Utrikes 16 juli, 2008

Att bygga ett part – långa versionen

Revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.<br /> Det säger Alberto Müller Rojas, vice ordförande för det regerande partiet i Venezuela, PSUV, i en intervju för Flamman.<br /> – Vi kan inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden.

MARACAIBO-VENEZUELA Ett massparti har under det senaste året alltmer tagit form, Venezuelas förenade socialistparti, PSUV. Partiet har nästan sex miljoner medlemmar, aspiranter och aktiva sympatisörer som för ett år sedan registrerade sitt intresse för ett framtida medlemskap i partiet. Men kommer Latinamerikas största politiska parti att motsvara de krav de ställs inför?

När president Hugo Chávez för år sedan proklamerande att revolutionen borde ha ETT parti och inte en teknisk valallians bestående av ett antal vänsterpartier, uppfattades det medvetet och tendentiöst på många håll som att den omstridde venezuelanske revolutionsledaren nu beredde marken för att införa vad hans baktalare kallar för en enpartistat. Inget kunde vara felaktigare.
Men trots upprepade försök att förklara och klarlägga att partiväsendet i Venezuela inte kommer att arkiveras på något revolutionsmuseum, har kampanjerna fortsatt med påståenden som varje gång har blivit allt absurdare.
PSUV har vuxit fram som en historisk nödvändighet. Ingen politisk process och utveckling kan baseras på spontana eller olika starka personliga politiska viljor, förr eller senare havererar en sådan process. Men det unika med Venezuela är att ”verktyget”, som Lenin kallade partiet, först efter nära tio år nu stiger fram och konsolideras i venezuelanernas medvetande.
I början av mars genomfördes, i Venezuelas andra stad Maracaibo, den sista av ett tiotal ”minikongresser” som inleddes i slutet av 2007. På dessa tredagarskongresser debatteras det som brukar debatteras på partikongresser; förslag till politiskt program, stadgar, partiets ideologiska karaktär och kraven på partimedlemmarna.

Militärer och gerillasoldater

Men det som skiljer PSUV från i stort sett nästan alla partier och rörelser inom den internationella revolutionära rörelsen, är den demokratiska process som detta parti har genomgått för att bli vad det är idag, ett brett massparti som inkluderar det bästa av det venezuelanska folkets historiska kamp för att bygga ett samhälle baserat på en folkdemokrati.

President Hugo Chávez är så klart den oomstridde ledaren för PSUV och bildandet av partiet är en demokratisk livsnödvändighet för Chávez har, utan tvekan, mycket makt. Han tillsätter och avsätter ministrar många gånger på ett diskutabelt sätt. Han dominerar regeringen och har ett avgörande inflytande på den inriktning som politik och ekonomi har i Venezuela. Han har också själv många gånger sagt att processen aldrig kan hänga på en person.
Den politiska basen och utgångspunkten måste finnas i det parti och ideologi som regeringen baserar sitt arbete och program på. Precis som socialdemokraterna i Sverige under hela 1900-talet baserade sitt regeringsutövande på.
Och den man som utpekas som ideologen och arkitekten bakom PSUV:s uppbygge är den pensionerade generalen Alberto Müller Rojas, en, i likhet med Chávez, före detta militär men som bara gjorde ett år i fält medan han ägnade resten av sin aktiva tid som lärare på olika universitet i Venezuela.
– Vi är tre som har hållit i lite av trådarna för partiuppbygget; Ali Rodriguez, Jorge Rodriguez och jag, säger han, när han tar emot Flamman i Maracaibo. Det pågår en intensiv aktivitet eftersom det är den sista och konstituerande kongressen där också den andra hälften av den 51 personer starka partiledningen ska väljas.
Två gerillasoldater och en general, ingen dålig sammansättning! kommenterar jag, men Rojas kontrar med glimten i ögat:
– Jorge var aldrig gerillasoldat, däremot hans far.
Och det är denna faktiskt också unika venezuelanska egenskap som överraskar mången observatör av den internationella revolutionära rörelsen, hur före detta gerillasoldater och ledande militärer har gått samman och utmejslat ett gemensamt politiskt projekt.

Vänsterns valallians

• För en utomstående verkar det lite motsägelsefullt att partiet bildas först tio år efter att de första stegen för att skapa den materiella basen för Revolutionen och socialismen har tagits. Borde det inte vara tvärtom, att det är partiet som är den politiska kompassen för revolutionen?
– Vi hade först en politisk koalition, den ”patriotiska polen”, som utgjordes av en rad folkrörelser men också de olika vänsterpartierna. Inledningsvis var det en valallians som innebar att denna enade vänster vann fem, sex val på raken. Men nu har vi ställt oss målsättningen att skapa ETT verktyg som definierar det socialistiska teoretiska tänkandet och dess spridning och utbredning i befolkningen. Detta verktyg ska också arbeta i allians med regeringen i tillämpandet av program som tar sikte på att vägleda samhället mot en socialism som i allmänna drag tar tillvara på alla de erfarenheter från det 20:e seklet, i synnerhet de bittra erfarenheterna från Sovjetunionen och i Östeuropa. Dessa visar att processen utvecklades mot kapitalism och en del länder slutade som underordnade till ”Atlantpakten” och USA som erkänns som den ledande kraften i världen.

Kombinera flera ideologiska strömningar

• Den europeiska arbetarrörelsen skapade sina politiska partier för mer än 100 år sedan för att kanalisera sina politiska krav mot borgarklassen som hade grundat sina politiska partier. Arbetarklassens partier grundade sin teori på marxismen. Hur ser PSUV på marxismens som en teoretisk källa för att förstå den samhälleliga utvecklingen? Chávez har offentligt sagt att PSUV inte är marxistiskt. Vad är det då?
– Marxistiskt kan det inte vara för det är i dag inte giltigt, varken teoretiskt eller praktiskt. För Marx’ tänkande var finalistiskt, deterministisk med idén att vi går mot ett perfekt samhälle. Enligt den vetenskapliga definitionen i dag är finalismen och determinismen inga paradigmer för att förstå verkligheten. I dag finns det möjligheter men det finns inga färdiga vägar att beträda.
– Källan för den venezuelanska socialismens tänkande, som vi försöker karaktärisera, är å ena sidan tillämpandet av den historiska materialismen (som Marx förfäktade, reds. anm.). Vi anser att verkligheten kan analyseras genom konfrontationen mellan de sociala klasserna. Men vi har gått längre än så. Vi har tagit åt oss Gramcis tes i synen på historien men även vissa historiska teser som Trotskij förfäktade som till exempel tesen om den ”permanenta revolutionen”. Idén om att hoppa över det förkapitalistiska stadiet, i vilket Venezuela befinner sig i, för att gå mot en socialistisk process utan gå via den liberala borgerliga etappen, som i den marxistiska tappningen inte var möjlig.
– I Venezuela fanns det också innan Marx en strömning som motsvarade ett humanistisk, socialistiskt tänkande som framför allt uttrycktes av (Juan) Jacobo Rousseau. Denna strömning leddes av den sydamerikanska kontinentens frihetsledare och teoretiker, som i fallet Venezuela, av Simon Rodriguez som anslöt sig till den utopiska socialismens anhängare. Också under mitten av det 19:e seklet framträdde en stark socialistisk strömning som uttrycktes i uppropet ”Socialism i förvandling” som var en blandning mellan den utopiska socialismen och Marx’ historiska materialism.

Fördela mervärdet

– Vi har således sammanfört det viktigaste ur dessa socialistiska källor och sammanfört dem med de bästa av de socialistiska venezuelanska traditionerna som finns i rötterna hos folket, som till exempel indianerna, där kollektivet står över individen och staten. Därför säger vi, att i Venezuela i dag byggs en socialism som motsvarar förväntningarna, traditionerna och de nationella vanorna. Och vi gör det med fredliga medel utan att eliminera de antagonistiska motsättningarna. Jag tror det är en stor fördel för vi behåller dialektiken. För om vi skulle förvandla oss till ETT parti i landet, skulle partiet förvandlas till ett byråkratiskt parti vilket skedde med det sovjetiska kommunistpartiet. Eller det mexikanska revolutionspartiet PRI, som blev konservativt. Vår idé är därför att behålla dialektiken i partiet och göra revolutionen, som Marx förstod den, ge den utrymme och aktivera alla produktiva krafter i landet där det inte heller utesluts privata individuella initiativ. Inklusive Lenin var öppen för privata initiativ som fungerade. Vi anser alltså att problemet inte i första hand handlar om ett förhållande till produktionsmedlen utan mer om hur mervärdet (av produktionsresultatet) ska fördelas. Om detta fördelas på ett jämlikt sätt i landet som tenderar att reducera de enorma klyftor som existerar, då är vi på väg mot socialismen.

Kontrarevolutionens betydelse

• Det verkar som historien går igen, från Oktoberrevolutionen som utsattes för blockader för att svälta ihjäl revolutionen 1917, inbördeskrig och väpnad intervention från de 14 mäktigaste staterna i världen (1918-1922). Chávez anklagar nästan dagligen den politiska oppositionen för kontrarevolution, för att ligga bakom hamstring av viktiga basvaror för folket.
– Det är dialektiken som gör att det finns en dynamik i den revolutionära processen och som skapar en kontinuitet i revolutionen som Trotskij beskrev den, i form av den permanenta revolutionen. För revolutionen behöver en opposition, det är som en fysisk lag. Varje aktion skapar en motreaktion.
– Bildandet av PSUV är en utmaning, inte för att det har bildats ett parti utan för formen hur det har organiserats och karaktären på det som motsäger all praxis på hur revolutionära partier har bildats där förtruppen skapas först. PSUV har bildats från basen.
• Då inträder den logiska frågan varför de 5,6 miljoner medlemmar och aspiranter som skrevs in i partiet förra året inte röstade på JA i folkomröstningen 2 december, 2007 för det nya socialistiska författningsförslaget? JA-sidan fick lite mer än 4,2 miljoner röster.
– Valskolk från det socialistiska folket och att motståndarnas propaganda fick genomslag.
• Men borde inte medlemmar och aspiranter i partiet ha en större politisk medvetenhet i allmänhet för att genomskåda denna propaganda?
– Nej, de är folk i största allmänhet och har inte denna högre politiska medvetenhet. De sympatiserar med idéerna. Och det är just partiets centrala uppgift, att inympa denna politiska medvetenhet hos sin medlemsbas och sympatisörer.
Parti och stat
• Hur ska PSUV undvika att bli en del av den venezuelanska statsapparaten som många av de tidigare statsbärande partierna som till exempel Sovjetunionen, förvandlades till?
– Det är den kanske största utmaningen som PSUV står inför, hur undvika att byråkratin använder sig av den praktik som nästan är en politisk venezuelansk kultur, korruption? Och vi har på ett alarmerande och på nära håll sett den under organiseringen av partiet. Vi har försökt hantera problemet genom att ge basen möjlighet att kritisera dessa företeelser. Men det handlar inte enbart om att ledande personer representerar denna tendens, det finns även en utbredd mentalitet inom medlemsbasen i att dess stöd ska resultera i (materiella) förmåner. Vi ser ofta att de inte använder sig av den makt de förfogar över. Idén är att ge makt åt människorna på basnivå, på kommunal nivå eller, som Lenin ursprungligen myntade uttrycket; ”All makt till sovjeterna (arbetarråden)!” Medan vi säger: ”All makt till kommunerna!” Men om dessa kommuner (där folkråden/Consejos Comunales återfinns) inte utvecklar sitt maktverktyg och de fortsätter att vara avhängiga till den byråkratiska apparaten, kommer det att bli omöjligt att undvika byråkrati och korruption. Och det är den stora utmaning som detta parti står inför.
– Ibland är jag rädd att gå på dessa möten där man uppmanas att ”överlämna detta brev till Chávez”, där de ber om personlig hjälp, det handlar inte ens om kollektiva problem. Jag brukar svara: ”Jag är ingen budbärare, skicka det med posten!” Men denna paternalistiska mentalitet som finns på basnivå är också ett arv från kolonialismen där du till exempel bad om hjälp hos prästerna. Dessa präster har haft en nästan avgörande makt i de politiska besluten, kanske inte i lika hög grad i Venezuela som i Latinamerika.

Krav på partimedlemmarna

• Och då följer den andra logiska frågan; vilka blir kraven på de personer som är aspiranter att bli partimedlemmar i PSUV om nivån på den politiska medvetenheten är diskutabel?
– Jag tror att beslutet att tillåta folk att bli aspiranter och medlemmar i partiet utan några större krav, var korrekt. Man kan inte lära sig teoretiskt utan samtidigt tillämpa de politiska uppgifterna. Och lär man sig ändå inte med denna kombination är det lätt att processen korrumperas, inte i det etiska hänseendet utan i form av att processen avviker från sitt grundläggande mål. Och då faller vi in i samma situation som Sovjetunionen hamnade i. Det är kanske det bästa exemplet på vad som kan hända, oavsett om du har den politiska makten i 50-70 år. Förändrar du inte det personliga tänkandet, moralen och attityden hos personen så förloras processen.

Socialistisk humanism

• Den latinamerikanska högern omgrupperas och attackerar framför allt Venezuela i en ideologisk konfrontation där till och med katolska kyrkan är deltagare. Denna anklagar Chávez och PSUV för att vilja införa en marxist-leninistisk diktatur i Venezuela. Är PSUV:s medlemmar verkligen kapabla och politiskt mogna att ta den konfrontationen med en synnerligen mäktig fiende?
– Högern i dag har ingen ideologi, bara en instinkt. Är USA:s ockupation av Irak eller Uribes krig mot sitt eget folk i Colombia ett rationellt uppförande? Det är närmare ett djuriskt beteende. Socialismen är det humanistiska uttrycket. Människan lever i en social miljö som baseras på kultur som i sin tur är avhängigt av vetenskapen. Därför kan vi inte stödja oss på drömmar för det var så som den utopiska socialismen misslyckades för det var drömmar som byggde på etiska värden. Men vad är etik? Går det att äta? Väg upp ett kilo ärlighet!
• Vilken är den främsta uppgiften för dagens medlem i PSUV?
– Att lära sig och att lära ut. Men medlemmarna måste leva och lära sig mitt i verkligheten och delta i den politiska processen som vi befinner oss i. För mänskligheten, inte bara Venezuela befinner sig mitt i historisk etapp där själva livet är i fara.

Rörelsen 13 mars, 2026

Vänsterns uppgift är att utmana världsordningen

Donald Trump och Benjamin Netanyahu skakar hand under ett möte i Mar-a-Lago, Florida, den 29 december 2025. Foto: Alex Brandon/AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Hur vi ska förhålla till Trumps och Netanyahus krig mot Iran är en central fråga för progressiva rörelser just nu. Leonidas Aretakis ledare i senaste Flamman erbjuder tyvärr inga tydliga svar. I stället bjuds vi på resonemang om att det inte är konstigt att desperata iranier sätter sitt hopp till utländsk intervention, samt en retorisk fråga: vad är alternativet? Artikeln avslutas med en vag förhoppning om att ett ”stärkt Europa” ska skydda förtryckta befolkningar från despoter. Hur det ska gå till kan vi bara spekulera om.

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma.

Leonidas Aretakis har tidigare anklagat antiimperialister för att drivas av USA-hat, men han fastnar själv i en liknande fälla om han tror att Europa kan uppträda som en moraliskt rättfärdig världspolis, till skillnad från USA. Han verkar se imperialismen som ett uttryck för enskilda makthavares nycker snarare än en ojämlik världsordning som kapitalet och dess politiska agenter gör allt för att upprätthålla.

Att önska sig ett starkare Europa inom ramen för en sådan världsordning, i ett läge där nykoloniala krafter stärks och demokratin urholkas på hemmaplan, kan leda helt fel. Europa kan bidra till en bättre världsordning, men bara under tryck från starka progressiva rörelser med en tydlig internationalistisk agenda. En central uppgift är därför att mobilisera opinionen mot kriget och avslöja makthavarnas hyckleri. Ett Europa som tolererar folkmord i Gaza, backar den fundamentalistiska regimen i Saudiarabien och militärdiktaturen i Egypten kan aldrig med trovärdighet stå på det iranska folkets sida. 

Inför varje krigsäventyr får vi höra att valet står mellan att stödja folkens längtan efter frihet eller respektera folkrätten. Det är ett falskt dilemma. I verkligheten har progressiv förändring alltid kommit genom kamp underifrån medan västs bomber är en gåva till regionens mest reaktionära krafter. För Leonidas Aretakis är alternativet till utländsk intervention i Iran ”några årtionden till av blodigt förtryck”. Att utesluta förändring på andra sätt stärker krigshetsarnas narrativ.

Vänstern måste ta kampen om världsbilden genom att erbjuda alternativ till de historielösa analyser som dominerar det offentliga samtalet. Idén att ingen förändring är möjlig i Mellanöstern utan hjälp från väst är tyvärr stark – just för att stormakterna ägnat årtionden åt att backa auktoritära krafter och spä på motsättningar för att söndra och härska. När ingen pratar om stormakternas ansvar för hur regionen ser ut i dag vinner kulturrasistiska förklaringar mark. Den konservativa hegemonin befästs och vänstern försvagas.

Läs mer

Spaniens vägran att upplåta flygbaser till angreppet mot Iran visar att Europa kan stå upp mot USA, om bara viljan finns. Sveriges regering kan göra mycket för att markera mot kriget, men oppositionen verkar inte vilja göra det till en stridsfråga. Snarare än att ge sig in i diskussioner om vem som kan leda ett demokratiskt Iran är det kanske där Flammans ledarsida borde börja.

Svar direkt från Leonidas Aretakis:

Det är lätt att hålla med Per Sicking om att vänsterns uppgift är att ”utmana världsordningen”. Men det måste betyda mer än att bara stå på motsatt sida om USA. I Irans fall handlar det om att i första hand fråga sig vad folket vill, snarare än att låta solidariteten vara avhängig av var de placerar sig i stormakternas schackspel.

Det är därför jag i min text utöver att kalla Trump för en ”världspirat” som bryter mot folkrätten, också uttrycker förståelse för de kurdiska styrkor i regionen – inklusive iranska kurder – som bett landet om stöd. Precis som att det i brist på en fungerande europeisk försvarsallians inte är konstigt att stora delar av Europa nu drivits in i famnen på Nato.

Därför är jag glad att Per Sicking efter många om och men håller med om att Europa kan vara en progressiv kraft med rätt tryck underifrån. För det har dröjt alldeles för länge för delar av vänstern att spela en sådan konstruktiv roll.

Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 13 mars, 2026

Så sänkte regeringen barnafödandet

Hälsominister Jakob Forssmed borde inte undra varför kvinnor har tappat lusten. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Socialminister Jakob Forssmed och regeringen utreder hur de ska få fler par och familjer att skaffa barn. Barnafödandet i Sverige är rekordlågt, 1,4 barn per kvinna. Utredningen kallar det för en kris, då det hotar att sänka välfärden, minska BNP, och så vidare.

Två anledningar som ofta nämns till barnafödandets minskning är omvärldens oroligheter och dystra framtidsutsikter. Att regeringen Kristersson satsar på försvaret är det ingen tvekan om. Men att lägga rekordbelopp på att rusta upp, genom att låna från framtida generationer och sänka skatten i stället för att höja den för de rikaste, är inte särskilt uppmuntrande för oss unga kvinnor. Att samtidigt skita fullständigt i klimatkrisen, utvisa invandrare som etablerat sig i Sverige, urholka välfärden och förstöra skolan genom att tillåta vinst hjälper inte heller.

En annan väl diskuterad anledning är att kvinnor helt enkelt inte vill skaffa barn. Det är kvinnors ovilja vi diskuterar för det är den regeringen verkar bry sig om. Någonstans där blir vi också nyfikna på hur många barn det föds per man. Antalet barn som män har och vad män vill vet vi inte, för det har ingen undersökt. Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar. Poängen skriver sig själv.

Att föda och fostra barn tycks fortfarande vara kvinnors ansvar.

Det är ett udda val att lägga fokus på den kris som det låga barnafödandet innebär, och samtidigt fortsätta ignorera den höga arbetslösheten; framför allt bland unga, ofta akademiker. Sacos studentråd har nyligen släppt en rapport som visar att en av fyra unga akademiker inte har en inkomst högre än CSN fyra månader efter examen. Vår generation har blivit itutad att utan universitetsutbildning kommer vi aldrig att få ett bra jobb. Många av oss har studerat, tagit stora studielån som regeringen höjt räntan på, och när vi sedan försöker ta oss ut på arbetsmarknaden är dörren stängd.

En annan anledning som inte heller talas om, är covid-19. Ett kollektivt trauma som sköt fram många livsval med flera år. Idén om att stadga sig kom senare än vanligt, om den alls kom.

Även regeringens bortviftande av klimatkrisen kommer att leda till fler pandemier. Men i stället för att ta tag i problemen ska nu arbetslöshetsminister Johan Britz axla även klimatministern Pourmokhtaris passiva arbete.

Forssmed och regeringen sår sin egen skörd på alla fronter. Hur ska samhället kunna gå runt om den vikande trenden med 1,4 barn fortsätter eller till och med förvärras?

Läs mer

I en undersökning som släpptes i förra veckan visade det sig att valfrågan som svenska folket bryr sig mest om är att minska de långa väntetiderna i vården. Forssmed och hans kollegor däremot vill minska invandringen ytterligare. De bedriver medvetet en politik som utvisar väl etablerade vuxna, ungdomar och barn, i många fall till länder som de inte har någon anknytning till och där deras rättigheter hotas.

Det är därför inte konstigt att vi i Rebella börjar fundera på vilken information Forssmed och hans kollegor bygger sin politik på.

Vi undrar också om unga kvinnor, åtminstone någon, kommer att bli tillfrågade om varför vi inte skaffar fler barn. Varför inte testa att fråga några unga män också?

Vi bjuder in Forssmed till att ta en fika med oss i styrelsen för att lära sig mer om vårt resonemang! Hoppas att vi ses.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 13 mars, 2026

Mattias Forsberg: Landsbygden kvävs ännu av centraliseringen

För många småkommuner har sammanslagningarna lett till minskad demokrati. Foto: Helena Landstedt/TT.

Tomma hus, Teslor på gårdsplaner och krypande kommunstyrelser. Landsbygdens problem handlar inte bara om avfolkning – utan om en demokrati som långsamt flyttar bort.

Jag förvånades ofta över att min 40-talistfarsa fortfarande talade om 70-talets kommunsammanslagningar som ett trauma. ”Släpp det”, tänkte jag. Men när jag rotar i kommunens arkiv blir det plötsligt begripligt.

I handlingarna från 50-talets små ”municipalsamhällen” diskuteras skolbyggen, invigningar och infrastruktursatsningar som vi fortfarande lever gott av. Det fanns något att göra politik av. Därför framstår debatten i de små samhällena som oväntat spänstig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 12 mars, 2026

Gnesta ska lösa vattenbristen – med halv kommunbudget

Kommuner kan behöva investera jättesummor för att fixa sina gamla VA-system – utan de statliga stöd som först satte dem på plats. Foto: Johan Nilsson/TT.

För en månad sedan godkändes uttorkade Gnesta kommuns ansökan om att bygga ett nytt vattenverk. Men staten kommer inte hjälpa till med finansieringen av det allt mer eftersatta VA-nätet, trots att allt fler kommuner håller på att få samma problem.

Sommaren 2018, mitt under gassande värmebölja, upptäcker Gnesta att kommunens grundvattennivåer håller på att bli akut låga. 

– Vattnet avdunstade i värmen samtidigt som folk vattnade och fyllde pooler extra mycket. Vi hade dessutom haft mycket läckor i ledningsnätet, berättar Linda Lundin (S) (bilden), kommunstyrelseordförande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Reportage 12 mars, 2026

Iranier i exil: ”De bombar inte Iran – de bombar regimen”

A.A. menar att USA:s president och Israels premiärminister Benjamin Natanyahu står på rätt sida av historien. Foto: Jegor Kirillov.

I Armeniens huvudstad Jerevan lever tusentals iranier som flytt från den islamiska republiken – konstnärer, aktivister och ungdomar. När bomberna nu faller över Iran följer de kriget på avstånd, ofta utan kontakt med sina familjer. Vissa ser attackerna som en tragedi, andra som en chans att störta regimen – men alla bär på samma oro: att deras hemland håller på att förändras för alltid.

Mellan Armenien och Iran finns en kort gräns på 44 kilometer och en enda gränsövergång. Iranier behöver inget visum för att passera den. Därför har omkring 10 000 iranier bosatt sig permanent i Armenien. När situationen i Iran förvärras kan deras antal stiga till omkring 35 000.

Armenien är också hemvist åt omkring 40 000 exilryssar, som flyttade dit efter att Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. För ett land med tre miljoner invånare är det ett märkbart antal, och både den ryska och den iranska närvaron syns tydligt på Jerevans gator.

Båda dessa diasporor – den ryska och den iranska – består till stor del av människor som har flytt från diktatur. Samtidigt har relationerna mellan de två regimerna, den ryska och den iranska, blivit allt närmare under de senaste åren. Efter krigets början i Ukraina inledde de dessutom ett omfattande militärt samarbete.

Vi är tacksamma mot president Donald Trump och den amerikanska armén för det de gör.

Därför fick USA:s och Israels bombningar av Iran många ryssar – däribland mig – att ställa en svår fråga:

Vad skulle vi själva känna om Ryssland bombades? Om våra nära och kära fortfarande bodde där – och man en dag ändå drog fram Putins kropp ur ruinerna?

Jag har inget entydigt svar på den frågan. Därför bestämde jag mig för att prata med iranierna själva. Och med dem som lever nära landet – inte på ett tryggt avstånd.

Bland de ryska emigranter som bor i Armenien finns fotografen Jegor Kirillov, som arbetar med en serie porträtt av iranier i Armenien. Bland hans iranska bekanta i Jerevan valde jag ut några personer att tala med – med olika politiska uppfattningar, både vänster och höger, och med olika planer på att återvända till Iran. Det här är samtal med fyra slumpmässigt valda människor som har en sak gemensamt: deras land bombas.

Toranj

Hon är varken flykting eller emigrant, utan en konstnär som tillbringar ett år i Armenien i olika konstnärsresidensprogram. Inom kort, så snart det blir möjligt, planerar hon att återvända hem och har därför bett att hennes ansikte inte ska visas. Toranj är en pseudonym som hon själv har valt för den här intervjun.

De senaste dagarna har Toranj nästan inte sovit och gråter hela tiden, och det är svårt för henne att prata om allt detta.

Hur har du det just nu?

– Det är en blandad känsla. För det mesta känner jag panik och vet inte vad jag ska göra, eftersom internet i Iran nästan är helt nedstängt. Just nu är det särskilt viktigt för den islamiska republiken att bara nyheter från regimens egna källor sprids. Bara ett litet antal människor har fortfarande tillgång till internet, så jag har ingen direkt kontakt med min familj och mina vänner. Jag kan bara följa Telegramkanaler av de få personer som fortfarande delar videor och berättar vilka platser som har bombats.

Komplext. "Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Men allt är väldigt komplicerat", säger konstnären den iranska Toranj. Foto: Jegor Kirillov.

– Jag känner en vän till en vän som fortfarande har lite tillgång till internet. Ibland lyckas jag skicka ett meddelande till min familj via honom. I morse fick jag genom honom veta att min pappa mår bra. USA gick i går ut med en uppmaning om att två bostadsområden skulle utrymmas – och ett av dem är området där min pappa bor.

– Men det är absurt. De bombar en enorm stad – och varnar bara två områden. Det känns mest som att de gör det för att i efterhand kunna säga att civila har varnats.

Och hur känner du inför bombningarna?

– Menar du kriget? Det är självklart att ingen vill ha krig. Jag är verkligen rädd för det. Jag hatar Israel och jag hatar Trump. Jag hatar alla dessa män för allt de gör. Men allt är väldigt komplicerat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 11 mars, 2026

Därför är det alltid synd om Jimmie Åkesson

Vid pressträffen i Strängnäs hade Jimmie Åkesson på sig en välstickad kofta. Foto: Christine Olsson/TT.

Har du läst DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson?

På omslaget ser han nästan ut att lipa – ungefär som målningen på det gråtande Hötorgsbarnet som blev viral 2019. Rubrik: ”Myndighetssverige motarbetar oss.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 11 mars, 2026

Teodorescu Måwe får ”finansiellt stöd” av anonym donator

Teodorescu Måwe vill inte berätta vem som finansierar hennes privata säkerhet. Foto: Joakim Ståhl/SVD/TT.

En privat donator förser KD-toppen Alice Teodorescu Måwe med ett ”privat säkerhetsarrangemang”. Två experter menar att det bryter mot både EU:s regler och grundläggande transparens.

Alice Teodorescu Måwe får ”pågående finansiellt stöd från en privat donator relaterat till hennes personliga säkerhetsarrangemang”. 

Det framkommer i den senaste versionen av KD-toppens ”intressedeklaration”, ett dokument som alla medlemmar i EU-parlamentet måste skicka in och uppdatera regelbundet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

FN kritiserar sparkningen av Helgeson: ”Hämnd”

Hamnarbetarförbundets vice ordförande Erik Helgeson fick sparken och portades från Göteborgs hamn i början av förra året. Foto: Jacob Lundberg.

Tre FN-experter varnar för att facklige Erik Helgeson sparkades från jobbet i Göteborgs hamn som hämnd för förra vinterns blockad mot Israel, och ifrågasätter arbetsgivarens påståenden om att han skulle hotat rikets säkerhet. Nu har de tagit kontakt med den svenska regeringen – som ignorerar brevet.

Den 9 februari skickade de erfarna FN-rapportörerna Mary Lawlor, Irene Khan och Gina Romero två brev adresserade till Sverige: det ena till hamnföretaget GRT och det andra till den svenska regeringen. 

Ämnet var den facklige hamnarbetaren Erik Helgeson, som i början av förra året sades upp från sin arbetsplats i Göteborgs hamn, efter vad som i brevet sammanfattas som ”en tillfällig blockad i början av 2025 mot hanteringen av allt militärt materiel på väg till och från Israel i svenska hamnar”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Lobbyregister brister: ”Behöver täppa till hål”

Mattias Karlsson, SD:s ”chefsideolog” och Oikos grundare, elsparkcyklar förbi riksdagen. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Senast nästa sommar kommer Sverige få ett lobbyregister, där kontakter mellan privata intressen och politiker listas för allmänheten. Välkommet – men för sent och för svagt, menar lobbyistgranskaren Max Andersson. ”Sverige ligger minst 15 år efter”, säger han till Flamman.

I dagarna har viktiga steg tagits i etableringen av ett svenskt lobbyregister – senast juli 2027 ska ett sådant vara på plats, meddelade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i samband med att förslaget Ökad insyn i politiska processer lämnades till lagrådet.

– Det här förslaget är en historisk seger för mer öppenhet, men har också stora brister, menar Max Andersson (bilden), chefredaktör för lobbygranskaren Klägget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 11 mars, 2026

Mullvad: ”Västvärlden tittar avundsjukt på Kina”

En samling hjälmar i skumgummi på Mullvads kontor i Göteborg. De ska inte skydda mot fallande föremål – utan mot stress. Foto: Jacob Lundberg/Flamman.

Göteborgsföretaget Mullvad pressar på världen över för ett fritt internet – och gör mångmiljonvinster. Själva ser de sig som aktivister, medan kritiker hävdar att de ger fritt spelrum åt grovt kriminella. Flamman möter grundaren Daniel Berntsson – som menar att även Sveriges politiker drömmer om ett ofriare internet.

En bil kör upp på en drive-in. Det är Amerika, en reklamfilm, alla talar engelska.

– Välkommen! Vad får det vara för övervakning? säger rösten i högtalaren.

– Pedofiler! Och mördare, och våldtäktsmän, säger mannen i bilen.

– Okej! And then, något mer?

– Kanske journalister? säger en av medpassagerarna.

Rösten fortsätter pressa på:And then?

– Folks sovrum!

– Självklart! And then?

En logotyp dyker upp på skärmen – en brun gnagare i gul hjälm. Under står ett ord på svenska: Mullvad.

Reklamen från det svenska företaget var tänkt att visas i brittisk tv, men fick ett nej.

Grundare. Daniel Berntsson grundade Mullvad 2009 tillsammans med Fredrik Strömberg. Foto: Jacob Lundberg.

”Konceptet saknar tydlighet”, ”det är otydligt vem talaren representerar” och ”exemplen med pedofiler och våldtäktsmän är olämpliga”, var några av motiveringarna från Clearcast, den organisation som all tv-reklam i Storbritannien måste passera och godkännas av.

– Det är nonsens, Kafka rakt av, säger Daniel Berntsson, medgrundare till Mullvad, till Flamman.

Han beskriver kraven som ”otydliga” och säger att det hade varit omöjligt att arbeta ”kreativt, satiriskt, vasst” utifrån dem för att kritisera massövervakning.

Vi är definitivt en politisk organisation, men vi är väldigt smala.

Mullvad kontaktade Londons tunnelbana och föreslog att annonsera där i stället. Men även där fick de nej på ett förslag som kritiserade portningen av reklamen från brittisk tv. Ett nytt förslag parafraserade kollaget på punkbandet Sex Pistols debutalbum, med drottning Elizabeths ansikte utbytt mot en mullvad.

”Banned on British TV”, löd texten över gnagarens ögon. Även den nekades.

Till sist valde företaget ett oväntat grepp: man projicerade de refuserade reklamfilmerna på Londons fasader.

– Det är väl klassiskt att ta motståndet till gatan. Speakers’ corner är ju en gammal engelsk tradition, säger Daniel Berntsson.

– Det finns uppenbarligen en irritation hos många britter över hur massövervakningen och censuren ökar, och många har visat stor uppskattning för att vi gör offentligt motstånd på det här sättet.

Han nämner krav på insyn som regeringen riktat mot Apple, och en tvist med Wikipedia om krav på att verifiera användarnas identiteter.

– Brittiska myndigheter är just nu väldigt intensiva i att lägga fram lagförslag för mer massövervakning. Det handlar dels om statlig spionvara på telefoner och datorer, som registrerar allt som händer på enheten, och de har även lyft förslag om ID-krav för att använda VPN.


VPN? Förkortningen står för ”virtuella privata nätverk”, vilket är exakt vad Mullvad sysslat med sedan grundandet 2009. Produkten de säljer är – mycket förenklat – spårlöshet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)