Utrikes 16 juli, 2008

Att bygga ett part – långa versionen

Revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.<br /> Det säger Alberto Müller Rojas, vice ordförande för det regerande partiet i Venezuela, PSUV, i en intervju för Flamman.<br /> – Vi kan inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden.

MARACAIBO-VENEZUELA Ett massparti har under det senaste året alltmer tagit form, Venezuelas förenade socialistparti, PSUV. Partiet har nästan sex miljoner medlemmar, aspiranter och aktiva sympatisörer som för ett år sedan registrerade sitt intresse för ett framtida medlemskap i partiet. Men kommer Latinamerikas största politiska parti att motsvara de krav de ställs inför?

När president Hugo Chávez för år sedan proklamerande att revolutionen borde ha ETT parti och inte en teknisk valallians bestående av ett antal vänsterpartier, uppfattades det medvetet och tendentiöst på många håll som att den omstridde venezuelanske revolutionsledaren nu beredde marken för att införa vad hans baktalare kallar för en enpartistat. Inget kunde vara felaktigare.
Men trots upprepade försök att förklara och klarlägga att partiväsendet i Venezuela inte kommer att arkiveras på något revolutionsmuseum, har kampanjerna fortsatt med påståenden som varje gång har blivit allt absurdare.
PSUV har vuxit fram som en historisk nödvändighet. Ingen politisk process och utveckling kan baseras på spontana eller olika starka personliga politiska viljor, förr eller senare havererar en sådan process. Men det unika med Venezuela är att ”verktyget”, som Lenin kallade partiet, först efter nära tio år nu stiger fram och konsolideras i venezuelanernas medvetande.
I början av mars genomfördes, i Venezuelas andra stad Maracaibo, den sista av ett tiotal ”minikongresser” som inleddes i slutet av 2007. På dessa tredagarskongresser debatteras det som brukar debatteras på partikongresser; förslag till politiskt program, stadgar, partiets ideologiska karaktär och kraven på partimedlemmarna.

Militärer och gerillasoldater

Men det som skiljer PSUV från i stort sett nästan alla partier och rörelser inom den internationella revolutionära rörelsen, är den demokratiska process som detta parti har genomgått för att bli vad det är idag, ett brett massparti som inkluderar det bästa av det venezuelanska folkets historiska kamp för att bygga ett samhälle baserat på en folkdemokrati.

President Hugo Chávez är så klart den oomstridde ledaren för PSUV och bildandet av partiet är en demokratisk livsnödvändighet för Chávez har, utan tvekan, mycket makt. Han tillsätter och avsätter ministrar många gånger på ett diskutabelt sätt. Han dominerar regeringen och har ett avgörande inflytande på den inriktning som politik och ekonomi har i Venezuela. Han har också själv många gånger sagt att processen aldrig kan hänga på en person.
Den politiska basen och utgångspunkten måste finnas i det parti och ideologi som regeringen baserar sitt arbete och program på. Precis som socialdemokraterna i Sverige under hela 1900-talet baserade sitt regeringsutövande på.
Och den man som utpekas som ideologen och arkitekten bakom PSUV:s uppbygge är den pensionerade generalen Alberto Müller Rojas, en, i likhet med Chávez, före detta militär men som bara gjorde ett år i fält medan han ägnade resten av sin aktiva tid som lärare på olika universitet i Venezuela.
– Vi är tre som har hållit i lite av trådarna för partiuppbygget; Ali Rodriguez, Jorge Rodriguez och jag, säger han, när han tar emot Flamman i Maracaibo. Det pågår en intensiv aktivitet eftersom det är den sista och konstituerande kongressen där också den andra hälften av den 51 personer starka partiledningen ska väljas.
Två gerillasoldater och en general, ingen dålig sammansättning! kommenterar jag, men Rojas kontrar med glimten i ögat:
– Jorge var aldrig gerillasoldat, däremot hans far.
Och det är denna faktiskt också unika venezuelanska egenskap som överraskar mången observatör av den internationella revolutionära rörelsen, hur före detta gerillasoldater och ledande militärer har gått samman och utmejslat ett gemensamt politiskt projekt.

Vänsterns valallians

• För en utomstående verkar det lite motsägelsefullt att partiet bildas först tio år efter att de första stegen för att skapa den materiella basen för Revolutionen och socialismen har tagits. Borde det inte vara tvärtom, att det är partiet som är den politiska kompassen för revolutionen?
– Vi hade först en politisk koalition, den ”patriotiska polen”, som utgjordes av en rad folkrörelser men också de olika vänsterpartierna. Inledningsvis var det en valallians som innebar att denna enade vänster vann fem, sex val på raken. Men nu har vi ställt oss målsättningen att skapa ETT verktyg som definierar det socialistiska teoretiska tänkandet och dess spridning och utbredning i befolkningen. Detta verktyg ska också arbeta i allians med regeringen i tillämpandet av program som tar sikte på att vägleda samhället mot en socialism som i allmänna drag tar tillvara på alla de erfarenheter från det 20:e seklet, i synnerhet de bittra erfarenheterna från Sovjetunionen och i Östeuropa. Dessa visar att processen utvecklades mot kapitalism och en del länder slutade som underordnade till ”Atlantpakten” och USA som erkänns som den ledande kraften i världen.

Kombinera flera ideologiska strömningar

• Den europeiska arbetarrörelsen skapade sina politiska partier för mer än 100 år sedan för att kanalisera sina politiska krav mot borgarklassen som hade grundat sina politiska partier. Arbetarklassens partier grundade sin teori på marxismen. Hur ser PSUV på marxismens som en teoretisk källa för att förstå den samhälleliga utvecklingen? Chávez har offentligt sagt att PSUV inte är marxistiskt. Vad är det då?
– Marxistiskt kan det inte vara för det är i dag inte giltigt, varken teoretiskt eller praktiskt. För Marx’ tänkande var finalistiskt, deterministisk med idén att vi går mot ett perfekt samhälle. Enligt den vetenskapliga definitionen i dag är finalismen och determinismen inga paradigmer för att förstå verkligheten. I dag finns det möjligheter men det finns inga färdiga vägar att beträda.
– Källan för den venezuelanska socialismens tänkande, som vi försöker karaktärisera, är å ena sidan tillämpandet av den historiska materialismen (som Marx förfäktade, reds. anm.). Vi anser att verkligheten kan analyseras genom konfrontationen mellan de sociala klasserna. Men vi har gått längre än så. Vi har tagit åt oss Gramcis tes i synen på historien men även vissa historiska teser som Trotskij förfäktade som till exempel tesen om den ”permanenta revolutionen”. Idén om att hoppa över det förkapitalistiska stadiet, i vilket Venezuela befinner sig i, för att gå mot en socialistisk process utan gå via den liberala borgerliga etappen, som i den marxistiska tappningen inte var möjlig.
– I Venezuela fanns det också innan Marx en strömning som motsvarade ett humanistisk, socialistiskt tänkande som framför allt uttrycktes av (Juan) Jacobo Rousseau. Denna strömning leddes av den sydamerikanska kontinentens frihetsledare och teoretiker, som i fallet Venezuela, av Simon Rodriguez som anslöt sig till den utopiska socialismens anhängare. Också under mitten av det 19:e seklet framträdde en stark socialistisk strömning som uttrycktes i uppropet ”Socialism i förvandling” som var en blandning mellan den utopiska socialismen och Marx’ historiska materialism.

Fördela mervärdet

– Vi har således sammanfört det viktigaste ur dessa socialistiska källor och sammanfört dem med de bästa av de socialistiska venezuelanska traditionerna som finns i rötterna hos folket, som till exempel indianerna, där kollektivet står över individen och staten. Därför säger vi, att i Venezuela i dag byggs en socialism som motsvarar förväntningarna, traditionerna och de nationella vanorna. Och vi gör det med fredliga medel utan att eliminera de antagonistiska motsättningarna. Jag tror det är en stor fördel för vi behåller dialektiken. För om vi skulle förvandla oss till ETT parti i landet, skulle partiet förvandlas till ett byråkratiskt parti vilket skedde med det sovjetiska kommunistpartiet. Eller det mexikanska revolutionspartiet PRI, som blev konservativt. Vår idé är därför att behålla dialektiken i partiet och göra revolutionen, som Marx förstod den, ge den utrymme och aktivera alla produktiva krafter i landet där det inte heller utesluts privata individuella initiativ. Inklusive Lenin var öppen för privata initiativ som fungerade. Vi anser alltså att problemet inte i första hand handlar om ett förhållande till produktionsmedlen utan mer om hur mervärdet (av produktionsresultatet) ska fördelas. Om detta fördelas på ett jämlikt sätt i landet som tenderar att reducera de enorma klyftor som existerar, då är vi på väg mot socialismen.

Kontrarevolutionens betydelse

• Det verkar som historien går igen, från Oktoberrevolutionen som utsattes för blockader för att svälta ihjäl revolutionen 1917, inbördeskrig och väpnad intervention från de 14 mäktigaste staterna i världen (1918-1922). Chávez anklagar nästan dagligen den politiska oppositionen för kontrarevolution, för att ligga bakom hamstring av viktiga basvaror för folket.
– Det är dialektiken som gör att det finns en dynamik i den revolutionära processen och som skapar en kontinuitet i revolutionen som Trotskij beskrev den, i form av den permanenta revolutionen. För revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.
– Bildandet av PSUV är en utmaning, inte för att det har bildats ett parti utan för formen hur det har organiserats och karaktären på det som motsäger all praxis på hur revolutionära partier har bildats där förtruppen skapas först. PSUV har bildats från basen.
• Då inträder den logiska frågan varför de 5,6 miljoner medlemmar och aspiranter som skrevs in i partiet förra året inte röstade på JA i folkomröstningen 2 december, 2007 för det nya socialistiska författningsförslaget? JA-sidan fick lite mer än 4,2 miljoner röster.
– Valskolk från det socialistiska folket och att motståndarnas propaganda fick genomslag.
• Men borde inte medlemmar och aspiranter i partiet ha en större politisk medvetenhet i allmänhet för att genomskåda denna propaganda?
– Nej, de är folk i största allmänhet och har inte denna högre politiska medvetenhet. De sympatiserar med idéerna. Och det är just partiets centrala uppgift, att inympa denna politiska medvetenhet hos sin medlemsbas och sympatisörer.
Parti och stat
• Hur ska PSUV undvika att bli en del av den venezuelanska statsapparaten som många av de tidigare statsbärande partierna som till exempel Sovjetunionen, förvandlades till?
– Det är den kanske största utmaningen som PSUV står inför, hur undvika att byråkratin använder sig av den praktik som nästan är en politisk venezuelansk kultur, korruption? Och vi har på ett alarmerande och på nära håll sett den under organiseringen av partiet. Vi har försökt hantera problemet genom att ge basen möjlighet att kritisera dessa företeelser. Men det handlar inte enbart om att ledande personer representerar denna tendens, det finns även en utbredd mentalitet inom medlemsbasen i att dess stöd ska resultera i (materiella) förmåner. Vi ser ofta att de inte använder sig av den makt de förfogar över. Idén är att ge makt åt människorna på basnivå, på kommunal nivå eller, som Lenin ursprungligen myntade uttrycket; ”All makt till sovjeterna (arbetarråden)!” Medan vi säger: ”All makt till kommunerna!” Men om dessa kommuner (där folkråden/Consejos Comunales återfinns) inte utvecklar sitt maktverktyg och de fortsätter att vara avhängiga till den byråkratiska apparaten, kommer det att bli omöjligt att undvika byråkrati och korruption. Och det är den stora utmaning som detta parti står inför.
– Ibland är jag rädd att gå på dessa möten där man uppmanas att ”överlämna detta brev till Chávez”, där de ber om personlig hjälp, det handlar inte ens om kollektiva problem. Jag brukar svara: ”Jag är ingen budbärare, skicka det med posten!” Men denna paternalistiska mentalitet som finns på basnivå är också ett arv från kolonialismen där du till exempel bad om hjälp hos prästerna. Dessa präster har haft en nästan avgörande makt i de politiska besluten, kanske inte i lika hög grad i Venezuela som i Latinamerika.

Krav på partimedlemmarna

• Och då följer den andra logiska frågan; vilka blir kraven på de personer som är aspiranter att bli partimedlemmar i PSUV om nivån på den politiska medvetenheten är diskutabel?
– Jag tror att beslutet att tillåta folk att bli aspiranter och medlemmar i partiet utan några större krav, var korrekt. Man kan inte lära sig teoretiskt utan samtidigt tillämpa de politiska uppgifterna. Och lär man sig ändå inte med denna kombination är det lätt att processen korrumperas, inte i det etiska hänseendet utan i form av att processen avviker från sitt grundläggande mål. Och då faller vi in i samma situation som Sovjetunionen hamnade i. Det är kanske det bästa exemplet på vad som kan hända, oavsett om du har den politiska makten i 50-70 år. Förändrar du inte det personliga tänkandet, moralen och attityden hos personen så förloras processen.

Socialistisk humanism

• Den latinamerikanska högern omgrupperas och attackerar framför allt Venezuela i en ideologisk konfrontation där till och med katolska kyrkan är deltagare. Denna anklagar Chávez och PSUV för att vilja införa en marxist-leninistisk diktatur i Venezuela. Är PSUV:s medlemmar verkligen kapabla och politiskt mogna att ta den konfrontationen med en synnerligen mäktig fiende?
– Högern i dag har ingen ideologi, bara en instinkt. Är USA:s ockupation av Irak eller Uribes krig mot sitt eget folk i Colombia ett rationellt uppförande? Det är närmare ett djuriskt beteende. Socialismen är det humanistiska uttrycket. Människan lever i en social miljö som baseras på kultur som i sin tur är avhängigt av vetenskapen. Därför kan vi inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden. Men vad är etik? Går det att äta? Väg upp ett kilo ärlighet!
• Vilken är den främsta uppgiften för dagens medlem i PSUV?
– Att lära sig och att lära ut. Men medlemmarna måste leva och lära sig mitt i verkligheten och delta i den politiska processen som vi befinner oss i. För mänskligheten, inte bara Venezuela befinner sig mitt i historisk etapp där själva livet är i fara.

Rörelsen 16 februari, 2026

Kapitalet är globalt – nu är det demokratins tur

Vid World economic forum i Davos träffas världsledare och företagare för att planera framtiden. Det är dags för Europa att samla sig och ge kapitalet en match. Foto: Markus Schreiber/AP/TT.

Klimatet, krigen och kapitalismen bryr sig inte om landsgränser. Ändå låtsas vi som att demokratin kan utövas inom nationalstaten. Om demokratin ska ge kapitalet en match krävs ett nytt Bretton Woods – och ett Europas Förenta stater.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Det finns en föreställning i vänstern att det var nyliberalismen som ledde till att klassklyftorna ökade och välfärdsstaten började försvagas under 1980-talet i Sverige. Och jag förnekar inte att ideologin spelade roll. Men i grunden var det den globala kapitalismens förändrade produktivkrafter och produktionsförhållanden som är motorn bakom den förändrade politiken. 

Vad var det då som hade hänt? När Richard Nixon i augusti 1971 på grund av överproduktion av dollar tvingades överge förankringen i guld började valutorna svaja i förhållande till varandra. Att spekulera i valutor blev ofta mer lönsamt än att producera. Det gränsöverskridande finanskapitalet omsatte 1970 cirka 10 kronor per dag världsmedborgare. I dag omsätter det mer än 1 000 kronor per dag och världsmedborgare.

Svensk politik är numera generellt mer än förr beroende av krafter som vi i Sverige inte ensamma kan bemästra.

Dessa spekulativa flodvågor gjorde att de kredit- och valutaregleringar som Sverige haft sedan världskriget började läcka som såll. Avskaffandet av kreditregleringen 1985 – den så kallade novemberrevolutionen – hade kunnat genomföras i mer ordnade former. Och det hade varit möjligt att bromsa den flodvåg av bankutlåning som följde. Men förr eller senare hade regleringen ändå fallit. Samma sak med valutareglingen som avvecklades stegvis åren 1986 till 1989. En massiv kapitalflykt blev följden. I början av 1990-talet var svenskar största utländska fastighetsägare i Bryssel och London.

Den globaliserade kapitalismen innebar att möjligheten för särskilt små nationalstater som Sverige att styra efterfrågan med sikte på full sysselsättning försvagades. Om vi i Sverige bedrev en expansiv finanspolitik för att öka sysselsättningen och minska arbetslösheten ledde det till ökade löner vilket företagen kompenserade genom att öka priserna, alternativt flytta produktion till andra länder. När den socialdemokratiska regeringen på våren 1991 beslöt att sätta upp låg inflation i stället för full sysselsättning som överordnat mål för den ekonomiska politiken samt för detta ändamål knöt kronan till EU:s kalkylvaluta var det en bekräftelse på förändrade maktförhållanden mer än på en förändrad ideologi. 

Den nya inriktningen befästes efter kronfallet i november 1992 och beslutet därefter att Riksbankens penningpolitik skulle styras av ett inflationsmål. 

Svensk politik är numera generellt mer än förr beroende av krafter som vi i Sverige inte ensamma kan bemästra. De ekonomiska kriserna i början av 1990-talet och 2008 var internationella. Liksom vågen av flyktingar 2015 samt pandemin i början av 2020-talet. Och viktigast av allt: klimatet och de vilda djuren känner inga nationsgränser. Vi måste samarbeta internationellt om mänskligheten ska överleva.

När jag röstade nej till svenskt medlemskap i EU i november 1994 uppfattade jag EU som de gamla europeiska kolonialmakternas tullunion, som skulle skydda sig från konkurrensen från det globala Syd. Vi skulle tvingas köpa våra skjortor från Portugal i stället för från Indien sade jag i debatten. Dessutom uppfattade jag EU som ett hot mot den svenska modellen. Vår höga sysselsättningsgrad jämfört med EU-genomsnittet för kvinnor och vår skattefinansierade barn- och äldreomsorg hotades av ett EU, som i de flesta medlemsstater hade en patriarkal syn på familjen.

Jag trodde i likhet med nästan alla i Vänsterpartiet och i stora delar av socialdemokratin att EU mer eller mindre var hugget i sten i och med att fördragsändringar krävde enhällighet.

Vi hade fel. EU:s politik är idag 30 år senare i stora stycken både rödare och grönare än Sveriges. EU driver numera frågan om att de multinationella företagen skall betala skatt där de producerar. I mars 2024 beslutade EU att kräva av de globala teknikjättar som äger sociala medier att följa regler som begränsar hatet och hoten. EU-domstolen beslutade att Apple och Google måste betala närmare 180 miljarder kronor i extra skatt och böter. EU är trots några reträtter på senare tid den starkaste globala kraften bakom en progressiv klimatpolitik och en politik för biologisk mångfald. Jag ångrar att jag röstade nej till EU 1994.

Jag röstade nej till svenskt medlemskap i den monetära unionen 2003. Och det ångrar jag inte. Praktiskt taget alla nationalekonomer är överens om att Europas monetära union är felkonstruerad. Man kan i ett område med stora olikheter mellan de ingående länderna inte ha en gemensam valuta och en gemensam penningpolitik utan att också ha en gemensam finanspolitik. Det som hände i Grekland efter det att landet fick euron den 1 januari 2001 är belysande. De första tio åren efter inträdet ökade produktiviteten i den tyska exportindustrin med cirka 50 procent mer än i den grekiska. Hade de båda länderna behållit sina nationella valutor hade den grekiska valutan behövt devalveras med 50 procent i förhållande till den tyska marken för att behålla konkurrenskraften. 

Praktiskt taget alla nationalekonomer är överens om att Europas monetära union är felkonstruerad.

Alternativt hade tyskarna, som ju tjänat på att euron var relativt svagare än vad marken hade varit, behövt överföra pengar till Grekland som ju förlorat på grund av den ur deras perspektiv alltför starka euron. Grekerna kunde ju också peka på Marshallhjälpen till Västtyskland efter kriget. Eller till stödet till östra Tyskland efter murens fall då en västtysk mark och en östtysk mark åsattes samma värde. Vilket gjorde de flesta industrier i östra Tyskland olönsamma så att de behövde stöd för att överleva. En gemensam valuta förutsätter med andra ord en på en ungefär lika produktivitetstillväxt alternativt överföring av pengar från de högproduktiva till de lågproduktiva.

Ett annat villkor för att en gemensam valuta ska fungera väl i ett område är en någorlunda rörlig arbetskraft. Om det är stor arbetslöshet i Sydeuropa är det inte så enkelt för en arbetslös att flytta till ett annat språkområde och med andra arbetsmarknadslagar. Jämför med USA. Där kan en arbetslös oljearbetare i Texas tämligen enkelt bege sig till Kalifornien om konjunkturen är bättre där. Därför fungerar dollarn i båda delstaterna.

Arbetslösheten i EU ligger idag på cirka sex procent. I USA ligger den på cirka fyra. En orsak till den lägre arbetslösheten i USA är tillgången på många lågavlönade jobb som tas av invandrare. En annan är att USA kan bedriva en aktiv finanspolitik eftersom den federala budgeten i USA ligger på nivån 10 procent av BNP. Medan EU:s budget är på cirka 1 % av EU:s samlade bruttonationalprodukt. En tredje orsak är att USA:s centralbank Fed skall bedriva en penningpolitik som ska både hålla tillbaka inflationen och arbetslösheten. Medan ECB enligt fördraget skall inrikta sig enbart på inflationen. Vilket i och för sig inte hindrade den dåvarande ECB-chefen Mario Draghi att 2012 då euron var hotad i strid med fördraget besluta köpa sydeuropeiska statsobligationer i stor skala.

Men USA:s ekonomi har ändå djupa strukturella problem. USA har under lång tid kunnat gå med väldiga underskott i både federal budget – statsskulden är på nivån 130 procent av BNP – och handelsbalans, vilket betyder att USA:s konsumenter kunnat konsumera ett par tre procent över vad USA:s företag producerar. Det har att göra med att länder med överskott placerat sina valutareserver i dollar i USA-banker, vilket har att göra med tron på USA som världens ledande militärmakt. Därför kan USA:s federala stat låna till lägre ränta än vad deras stora skulder egentligen skulle motivera.

Men nu hotas den positionen. Européer sitter i dag på häften av de utlandsägda aktierna i USA-företag och omkring två femtedelar av de statspapper som ägs av utländska investerare. Efter Trumps aggressiva politik ifrågasätter allt fler det dollarberoendet. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors föreslår exempelvis att Riksbanken flyttar hem en del av det svenska guldet från Wall Street. Han föreslår också försäljning av USA:s statsobligationer. Liknande aktioner diskuteras i flera andra länder.

Enligt min mening är det dags att gå in för ett Europas Förenta stater, där nationerna blir motsvarigheterna till USA:s delstater.

Dollarns ställning hotas också av Trumps tullar. De kan på kort sikt få en del företag att flytta sin produktion till USA. Men på lång sikt visar erfarenheten att protektionism drabbar både produktivitet och investeringar i produktutveckling. Tullarna ger de skyddade företagen nämligen stärkt konkurrenskraft utan att de behöver anstränga sig. 

I mitten av juni 2025 sade Christine Lagarde, Europeiska centralbankens ordförande, att ”’Det här är Europas globala euromoment’ och att eurons status bör höjas internationellt. Detta skulle generera vinster som: lägre lånekostnader, minskad exponering mot valutakursrörelser och skydd mot sanktioner och påtryckningar.” Ett första steg i den riktningen togs under coronakrisen då EU tog upp ett stort lån på 45 miljarder Euro. Därmed öppnades dörren för mer av gemensam finanspolitik. Nu med Trumps galna beteende stärks argumenten för ett starkare och mer sammanhållet EU. Jag anser att om EMU och EU skulle skaffa sig en gemensam finanspolitik är det dags att ompröva det svenska medlemskapet i EMU.

Den före detta ECB-chefen Mario Draghi har i en rapport hävdat att EU måste investera mellan 750 och 800 miljarder euro årligen för att klara den gröna omställningen. Det handlar bland annat om att ersätta fossila bränslen med förnybar energi, om att ta fram strategiska råvaror som Kina idag har nära monopol på samt om att få fram egna digitala plattformar som kan konkurrera med USA:s jättelika techföretag.

Ska vi följa Lagardes och Draghis råd innebär det att EU tar stora steg i federal riktning. Vilket normalt har gett nästan alla svenska politiker och de flesta europeiska politiker stora skälvan. Göran Persson utryckte sin skepsis så här i en intervju med Erik Fichtelius i januari 2001: ”Alla de här som drömmer om en federation får kanske rätt, men de får bara rätt om det är vi som är antifederalister som får bestämma takten.” Den förre kommunstyrelseordföranden i Göteborg Göran Johansson karaktäriserade denna inställning som att gå med röven före. 

Enligt min mening är det dags att gå in för ett Europas Förenta stater, där nationerna – eller regionerna i de största nationerna – blir motsvarigheterna till USA:s delstater. Självklart kvarstår stora problem med EU. Det beslut om migration och asyl som antogs i april 2024 är präglat av de reaktionära opinioner som gradvis stärkts sedan den stora flyktingvågen 2015. Men den extrema högern var emot och krävde ännu hårdare lagar. Och med de opinioner som nu präglar inte bara Sverige och Danmark, utan också de två största medlemsländerna Tyskland och Frankrike och som länge präglat Ungern, så hade migrations- och flyktingpolitiken knappast varit bättre om medlemsländerna själva fatt sköta migrationspolitiken.

Så hur ska vi kunna bygga en mer demokratisk ekonomisk världsordning – ett slags Bretton Woods 2.0? Det system som råder idag har kallats för en monetär terrorbalans. Särskilt har de två största ekonomierna – USA och Kina – ägnat sig åt att göra den egna valutan svag för att befrämja exportindustri. Keynes föreslog i Bretton Woods att vi skulle ha en världsvaluta och en världsbank, en clearingunion, som tvingade länder med överskott större än en viss procent av BNP att sätta in på denna bank, som sedan lånade ut till länder med underskott till låg ränta. Men USA vägrade gå med på det. I stället fick vi systemet med dollarn som riktmärke för alla andra valutor, det system som havererade 1971, precis som Keynes hade varnat för.

Det är dags att väcka Keynes gamla idé till liv igen. Det naturliga vore att omvandla Internationella valutafonden till en sådan global bank. Det har faktiskt redan förekommit diskussioner i valutafonden att sätta tak på ländernas överskott och underskott. Och världsbankens roll som utlånare av mer långsiktiga lån borde samtidigt kunna stärkas. Men det förutsätter att båda dessa globala institutioner får en mer demokratisk beslutsordning. De rika länderna dominerar i både Världsbanken och valutafonden eftersom styrelserna tillsätts efter hur mycket pengar olika medlemsstater bidragit med, som i ett aktiebolag. En möjlighet skulle kunna vara att de ekonomiska institutionerna får en beslutsordning i stil med det som tillämpas i EU:s ministerråd. Dessutom har USA rätt att utse chef i världsbanken medan Europa har motsvarande makt i valutafonden. Båda institutionerna har dessutom högkvarter i Washington. Med dagens teknik borde det vara möjligt att få möten att alternera mellan olika världsdelar och att de flesta mötena sköts digitalt.

Den rikaste procenten äger mer än 95 procent av världens befolkning.

Förre världsbankschefen Branko Milanovic har i en bok om den globala inkomstfördelningen visat att den globala ginikoefficienten, som mäter inkomstfördelningens ojämlikhet, sedan 80-talet något minskat för första gången sedan den industriella revolutionen. Det beror på att den mellanstatliga utjämningen med inkomstökningar i Kina, Indien och andra länder i det globala syd ökat så kraftigt att det tar över de ökade inkomstskillnaderna inom nästan alla nationalstater. Men det är värre med förmögenhetsfördelningen. Ett litet antal dollarmiljardärer har en mycket stor ekonomisk makt. Den rikaste procenten äger mer än 95 procent av världens befolkning. En orsak till det är att förmögenhetsskatter och bolagsskatter har sänkts eller tagits bort över hela världen på grund av risken för skatteflykt till länder med låg skatt.

Gabriel Zucman visade i boken Gömda rikedomar från 2015 att skatteparadisen är en viktig kraft bakom de växande förmögenhetsklyftorna. På 1970-talet var Schweiz det dominerande skatteparadiset. På 80-talet kom Hongkong, Singapore, Jersey, Luxemburg, och Bahamas. Senare kom Jungfruöarna, Panama, Liechtenstein och Caymanöarna. Zucman visade också att jätteföretag som Google, Apple och Amazon skattade nästan noll. Och att cirka åtta procent av hushållens finansiella förmögenheter fanns i skatteparadis i slutet av 2013 vilket då var ett historiskt rekord. För EU var andelen ca 12 procent. Siffrorna idag är extremt osäkra.

Det har dock börjar röra på sig i jakten på skatteparadis. I USA beslutades det under Obama om en Foreign Account Tax Compliance Act (FATCA) som innebär att USA:s skattemyndighet ska ha automatiskt uppgiftsutbyte med utländska banker. EU har antagit ett direktiv om administrativt samarbete som innebär att medlemsländerna skall utbyta information som rör beskattning. 

Zucman föreslår inrättandet av ett globalt register över finansiella tillgångar som ska övervakas av Internationella Valutafonden (IMF). Han vill ha en global förmögenhetsskatt på världens rikaste – de med över 100 miljoner euro – på förslagsvis 2 procent. IMF ska ta ut källskatt på alla värdepapper i registret och sedan kan de som inte ska betala så mycket enligt respektive lands skattelagar få återbäring när de deklarerat sina innehav i hemlandet. Zucman vill också ha en global vinstskatt som fördelas på olika länder efter hur mycket ett företag producerar i respektive land. Att detta är praktiskt möjligt visas av att i USA fördelas företagens vinster på delstater. Zucmans idéer har fått global spridning och lyfts fram av politiker som Brasiliens president Lula da Silva på G20-agendan, och har lett till förslag i länder som Frankrike och Spanien. 

Världen behöver också en global skatt på koldioxid. Miljöekonomiprofessorn Thomas Sterner har visat att om alla världens länder haft hälften så hög skatt på koldioxid som Sverige så hade det kanske räckt för att avvärja klimatkrisen.

Miljardären Robert Weil skrev i Dagens Nyheter:

”Vi går mot ett samhälle där några få har enorma tillgångar och makt, samtidigt som många får se sin ekonomiska frihet minska. Kapitalägarna påverkar framtidsfrågorna mer än politikerna, vars inflytande försvagas av ekonomiska utmaningar som i sin tur begränsar deras handlingsförmåga och gör dem beroende av kapitalägarna. Vi behöver skattesystem, baserade på globala överenskommelser, där bolagsvinster och kapitalvinster beskattas på helt andra nivåer än dagens. I likhet med problemet med global uppvärmning är lösningen komplex och ställer enorma krav på samordning. Utmaningarna blir större för varje år och resultatet av att inte agera är en katastrof.”

Och 400 andra miljardärer från olika länder har skrivit på ett upprop med liknande inriktning. Jag tror de förstår att om de själva inte agerar hotas de av folkliga uppror. 

Läs mer

Jag behöver inte övertyga er om behovet av en global parlamentarisk församling. Vi skulle också behöva motsvarigheten till ett säkerhetsråd på det ekonomiska området. FN:s ekonomiska och sociala råd skulle kunna omvandlas till ett sådant. Fast med majoritetsbeslut. Ingen vetorätt för stormakterna.

Jag hör invändningen att dessa förslag idag är utopiska med tanke på herrar som Trump, Putin och Xi. För att inte tala om diverse lokala potentater som skickat pengar till skatteparadisens nummerkonton och inte har en tanke på att delta i sådana projekt. Men vi måste inte vara så pessimistiska. Så sent som i slutet av 1800-talets Sverige var det få som trodde på möjligheten av den allmänna och lika rösträtten. Som ändå kom två decennier senare. Krisen lär ju vara uppfinningarnas moder. Trump, Putin och Xi varar inte för evigt.

Historiskt har imperier som försökt stänga gränserna alltid gått under. Bygget av en gränslös demokrati är en nödvändighet.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 14 februari, 2026

En vemodig medelklassmans klagan

Wimans pappabok utspelar sig i backen i en tid när snö inte var en bristvara. Foto: Kajsa Göransson.

Björn Wiman vill skriva intimt om sin papparelation och samtidigt trycka in både den försvinnande snön och det folkhem som flytt. Det blir mer nostalgi än en angelägen skildring av ett barn som längtar efter att bli sett.

Om jag en dag får barn ska jag avråda dem från att bli författare. Inte för att det är en enkel biljett till fattigdom, utan eftersom jag gärna slipper se mina brister förevigas i en bok.

Författare verkar nämligen inte kunna låta bli att göra upp med sina föräldrar – i synnerhet den förälder som drabbats av den tveksamma välsignelsen att ha en y-kromosom, och därmed brukar kallas ”pappa”. Bara i höstas kom ett helt fång pappaböcker, där Jesper Högströms Smultronstället fick särskild uppmärksamhet. Och nu har även Björn Wiman, kulturchef på DN, hakat på trenden. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 14 februari, 2026

Agri Ismaïl: Kulturens mening är inte att göra oss snygga

Kulturen går inte att  använda till något annat än sig själv, vad än Lars Strannegård, rektor för Handelshögskolan, menar Agri Ismail. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

För många år sedan gick jag på en anställningsintervju på en av Londons största juristfirmor. I det minimalistiska väntrummet fanns ett enormt konstverk av Damien Hirst, och jag blickade nervöst runt bland de välkammade unga männen och kvinnorna som redan satt och väntade. En av oss i detta rum skulle få det utannonserade jobbet, troligtvis en av Etonklonerna i skräddarsydda kostymer och brogues från någon av Northamptons kända skomakare.

Det är inte för empatins, källkritikens eller karismans skull man bör vara en konstnärligt intresserad människa, utan för att det ändå finns andra värden än bara pengar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 13 februari, 2026

Rödgrönt raseri mot KD:s möten med Palantir: ”Oerhört allvarligt”

Alice Teodorescu Måwe och Palantirs grundare Peter Thiel. Foto: Rebecca Blackwell/AP, Caisa Rasmussen/TT, Shakh Aivazov/AP.

Alice Teodorescu Måwe mötte det kontroversiella övervakningsbolaget Palantir två gånger i januari. Men när Flamman frågar vad mötena handlade om tar det stopp. ”Väljarna har rätt att veta vems ärenden hon driver”, säger socialdemokraten Evin Incir.

Under januari deltog KD-toppen Alice Teodorescu Måwe i två möten med amerikanska Palantir Technologies. Först träffade hon bolagets Sverigechef Anders Fridén i London, och två veckor senare mötte hon bolaget ännu en gång i Stockholm. 

Palantir har beskrivits som en övervakningsplattform, som gör det möjligt för polismyndigheter och militärledningar att mata in stora mängder data – ofta sekretessklassad – som sedan kan användas för att spåra människor utifrån allt från mejladresser till ögonfärg.

Hanna Gedin, (bilden) EU-politiker för Vänsterpartiet, är kritisk mot mötena:

– Palantir tjänar pengar på folkmordet i Gaza och Iceräderna i USA. Det är inte ett företag som jag vill ska operera i EU-länderna. 

Hon får medhåll av Alice Bah Kuhnke (bilden) från Miljöpartiet.

”Det är anmärkningsvärt omdömeslöst att tacka ja till möten med ett så oerhört kritiserat amerikanskt företag”, skriver hon i ett mejl till Flamman. 

Palantir grundades av den radikalkonservativa Peter Thiel, som i dag är ordförande i bolagsstyrelsen. Det operativa ansvaret ligger hos vd:n och medgrundaren Alex Karp, men Thiel besitter fortfarande en strategisk kontroll över bolaget. Bolaget anses stå nära Trumpregeringen, och används bland annat av migrationspolisen Ice. Karp donerade en miljon dollar till Trumps installation i januari 2025.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 13 februari, 2026

Édouard Louis ilska har blivit slentrian

Kollapsen handlar om den såriga relationen till författarens bror. Men ilska mot familjemedlemmar räcker inte till hur många romaner som helst. Foto: Jean Francois Robert/Modds.

I ”Kollapsen” är det Édouard Louis brors tur att kastas under bussen. Föga överraskande beskrivs han som en ond och våldsam jävel. Ändå känner författaren ingenting, och inte Flammans kritiker heller.

Édouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) var en rasande uppgörelse med familjen och uppväxten under trasproletära förhållanden i norra Frankrike. Som många andra blev jag golvad av den. Kombinationen av råhet och ilska med en mer distanserad sociologisk blick framstod som på samma gång äkta som politiskt gångbar. Louis var bara 22 år när boken publicerades, och vi var många som tänkte att det här är en författare att hålla ögonen på.

De flesta av hans böcker har riktat sig mot en specifik familjemedlem. Så även den nya Kollapsen som handlar om hans storebrors för tidiga död. Men även i de böcker som främst handlat om Louis själv, har familjen varit närvarande. Våldets historia – som är hans andra bok – kretsar kring en våldtäkt han blir utsatt för och består av en dialog med hans syster om det som skett. Den följdes senast upp av vad jag menar är hans bästa bok, Vem dödade min far?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 februari, 2026

Vinn ungdomarna, vinn valet!

Det politiska intresset hos unga lever. Foto: Maja Suslin/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Just nu märks ett uppvaknande för samhällsfrågor bland ungdomar, men på ett annat sätt än tidigare. Det mest kända exemplet är Auroramålet, där en grupp unga stämt staten för alltför otillräckliga klimatåtgärder. De traditionella partierna och deras ungdomsförbund har svårt att locka nya medlemmar, men det betyder inte att engagemanget minskar, bara att det sker i andra forum. Sociala medier kommer att ha stor betydelse i den kommande valrörelsen.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt

Jag är övertygad om att de partier som bäst lyckas mobilisera de unga väljarna också är de som kommer att gå fram starkast i valet. Likaså att vänstern sitter med flera trumf på hand när det gäller att vinna unga väljare. Men man måste spela sina kort rätt. Annars blir det enkelt för högern att vinna både de ungas sympatier och valet i sin helhet.

Följande områden tror jag är av stort intresse för unga väljare och bör därför beredas plats i valdebatten.

Bostäder. Bygg billiga bostäder på pendelavstånd till större städer, men även på andra ställen där det behövs med hjälp av statliga subventioner. Inrätta förmånliga bolån för unga vuxna.

Skolan. Ge alla ungdomar bättre möjligheter att klara av skolan. Tillsätt mer resurser och öka elevinflytandet. Men gå inte i fällan genom att bara öka kunskapskraven och mängden prov.

Ungdomsjobb. Inför betalda ungdomsjobb i hela landet i anslutning till studierna. Jobben ska ha som syfte att ge ungdomarna kunskap om och erfarenhet av arbetslivet, och att stärka deras självförtroende genom tillit och att tilldela ansvar.

Miljö och klimat. Verka för en grön omställning med hjälp av modern teknik. Underlätta utbyggnaden av solkraft och vindkraft. Inför gratis kollektivtrafik för barn och unga i hela landet. Subventionera ungas tågresande kraftigt.

De här reformförslagen kostar mycket, men är välinvesterade pengar i jämförelse med Tidöhögerns linje om fler fängelser och hårdare tag, skattepengar till vinstdrivande välfärdsföretag och utvisningar av skötsamma, välintegrerade utlandsfödda.

Nämnda reformer skulle även leda till stora samhällsvinster och besparingar. En förbättrad folkhälsa, minskad kriminalitet och skadegörelse samt ett bredare och starkare folkligt samhällsengagemang. En höjd sysselsättningsgrad inom byggsektorn där arbetslösheten är skyhög. Tätare bemanning inom skolan, vilket avlastar en hårt pressad lärarkår. Fler arbeten inom utveckling av grön energi.

Läs mer

Satsningarna skulle tryggas ekonomiskt genom återinförande av förmögenhetsskatten samtidigt som vi börjar jämna ut de rekordstora ekonomiska klyftorna.

Att nå de unga väljarna är grundläggande för ett parti som månar om sin tillväxt, och säkrar väljare på längre sikt. Därför är det hög tid att föra ut dessa frågor i valrörelsen och bevisa för väljarna att en progressiv vänsterpolitik inte bara är fullt möjlig, utan också betydligt mer önskvärd och human än en repressiv och orättvis högerpolitik.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 12 februari, 2026

Kan Norges två socialistpartier enas mot miljardärerna?

Norska stortinget byggt i Lego. Foto: Petter Evertsen.

Norge har två vänsterpartier i parlamentet, samtidigt som unga väljare driver högerut och miljardärerna kraftsamlar. Är landets socialister splittrade i onödan – eller kan mångfalden leda dem till seger? Flamman reser till Oslo för att förstå varför två inte kan bli en.

– Han stod vid vår valstuga och rageade.

Marian Hussein, vice partiledare för Sosialistisk venstreparti, pekar ut mot Eidsvolls plass där snön yr i vinden. Stora salen är byggd med fönster mot torget så att protester där utifrån kan höras in. Över slottet en bit bort vajar den norska kungaflaggan mot en gråmulen himmel. Kungen är i stan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 11 februari, 2026

Ungersk oppositionsledare hotas med sexfilm: ”Ger inte efter”

Péter Magyar är tidigare medlem i Ungerns regeringsparti Fidesz, men är i dag Orbáns främsta utmanare om makten.

Partiledaren för Ungerns största oppositionsparti, Tisza, skriver på X att Orbán-anhängare hotar att läcka en sexfilm på honom under tisdagen. De har utpressat och hotat med videoinspelningar och förtal under lång tid, skriver han.

– Ja, jag är en 45-årig man, och jag är van vid att ha sex, skriver den ungerska oppositionsledaren Péter Magyar på X.

I inlägget hävdar Magyar, som leder det ungerska oppositionspartiet Tisza, att anhängare av Viktor Orbán under tisdagen kommer offentliggöra en sexfilm på honom och hans tidigare flickvän. Videon är enligt Magyar inspelad med hemlig utrustning, möjligen förfalskad, och har under dagen skickats som länk till flera reportrar, skriver han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 11 februari, 2026

Paulina Sokolow: Att skratta med nazister gör inte judar tryggare

Anna Nachmans kontakter med högerextrema är inget att skratta åt. Foto: Wikimedia (montage).

Som begravningsansvarig i Judiska församlingen har Fokusskribenten Anna Nachman ett ansvar att vara inkännande mot alla sorters judar. I stället reserverar hon sin förståelse för nazister och antisemiter.

– Varför låter sig judiska män omskäras?

– Judiska tjejer tar inte i något som inte har minst 20 procent avdrag. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 februari, 2026

18-åring döms för att ha kallat trafikinspektör rasist

18-årige ”Adam” ilsknade till när han kuggade uppkörningen – och hamnade i rätten. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

När Adam, 18, missade sin uppkörning kallade han förarprövaren rasist. ”Grovt nedsättande”, menar domstolen, som dömer honom för förolämpning mot tjänsteman.

Att kalla en tjänsteman rasist kan numera vara olagligt, enligt en ny dom från Kristianstads tingsrätt. Där dömdes 18-årige ”Adam” nyligen för hot och förolämpning mot tjänsteman. Enligt domen kallade han en förarprövare för rasist och hotade honom dessutom med våld.

Det var i augusti förra året som ”Adam” körde upp tillsammans med den 34-årige trafikinspektören. Försöket att ta körkort var hans tredje i ordningen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)