Det är alltid trevligt att få beröm av någon, vilket dock för min del inträffar rätt sällan.
Bortsett från kungar och kronprinsessor lider de flesta människor av ett underskott av komplimanger. Människor behöver beröm.
För kungligheter är detta ett problem, fast tvärtom. Tror de på allt snällt som folk säger till dem blir de malliga, och det får kungligheter absolut inte vara. De måste vara anspråkslösa, samtidigt som de ständigt bemöts som de kungar de är. Ibland hurrar folk bara de visar sig, utan att de gjort ett dyft. Ja, inte mig emot, men tänk om de kunde hurra åt mig så fort jag visade mig på Hornsgatan! Vad roligt det vore!
Nej, förresten, det vore det inte alls. Glöm det!
För det finns gränser för hurrarop och beröm. Dessutom är det trevliga med att ge beröm inte bara att det gläder andra och att man kanske så småningom får en komplimang tillbaka – fast inte genast, det är aldrig roligt:
Vad du är vacker!
Tycker du? Ja, du är också vacker.
Komplimangcirkulering undergräver komplimangens sanna natur och goda effekter. Jag är ibland med om det eftersom vi har en hund som faktiskt är sötare än de flesta andra hundar. Se bilden!
Och så träffar jag andra hundägare och de säger:
– Åh vilken söt liten vovve!
Och så har de en rultig tax. Men jag vet att man inte ska vara uppriktig mot hundägare och småbarnsföräldrar. Så jag säger något berömmande om Sixten (vanligt hundnamn numera):
– Vilken pigg liten hund!
Det trevliga med att ge beröm är att det dels inte kostar något, dels att man själv blir glad, liksom när man annars ger presenter – typiskt winwin.
I mitt yrke som journalist har jag fått både beröm och kritik, och bådadera har betytt mycket för mig. Men jag har också träffat journalister som aldrig fått beröm, och de blir naturligtvis bittra, med all rätt, för om man arbetat som journalist i decennier har man säkert gjort en del bra. Det finns kanske journalister som inte gjort det, men de är säkert få, jag kan bara komma på en just nu, men vem det är ska jag inte säga. Jag kan i alla fall avslöja att hans efternamn börjar på S. Det är ju så många som gör så det går inte att genomskåda.
I många landsortstidningar finns det spalter där läsare kan skicka in beröm till olika personer. Det brukar stå ”Rosor” i rubriken och där skriver dagisförälder och tackar den underbara personalen på ”Gullvivan” och en dam som heter Anna tackar den vänliga person som hjälpte henne med rullatorn på buss nummer femton.
De bästa komplimangerna och tacken är målinriktade och personliga. De ska inte vara som när man tackar Gud, om han nu finns. Men det vågar jag inte yttra mig om, för säger jag att han finns blir sällskapet Humanisterna arga på mig, och säger jag att han inte finns så blir Göran Skytte det, och han är redan så oerhört arg att det är onödigt att göra honom ännu argare.
Om Gud nu ändå finns förstår jag inte varför man ska tacka honom. Han har fått så mycket tack i sina dagar att han säkert är mer än nöjd, och klarar sig jättebra utan. Det är de ogudaktiga och hopplösa som behöver komplimanger, och naturligtvis också utdöda gudar som Oden och Tor.
I Sverige har man till och med en särskild tacksägelsedag i kyrkorna, i oktober. Då är det meningen att man ska tacka Gud för alla hans välgärningar. Och på Konungens födelsedag ska man hurra för honom. Jag tycker att man borde införa en särskild tacksägelsedag även för vanliga medborgare. Den ska vara idag!
