Människors livslängd förkortas. Alkoholismen breder ut sig. Självmorden ökar dramatiskt, hiv-epidemin mångdubblas. Kort sagt: Åtstramningspolitik är rena döden.  
Det är slutsatsen i analysen av IMF och EU:s agerande i den ekonomiska krisens spår. Allt noggrant framställt i boken Åtstramning till döds av David Stuckler och Sanjay Basu (Natur&Kultur). De bägge författarna lämnar inget argument hängande i luften. Allt är vetenskapligt underbyggt. David Stuckler är folkhälsoforskare på universitetet i Oxford och Sanjay Basu är doktor i medicin på universitetet i Stanford. I inledningen beskriver de sina egna ursprung ur ekonomiskt ansträngda miljöer, med nära erfarenheter av allvarlig sjukdom. Säkert har en del av engagemanget sin grund där.

Trots tabeller och kurvor blir det aldrig svårläst, för de bägge författarna drivs av en inre glöd som färgar av sig i både språk och argument. De konstaterar: ”Det mest tragiska med åtstramningarna är inte att de skadar våra ekonomier. Det mest tragiska är det onödiga mänskliga lidande de har orsakat.”
I en historisk återblick analyseras 1930-talets ekonomiska kris i USA som inte ledde till försämringar av folkhälsan. Med statistik i ena handen och analys av de politiska åtgärderna i den andra så klargörs hur ”The New Deal”, det vill säga president Roosevelts expansiva ekonomiska politik både förkortade krisen och framgångsrikt investerade i folkhälsoåtgärder. Det borde ha varit en grundkurs för framtidens ekonomer i hur man hanterar kriser. Men så blev det inte alls.
De stora globala maktinstitutionerna Världsbanken och Internationella valutafonden har genom åren istället agerat precis tvärtom. Deras order till länder i ekonomisk kris är: ”Sänk offentliga utgifter, skär ner social- och sjukförsäkringar, privatisera allt ni kan.” Det är närmast kusligt att läsa kapitlet om den postkommunistiska dödlighetskrisen. Det handlar om hur tio miljoner ryska män dog i förtid.

IMF:s ”chockterapi” av Ryssland i början av 90-talet innefattade omedelbar fri prissättning och privatisering av den statliga egendomen i en omfattning som världen aldrig tidigare skådat. Resultatet blev industrinedläggelser, massarbetslöshet och utbredd fattigdom. Tio år senare levde en fjärdedel av befolkningen i det gamla Sovjet på mindre än två dollar om dagen, vilket inte är tillräckligt för att tillgodose grundläggande näringsbehov. Befolkningen minskade i faktiska tal och genomsnittslivslängden sjönk dramatiskt, särskilt för männen. Författarna försvarar självklart inte den gamla sovjetstaten, men de jämför med reformarbetet i Polen och Tjeckien. Där satte fackföreningarna stopp för ”chockterapin”. Det blev en gradvis övergång till kapitalism och begränsade skador på människors hälsa. Fackföreningar är alltså bra för folkhälsan!
Stuckler och Basu lyfter också fram alternativ. Länder som vägrat följa IMF:s instruktioner. Malaysia under den svåra östasiatiska krisen i slutet av 1990-talet och Island under den nuvarande krisen i Europa. De ville inte försämra villkoren för de mest utsatta och gjorde expansiva satsningar. Det intressanta är att bägge länderna inte bara kom ur krisen snabbare än alla andra. De gjorde det utan allvarliga folkhälsoeffekter. På Island blev till och med folk friskare än tidigare.  

Skräckexemplet pågår just nu i Grekland. För mig som besökte landet för ett halvår sedan är det närmast smärtsamt att läsa kapitlet om EU/IMF:s stenhårda åtstramningspolitik och dess katastrofala följder för den stora folkmajoriteten i Grekland. Jag minns sjuksköterskan som arbetade frivilligt för att hjälpa de fattigaste i en arbetarklassförort i Aten. Hon sa: ”Hur kan EU tro att vi ska komma ur krisen om människor inte får något att äta och barnen inte blir vaccinerade?”
Men åtstramningarna bygger inte på logik. Författarna konstaterar att IMF och EU:s idé om att fria marknader alltid är bättre; ”är en socialt konstruerad myt som utnyttjas av dem som har ett särintresse i att staten får en mindre roll. Det straffar de mest utsatta i stället för dem som orsakade lågkonjunkturen”.