De mest är sårbara och det vars nyttovärde inte är omedelbart tydligt är också det mest systemhotande. Det förenar kampen om våtmarkerna med kriget mot kvinnorna.
Den 14 juni, mitt under begynnande turistsäsong och inför regeringens hårt kritiserade miljökonferens, bröt sig två unga kvinnor in i den, förmodar jag, välbevakade utställningen Trädgården på Nationalmuseum. Två blodröda handavtryck lämnades över Claude Monets dödligt vackra Målarens trädgård i Giverny, en solbelyst rabatt där ljuset spelar över ett hav av irisar i ett landskap som fortsätter utanför bildytan.
När nyhetsflasharna smattrade igång att verket var förstört var sorg det första jag kände. Jag älskar Monets blomsterdyrkande budskap att ängsblommor och näckrosor inte finns till för något annat än bins pollineringsarbete och för människors livslust. Samtidigt är aktivisternas måltavla fullt logisk, för vad finns det för glädje i att betrakta ett mästerverk när min upplevelse reduceras till konsumtion i en konstvärld som allt mer distanserar sig från sin publik och som i allt högre grad existerar i symbios med den rikaste procenten med bankerna och med fossilindustrin?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Mycket står på spel när det underfinansierade Nationalmuseum fått lov – och troligen betalat en saftig avgift för – att låna Monets verk som vanligtvis finns i Musée d’Orsays samling, Paris-museet som sponsras av den skandalomsusade franska privatjets- och militärfordonskoncernen Dassault. Säkert har den tillförordnade chefen för Nationalmuseum, Per Hedström, dessutom fått hugga en ansenlig del av budgeten för att bekosta den uppenbarligen bristfälliga bevakningen av dyrgripen.
Nyhetsmediernas första reflex var en gåva till den välfinansierade skog- och fossilindustrin, övertydligt personifierad av en Tidö-regering som över en natt degraderat Sverige från ledande inom klimatomställning till att stå näsa mot näsa med de nyauktoritära före detta öststaterna som Polen och Ungern. Målningen var inte förstörd, men en skicklig konservator kommer att varsamt få återställa glaset utan att vidare skada verket.
Bilden av aktivistgruppen var redan satt och redan nästa dag toppade Ekot sin nyhetssändning med ett inslag som påstod att återställning av våtmarker kunde vara klimatmässigt kontraproduktivt och tvärtom frigöra metan, monsterversionen av kolodioxid. Att källan, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU), står mycket nära skogsindustrin och deras intressen är inget lyssnaren ansågs behöva besväras med.
Metoden som en gång utarbetades för att ge mat för dagen har blivit en av de värsta miljöbovarna i jakten på exploatering av mark med höga prislappar.
Utdikning av landområden med myrar och träsk tjänade förr i tiden åt att åstadkomma mer yta för odling av spannmål. Metoden som en gång utarbetades för att ge mat för dagen har blivit en av de värsta miljöbovarna i jakten på exploatering av mark med höga prislappar. Men i den mellanexistensen, i gränslandet mellan land och vatten, frodas biologisk mångfald och en speciell miljö som binder utsläpp och som helt enkelt är så ogästvänlig för människor att flora och fauna lämnas i fred. Sådan natur är naturligtvis provocerande.
Aktivistgruppen Återställ våtmarkerna har på det viset nära koppling till radikalfeminism. Uppmaningen känns som ett urvrål av vrede efter den massiva backlash mot kvinnor som sveper över världen. Inte för att högern stärkt sin position och drivit olika enskilda destruktiva målsättningar som profit, annekteringar av landområden eller ens fossilfundamentalism, utan just som ett reptilmässigt hat mot den våta, kletiga, bultande, läckande, blödande och stilla livalstrande organismen som vi utgör. Varelser med reproduktiva krafter är något monstruöst och skräckinjagande. Den som är mest sårbar och oklar är också den mest systemhotande.
Att jag förknippar aktivistgruppen med det könsliga har säkert sin förklaring i Charlotte Roches bok Våtmarker från 2008. I den försöker en ung kvinna hitta mening och samband med sitt kaotiska liv genom att leva det genom sitt underliv. Det är ingen odelat kärleksfull skildring. Hon betraktar sitt kön som en separat livsform och observerar, smakar på det och utsätter det för behandlingar som triggar läsarens kräkreflexer. Den renlighetsiver och de fluffiga formuleringar som vanligtvis följer med litterära skildringar av vulvan, lyser med sin frånvaro. Den är okontrollerbar och en källa till förbehållslös njutning såväl som självförvållad smärta. Roche skriver: ”Antagligen springer andra, renligare tjejer ständigt och jämt runt med trosskydd hela livet för att skydda sina trosor från sina egna flytningar. Sådan är inte jag. Då har jag hellre fullt av bruna blodfläckar överallt.”
Bristen på omedelbar nytta och utdelning, något för någon att ha något att hämta är det som förenar oskyldiga irisar på en äng, en ogästvänlig myr full av slemmiga djur och en vulva som är alldeles sig själv nog. Men det är inte de som är systemhotande, utan det är systemet som hotar det levande.
