskt sällskap, och att som vänstertidning satirisera en diktator med många liv på sitt samvete. Vad finns det för likheter, tänker du?

– Det tycker jag är en förminskande beskrivning av en upprorisk konstnär som har varit verksam sedan 1970-talet. Med verket ”Nimis” visade han ju hur man kan skapa kultur ur ett bråk med myndigheterna, och hur konsten är en antiauktoritär kraft. För ju mer byråkraterna försöker stoppa en, desto mer växer motståndsviljan. Det passar väl in på regeringens fördömande av Rojavakommittéernas dockprotest i januari – det triggade ju igång oss på tidningen! 

– Vilks medverkan i antimuslimska miljöer mot slutet av livet är jag förstås kritisk till. Men det motiverar inte att han tvingades leva under dödshot. Konsten måste få vara fri. Det var fegt av Moderna museet att inte köpa in hans rondellhund, som oavsett vad man tycker, är ett betydande verk.

Hur fick du idén till tävlingen i januari i år som ledde till världspressens uppmärksamhet, utställning och Erdogans vrede?

– Det var vår ledarskribent Per Sicking som lyfte idén på X sent en fredag, och jag insåg hur briljant det var och började jobba direkt. På måndagen var tävlingen igång.

Vad ska du göra med pengarna?

– Täppa till några hål i min privatekonomi!

Du är den andra pristagaren av det här relativt nyinstiftade stipendiet på 25 000 kronor. Den första var professorn på Konstfack Sara Kristoffersson som var den som startade kriget mot konstgruppen Brown Island och gjorde Konstfacks stora sal Vita havet till en känd plats. Vad tycker du om den debatten?

– Min bild är att hon utsattes för mobbning på skolan för att ha uttryckt sina åsikter, och jag lyckades aldrig förstå varför rummet behövde byta namn. Däremot skrev hon ju i DN och hade all möjlighet att göra sin röst hörd.

Vilken konst har kränkt den svenska högern mest i år tror du?

– Vårens och sommarens attacker mot sagostunder med dragqueens visade hur mycket extremhögern och den radikala jihadismen förenas i avskyn mot mångfald. Något som bekräftades ytterligare när både Erdogan och Björn Söder blev arga på Pridetåget.

Vad gäller konsten mer specifikt rörde ju en konstnärsgrupps verk ”Drömmarnas monument” upp känslor i Göteborg, ett allkonstverk som tog plats på trappan till konstmuseet och mitt i blickfånget på Götaplatsen. Där var politikernas fingrar nedsyltade långt bortom vad som kan anses ligga inom gränserna för armlängds avstånd. Moderatpolitikern Hampus Magnusson kallade i GP verket för ett ”migrantläger” och krävde att det skulle föras bort. 

16 av de 400 verk som skickades in till Flammans satirtävling kan du se här.

Vill du hänga satiren som skakade världen på väggen i vardagsrummet? Missa inte Flammans webbutik, där två av de mest uppmärksammade verken från satirtävlingen går att köpa.

Så lyder juryns motivering

Under en tid där yttrandefriheten i Sverige ifrågasätts har Leonidas Aretakis varit en välbehövlig vakthund. Tidningen Flammans satirtävling synliggjorde svassandet för Turkiets auktoritära president och den plötsliga tystnaden om hans brott mot det fria ordet. 

Huvudstadens konstmuseer erbjöds att visa karikatyrerna men försatte chansen.

Aretakis är en kandidat som arbetar i Lars Vilks anda.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Rörelsen 01 oktober, 2023

Vänsterpartiet får inte svika igen om ramverken

Sverige har fastnat i 90-talets åtstramningsiver, menar fem V-debattörer. Foto: Jessica Gow/TT.

När både Moderaterna och EU öppnar för att lämna åtstramningspolitiken måste Vänsterpartiet äntligen bryta med gamla ekonomiska dogmer.

Svensk politik närmar sig ett viktigt vägskäl i den ekonomiska politiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill revidera det finanspolitiska ramverket. För Vänsterpartiet öppnas därmed dörren för att göra om och göra rätt, för att erbjuda ett trovärdigt alternativ till åtstramningspolitiken.

Vänsterpartiets vårbudget 2022 är tydlig: ”En finanspolitik som syftar till att upprätthålla en aggregerad efterfrågan på den nivå som är förenlig med full sysselsättning, både på kort och lång sikt, kan inte kombineras med dagens finanspolitiska ramverk.” Klart och koncist. Det enda som saknas är ett erkännande om att Vänsterpartiet under fem år stod bakom detta ramverk.

Det här är inte platsen för att förklara hur vårt parti kunde ställa sig bakom budgetregler oförenliga med principen om full sysselsättning. Det får lämnas till en framtida partihistorik. Nu gäller det att lära av gångna misstag. Då finns möjligheterna att vara både visionär och realistisk.

För många känns säkert resonemang om finanspolitiska ramverk avlägset. Men det handlar om budgetregler som sätter ramarna för hur mycket som kan satsas på farmors äldreomsorg, barnens skola eller de klimatsatsningar som formar barnbarnens verklighet.

Sedan 1997 har finanspolitiken i Sverige styrts av regler som kräver budgetöverskott och hindrar staten att låna till investeringar. Skattepengar har i stället samlats på hög, i dag har offentlig sektor finansiella tillgångar som överstiger skulderna med 1 650 miljarder kronor.

Det finanspolitiska ramverket reviderades senast 2016. I praktiken var det en uppgörelse mellan Moderaternas dåvarande ekonomiska talesperson Ulf Kristersson och dåvarande finansministern Magdalena Andersson. Resultatet blev att offentlig sektor avkrävs ett årligt överskott motsvarande 0,33 procent av BNP över en konjunkturcykel. Av skäl som aldrig redovisats övergav Vänsterpartiet tidigare principer och ställde sig bakom uppgörelsen.

Därmed band partiet sig för att vår politik skulle rymmas inom de trånga ramarna för ett årligt budgetöverskott på cirka 20 miljarder kronor i dagens penningvärde. Resultatet blev att stolta ambitioner fick förenas med blygsamma budgetförslag, och tal om ”klimatnödläge” följdes av snålt tilltagna satsningar.

Samtidigt växte kritiken inom arbetarrörelsen mot dessa budgetregler som lade en våt filt över möjligheterna till satsningar på välfärden och klimatet. LO, Reformisterna, SSU, fackliga ekonomer, Kommunal, Handels och andra fackförbund krävde en mer offensiv ekonomisk politik.

Våren 2022 hann dock verkligheten, och den interna kritiken, ifatt Vänsterpartiets ledning. Då föreslogs att ramverket skulle sättas på paus och att ett mindre budgetunderskott skulle godtas för att möjliggöra lånefinansiering av klimatinvesteringar. Ett indirekt men ändå tydligt erkännande av att partiets politik hade hämmats av stödet till ramverket.

När principerna för budgetpolitiken nu ses över igen får Vänsterpartiet inte än en gång trampa snett.

Vi behöver återgå till de principer som präglade det egna förslaget till ramverk som Vänsterpartiet presenterade 2011. En av dess grundbultar var att statens investeringar bör lånefinansieras. Det skulle öppna dörren för satsningar på grön omställning, bostäder, järnvägar, vägar och vatten som i dag skjuts på en osäker framtid. Samtidigt skulle skatteintäkter frigöras för välfärdssatsningar. Att bryta med ramverket är alltså en förutsättning för att lösa våra största samhällsproblem.

Utrymmet för en sådan politik är enormt. Den offentliga skulden är i dag cirka 30 procent av BNP, lägre än vad som anges önskvärt i dagens ramverk. Och det är 30 procentenheter, eller 1 800 miljarder kronor, lägre än EU:s skuldtak på 60 procent av BNP. En nivå som flertalet EU-länder dessutom överstiger.

Att Vänsterpartiets ekonomiska politik underordnats det finanspolitiska ramverket har ofta mötts av intern kritik. Ledningens svar var då ofta att ”vi arbetar för att en översyn ska tidigareläggas”. Det var att smita från sakfrågorna. Det finanspolitiska ramverket är inte en lag utan en frivillig överenskommelse mellan självständiga partier. Det går att stå utanför.

Vänsterpartiet ska förstås försöka påverka en kommande översyn, men troligen blir resultatet ändå budgetregler som försvårar för en ekonomisk vänsterpolitik. Då måste partiledningen våga säga: ”Tack men nej tack, då står vi utanför.” Inte som förra gången krypa till korset och sätta Vänsterpartiets bomärke under ett nyliberalt regelverk.

Kultur 30 september, 2023

”Det här stället måste rivas”: utställning avslöjar konsthistoriens rasbiologiska rötter

Simon Ferner i arbete med sin masterutställning ”Av jord är du kommen”. Foto: Privat.

I sin masterutställning avslöjar konstnären Simon Ferner den svenska konsthistoriens och rasbiologins gemensamma rötter – på vägen upptäcks en mörk skandal.

Det är uppenbarligen inte ett porträtt, i alla fall inte av det klassiska slaget som man kan hitta i ett gammalt album, ett foto taget i en ateljé. Bakgrunden är neutral, men betraktaren möts av en intensiv, resignerad blick. Det mest avslöjande om mannen – som vi ännu inte vet vem han är – är de grova händerna och den randiga arbetarskjortan som skymtar vid kragen, men också genom en stor reva på jackbröstet. Bilden är ett av sex fotografier överförda till kraftiga tygstycken monterade som fanor i Simon Ferners masterutställning på Konstakademien, ”Mejan”, på Skeppsholmen i Stockholm. Vanligtvis skriver konstkritiker inte om nybakade konstnärer, men det här är inte vilken utställning som helst. Det är berättelsen om de misshandlade, de osynliga, de bortglömda och obegravda.

Vi träffas för en tidig fredagsöl på Södermalm i Stockholm. När jag ber honom att beskriva sin kommande utställning tar han ett djupt andetag.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 30 september, 2023

Skicka Musk till Mars – låt folket styra jorden

Så rakt de kan stå när det offentliga kliver in. Foto: Johan Nilsson/TT.

Teknikbolagens oförmåga att ta itu med vår tids största utmaningar visar att offentliga investeringsbanker borde ta över. Men då måste vi bryta med nyliberalismen.

När motordrivna sparkcyklar först blev på modet i New York varnade en tidningsartikel 1916 för den ”djävulsvagn” som riskerade bli ”stadslivets nya farsot”. Den lynniga farkosten har ”vildhästens humör och ålens list”, men läsarna bör ändå ta modet till sig och prova, ”för man har bara en nacke och två ben och kommer troligen undan med ett par av dem”.

Autopeden, som fordonet kallades, blev snabbt populär med sin rapphet och låga bränsleförbrukning. Samtidigt skojar artikeln, som publicerades i New York Herald den 8 oktober samma år, om hur ”vulgärt” det vore att ”hittas död i skogen eller mosad på Broadway”. Detta var långt innan gatutrafiken hade reglerats ordentligt, och först 14 år senare fick staden sina första trafikljus.

Den motoriserade sparkcykeln är alltså över ett sekel gammal. Ändå hyllas grundarna till företag som Voi och Lime som ”entreprenörer”. Så vari består deras innovationer?

För det första sysslar sådana bolag inte främst med teknologi. Framgången ligger snarare i att hitta luckor i regleringarna, som att strössla sparkcyklarna över hela staden och lämpa över ansvaret för kaoset på det allmänna, eller att runda svenska arbetsmarknadslagar för de nattliga cykelhämtarna. Att framställa lågbetalda arbetare som ”egenföretagare” för att slippa betala sociala avgifter är den nya serviceekonomins främsta innovation.

En annan är att vinna upphandlingskontrakt för att fokusera på de tjänster som ger mest utdelning, som när vårdbolaget Kry fakturerar staten tusenlappar för varje snuvig storstadsbo som loggar in på appen

Problemet är alltså inte teknologin i sig, som man en del vänsterkritik kan få en att tro. Tvärtom är den i regel både omtyckt och framtagen i samspel med det offentliga, från den komplexa grundforskning från 1700-talet och framåt som ligger bakom batteriets uppfinnande, eller det internet som apparna surfar på. Vilket är toppen, så länge detta samspel erkänns snarare än saboteras.

Något som blir tydligt i Walter Isaacsons nya biografi om Elon Musk (Fri tanke, 2023) är hur bråttom det är för det offentliga att kliva fram ur skuggorna igen. Det är knappast rimligt att han enbart i egenskap av mångmiljardär tillåts bestämma spelreglerna på X, ett av världens största offentliga torg, eller rycka in på Putins sida i kriget genom att tillfälligt slå av den satellitdrivna internettjänsten Starlink och avbryta en ukrainsk offensiv. Det är dags att försätta kommunikationsmedlen i folkets händer.

Som Cory Doctorow visar i sin nya bok Internet con: How to seize the means of communication (Verso, 2023) har de flesta nättjänster från början varit till hjälp för användarna. Facebook låter oss hålla kontakt med vänner, Tinder träffa nya dejter, X diskutera forskning och politik – och tjänsternas popularitet visar att de tillfredsställer behov som finns i våra hjärtan. Men genom att höja kostnaden för att lämna plattformarna kan de också försämra tjänsterna genom att tvinga på oss allt fler annonser. Därför skulle det behövas reklamfria utmanare med vad han kallar ”interoperabilitet” – möjligheten att flytta till en bättre tjänst med sin data. Ett sådant alternativ har bara det allmänna intresset och musklerna att ta fram.

Detta vore dock omöjligt i dag. Det finanspolitiska ramverkets mål för låg skuldsättning och överskott i offentliga verksamheter stryper Sverige som innovationsland – vilket i sin tur får knäppa miljardärer som investerar i pojkrumstrams som digital konst (NFT), kryptovalutor och rymdturism att framstå som de enda med handlingskraft. Resultaten av denna offentliga paralys syns överallt, inte minst i oförmågan att bygga ut förnybar energi eller höghastighetsbanor.

Medan regeringen benfast försvarar falska ”superentreprenörer” som skickar hem våra pizzor på cykel, vars enda innovation är usla arbetsvillkor, står de existentiellt nödvändiga framstegen stilla. Om inte posten och andra offentliga inrättningar antingen sålts ut eller tvingats till ständiga nedskärningar, så hade de kunnat skapa hållbara budtjänster. Inte minst behövs en demokratisk investeringsbank som styrs av medborgarna.

I fotoarkivet Getty hittar jag en bild från 1916 där suffragetten Priscilla Norman poserar på en autoped som hon körde till sitt Londonkontor. Jag påminns om att progressiva rörelser alltid har varit modernister, och dagdrömmer om att hoppa på.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 29 september, 2023

Klassens minst populära

Geografen Christophe Guilluy tar i sin bok sikte på de undanträngda. Foto: Michel Euler/AP.

Snarare än att samlas kring politiska krav, kämpar den nya ”folkliga” klassen för sin existens. Men när missnöjesgrupperna kokar, saknar vänstern en radikal kritik av det ekonomiska systemet. Mathias Wåg har läst ”De degraderade”.

Protesterna i Frankrike dör aldrig ut. Så fort en våg ebbat ut väller en ny fram. Strejker mot höjningar av pensionsåldern eller försämrad arbetsrätt, landsbygdsbor i gula trafikvästar som blockerar rondeller mot höjda bränslepriser, klimataktivister som förstör maskiner, universitetsockupationer, förortskravaller efter polisens dödsskjutningar. Breddar man bilden kan man räkna in det ökande missnöjesröstandet på populistpartierna, Marine Le Pens Nationell samling till höger och Jean-Luc Mélenchons Det okuvliga Frankrike till vänster.

Geografen Christophe Guilluy beskriver Frankrike som ett kluvet land mellan en ny superrik elit i storstäderna och de nya folkliga klasserna i småstäder och landsbygd. Han använder just begreppet folkliga klasser, les classes populaires, för att beteckna de samhällsskikt som förskjuts allt mer ut i periferin i det franska samhället.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 29 september, 2023

Den långa (åter)marschen

Shenzhen är en av många städer i Guangdong som växt raketartat under de senaste decennier. Foto: Ng Han Guan/AP.

Ungdomsarbetslösheten har exploderat i Kina, medan strejkerna har fördubblats på ett år. För att främja social harmoni och säkra tillväxten ska högutbildade arbetslösa ungdomar nu skickas ut från städerna för att få landsbygden att blomstra.

I maj saknade var femte kinesisk ungdom mellan 16 och 24 år ett jobb. Sedan dess har närmare 11,6 miljoner universitetsstudenter tagit examen som även de letar en sysselsättning. Det är framför allt i städerna som de unga har svårt att hitta ett arbete, och i augusti upphörde staten att publicera siffror på sysselsättningsgraden.

Ungdomsarbetslösheten är, tillsammans med det ökande antalet äldre, statsrådets största inrikespolitiska utmaning. 2022 hade Kina två personer i arbetsför ålder per pensionär, och 2042 beräknas bara en vara kvar. Detta oroar inte endast statsrådet utan även dagens unga, särskilt med anledning av att majoriteten av dem är enda barn och att det allmänna pensionssystemet är undermåligt. Dessutom är den offentligt finansierade vården så underfinansierad att barn- och mödradödligheten återigen ökar, och i flera provinser har man lika många patienter liggande i vårdsalar som i korridorerna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 28 september, 2023

Riksbanken måste underställas folkviljan igen

Riksbankschef Erik Thedéen föreläser på Ekonomiska museet i Stockholm – där hans typ av institution hör hemma. Foto: Anders Wiklund/TT.

Sveriges ekonomiska politik hålls gisslan av en odemokratisk centralbank som bara har ett verktyg i lådan – räntehammaren. Det är dags att återta kontrollen.

Häromveckan var det dags igen, Riksbanken höjde räntan med 0,25 procentenheter till 4 procent och flaggade för att fler höjningar var på gång. Sveriges många hushåll med stora lån känner hur snaran börjar dras åt. Kritiken lät inte vänta på sig. Det är som måndag hela veckan vid varje ny räntehöjning.

Näringslivstoppar vars branscher drabbas hårt är som vanligt ute och klagar. LO-ekonomer tycker att Riksbanken bör utnyttja utrymmet att föra en självständig räntepolitik som är anpassad till den svenska ekonomins och arbetsmarknadens förhållanden, och inte bara blint följa andra stora centralbankers räntehöjningar.

Det hörs till och med kritik från bankekonomer som tycker att det är fel att penningpolitiken styr medan finanspolitiken är förvisad till baksätet, det vill säga att förändringar i styrräntan premieras medan skattepolitik och investeringar hålls tillbaka. Hedrande med tanke på de gigantiska vinster som bankerna gör i detta läge. Men de oroar sig väl för att fastighetsbranschen kan kollapsa om räntan fortsätter uppåt.

Argast av alla är Andreas Cervenka som i Aftonbladet (21/9) förklarade att i princip allt Riksbanken gjort det senaste decenniet har varit fel. Misstag efter misstag har gett oss 15 förlorande år, argumenterar han. ”Med sådana vänner behöver svensk ekonomi inga fiender.”

Men tänk om människorna på Riksbanken inte är dumma i huvudet? Tänk om institutionen bara är riggad på fel sätt. Det formella beslutet om centralbankens självständighet trädde i kraft 1999, delvis eftersom det var ett kriterium för EU-inträdet. Det är ingen naturlag att den måste vara självständig.

Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

Den bakomliggande idén är att det skulle vara farligt att låta folket och de folkvalda ha direkt inflytande över penningpolitiken. I stället överlåter man ansvaret på en teknokratisk ekonomisk elit. Med detta oberoende skapades också en striktare separation mellan finanspolitiken och penningpolitiken, två politikområden som egentligen hänger tätt samman.

Trots penningpolitikens komplexitet så har Riksbanken bara fått ett övergripande mål, att hålla inflationen på två procent per år, och ett trubbigt verktyg för att nå målet, att höja och sänka räntan. Något motsvarande mål om att hålla arbetslösheten låg finns inte. Det behöver kanske inte påpekas att man för det mesta också misslyckas att nå inflationsmålet.

Men nu börjar den här nyliberala uppdelningen äntligen att ifrågasättas. Nyligen var den franska ekonomiprofessorn Eric Monnet i Stockholm och talade vid Arena Idés konferens New economic order om behovet av att demokratisera penningpolitiken.

Monnet menar att de senaste 15 åren har retoriken inte visat sig stämma med verkligheten. Centralbanker har fokuserat mer på att stabilisera finansmarknader än på att nå inflationsmål. Man har också använt sig av många fler verktyg än räntan, som exempelvis stödköp av värdepapper (så kallade kvantitativa lättnader), valutaswapar och riktade lån.

Dessutom har den förda penningpolitiken lett till en stigande ojämlikhet, skyhöga bankvinster och en dysfunktionell bostadsmarknad. Områden som borde ligga på de folkvaldas bord. Tyvärr har centralbankernas oberoende blivit ett sätt för politikerna att svära sig fria från ansvar, menar Monnet.

I Sverige ifrågasatte nyligen professor Bo Rothstein Riksbankens självständighet i DN-Debatt (4/9). Han möttes av tystnad, inte en enda replik. Här är frågan belagd med tabu – det är hög tid att det krossas.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]