Den 14 juni, mitt under begynnande turistsäsong och inför regeringens hårt kritiserade miljökonferens, bröt sig två unga kvinnor in i den, förmodar jag, välbevakade utställningen Trädgården på Nationalmuseum. Två blodröda handavtryck lämnades över Claude Monets dödligt vackra Målarens trädgård i Giverny, en solbelyst rabatt där ljuset spelar över ett hav av irisar i ett landskap som fortsätter utanför bildytan.
När nyhetsflasharna smattrade igång att verket var förstört var sorg det första jag kände. Jag älskar Monets blomsterdyrkande budskap att ängsblommor och näckrosor inte finns till för något annat än bins pollineringsarbete och för människors livslust. Samtidigt är aktivisternas måltavla fullt logisk, för vad finns det för glädje i att betrakta ett mästerverk när min upplevelse reduceras till konsumtion i en konstvärld som allt mer distanserar sig från sin publik och som i allt högre grad existerar i symbios med den rikaste procenten med bankerna och med fossilindustrin?
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
