När jag var sju år fick jag efter ett kvartssamtal reda på hur misslyckad jag var. I alla fall var det så det kändes. Fröken hade varit mycket tydlig och fått min mamma rejält oroad. Att det gick bra för mig i alla ämnen var underordnat. Jag var tystlåten. Alldeles för tyst. Det var ett enormt lyte som måste åtgärdas, insåg jag nu.
Som vuxen minns jag inte den mini-eremit som målades upp. Jag minns en flicka som svarade när hon fick frågan i klassrummet och som ibland vågade räcka upp handen. Som kunde samarbeta och som oftast hade någon att leka med på rasten. En tystlåten men rimligt socialt kompetent sjuåring.
Visst var jag blyg och hade behövt uppmuntras att prata mer. Men jag led mycket mer av att känna mig misslyckad än av att vara introvert. Jag kände aldrig att jag borde bli mer utåtriktad för min egen skull, utan för att duga i andras ögon. Det är ingen bra grund att bygga självkänsla på.
Vi feminister pratar ofta om att uppmuntra kvinnor att ta mer plats, våga mer, begära ordet oftare. Det är helt rätt. Samtidigt glömmer vi ibland att utrymmet för vad som anses okej för män är större åt alla håll. Kvinnor som sitter tysta utan att le och ställa intresserade frågor, kan straffas lika hårt socialt som kvinnor som anses prata för mycket. Jag har till exempel fått höra av en person i min närhet att jag är ”konstig” för att jag inte är så pratsam. Hen tycks aldrig ha reflekterat över att betydligt mer introverta män i vår bekantskapskrets skulle vara konstiga.
Även om utåtriktade personer överlag premieras mer, anses inte ensamma eller tystlåtna män som lika problematiska. De kan till och med ses som spännande och självständiga. Jag känner en handfull män som gärna går på bio ensamma. Jag har aldrig träffat en kvinna som gjort det. Aldrig. Däremot har jag träffat kvinnor som knappt vågar ta en fika på stan på egen hand av rädsla att betraktas som ensamma och patetiska.

Det påverkar kvinnor negativt. Cecilia Björck disputerade för några år sedan med avhandlingen Claiming Space som handlar om genus och musikskapande. Hon resonerar kring olika sätt att ta plats. Att få ta plats genom att synas och höras är viktigt. Men det är också viktigt att få ta plats inåt. En tonårstjej som har ett band och fixar spelningar betraktas ofta som gulligt banbrytande. En tonårstjej som stänger in sig på sitt rum och övar riff hela helgen riskerar att betraktas som avvikande. Ändå krävs det senare om man ska bli riktigt skicklig inom sitt område.
Jag fick nyligen höra att det råder brist på kvinnliga programmerare. Moderna it-företag vill gärna ha en jämn könsfördelning och söker med ljus och lykta efter kvinnliga tekniker. Satsningar görs för att få fler kvinnor till utbildningar. Men få kvinnor väljer den yrkesbanan. Av dem som ändå söker sig dit väljer många att hoppa av eller byta till en mindre teknisk inriktning.
Förklaringarna är säkert flera. Kanske finns en skepsism mot kvinnliga tekniker på vissa håll. Kanske avskräcks en del av en grabbig kultur. Men personen som berättade det här (själv tekniker) nämnde något annat som kan vara en ledtråd: ”För att bli duktig måste man vara beredd att lägga allt annat åt sidan en tid”.
Kvinnor tar mer ansvar för hem och barn. Kvinnor som inte lägger tid och möda på sitt utseende döms hårdare än män. Om man utöver det förväntas ta mer ansvar i sociala relationer och har fått lära sig att det är fult att vara ensam, kanske man inte sätter sig framför datorn med en colaflaska en fredagkväll.
Själv undrar jag hur många kvinnliga genier som vi gått miste om för att de i tidig ålder styrts bort från sina intressen och över till att agera sällskapsdamer.