Det är lätt att avfärda idén om en tänkbar militär attack på Iran. Det bergiga, stora och militärt ganska välutrustade landet skulle vara hart när omöjligt att invadera, till och med för USA. Att bara inleda en bombkampanj mot en kärnreaktor – vilket är vad som diskuteras i den amerikanska och israeliska pressen – skulle kosta mycket internationellt stöd, och ändå inte ge några bestående effekter. Ändå är åtminstone det senare möjligt. Och skälet är två viktiga faktorer: den första att USA blivit grundlurat av sina allierade shiiter i Irak, den andra att Bushadministrationen står under inflytande av några av världens mest vansinniga politiker.
USA har allt sedan störtadet av Shahen 1979 ett fientligt förhållande till Iran. Men efter invasionen av Irak 2003, då den sunnidominerade statsmakten upplöstes och valen gav shiitiska partier en majoritet, befann sig plötligt USA i en märklig situation: nu vilade ockupationen av Irak på Irans politiska vänner! Sedan dess har situationen ur USA:s perspektiv förvärrats ytterligare: inte bara regeringen, utan en stor del av de religiösa miliserna och motståndet är i händerna på shiiter. USA är grundlurat, och kan bara försöka tillfälligt bemästra läget.

Till detta kommer problemet med att upprätthålla Israels kärnvapenmonopol i Mellanöstern, något som den israeliska staten anser är nödvändigt för att garantera sin överlevnad. Detta monopol är på sikt hotat av Iran, något som inte betyder att Iran skulle anfalla Israel: varken den nuvarande regimen i Iran eller tidigare härskare har haft den typen av expansionistiska planer. Iran spelar ett traditionellt politiskt spel för inflytande, och ett framgångrikt sådant: den arroganta koloniala plan som USA satt i verket har lämnat ett stort utrymme för alla typer av motstånd. Och efter att grundligt ha mosat den lokala stormakten Irak, finns bara två länder med egna ambitioner kvar: Iran och Saudiarabien kvar.
Saudiarabien är i sin tur enormt rikt, men också genomruttet i de flestas ögon. Det finns inget som säger att Saudiarabien eller de andra klientstaterna skulle bli säkrare allierade om USA anföll Iran. För många skulle det bara vara ytterligare ett tecken på att USA är fullkomligt opålitligt och destruktivt för regionen i helhet.
USA har aldrig klarat sig utan att stödja sig på lokala härskare. Det var ett spel man behärskade ända fram till kriget mot terrorismen. Sedan dess har USA frivilligt gått i konflikt med varenda betydande politisk och religiös riktning i arabvärlden. Buskapet har varit lätt att läsa: arabnationalister, islamister, wahabiter, sunniter och shiiter, det spelar ingen roll: för eller senare betraktar vi er som terrorister. Kvar som stöd för USA finns endast ett tunt skikt av politiker ur alla dessa riktningar, som låtit sig köpas. Samt exilgrupper som drivs av politisk revansch. Det finns mycket som talar för att USA:s koloniala spel är vid vägs ände.

En summering av faktorerna talar för att USA knappast kan göra något annat än vad de nu försöker göra: bekämpa de shiitiska rörelser som agerar på egen hand i Irak och sedan försäkra sig om en lojal regering i landet, samtidigt som olika läckta militära hot skall hålla Iran på plats och stödja den interna oppositionen mot Ahmadinejad.
Men det kommer givetvis inte leda till ”seger i Irak”. Faktum är att ingenting kommer att leda till ”seger i Irak”, men det tycks nästan omöjligt att acceptera för president Bush som putsar på sin historiska gloria och letar efter alla möjligheter att vända krigslyckan. Det är i detta perspektiv som vansinnesplanen kommer fram: anfall Iran! Visserligen vore det ett historiskt misstag i paritet med Hitlers frivilliga öppnande av en andra front i andra världskriget, men det betyder inte att det är omöjligt.