För några år sedan deltog jag på några studiecirkelmöten kring Karl Marx Grundrisse. Cirkelledare var Södertörnhistorikern Werner Schimdt. Hans stora kunskaper i ämnet kombinerade med stor debattlust, väckte deltagarna och ledde till stundtals heta diskussioner. Vid något tillfälle, efter att ha bråkat en del om nutida politiska slutsatser att dra från Marx beskrivning av arbetets karaktär minns jag att jag fick en rätt kuriös utskällning av Schmidt. Mitt i en mening avbröt han sig, pekade strängt på mig och sa: – Du, till exempel, varför är du ordförande i Ung vänster? Varför är du inte ordförande i studentförbundet?
Schmidt menade, visade det sig, att detta skulle vara ett utslag av anti-intellektualism samt romantiserande av industriarbete. Det spelade ingen roll att jag förklarade hur just denna hans ståndpunkt helt saknade grund i verkligheten, att jag själv var student och ämnade fortsätta studera, och att ett glorifierande av industriarbete samt identifieringen av arbetarklassen med den manlige industriarbetaren, var icke-existerande karikatyrer som skulle bli både motarbetade och något förlöjligade om de skulle dyka upp i förbundet. Men han hade liksom bestämt sig, och det där passade bra in i sammahanget.
Jag hittar samma tankegång – fortfarande helt och hållet obelagd – i slutet av Schmidts i mångt och mycket intressanta artikel i DN (041014).
Han skriver om att det ”framför allt inom ungdomsförbundet” skulle finnas element av den kommunistiska traditionen, dit man kan hänföra ”det envisa fasthållanden vid den spekulativa tron på (kropps-)arbetarklassens inneboende progressivitet”. Det är svårt att bemöta saker som saknar konkret grund, men här finns ändå något att ta fasta på.
För en bredare samhällspolitisk debatt blir det riktigt intressant – och riktigt problematiskt – när Schmidt kopplar såväl vänsterpartiets sociala bas som klassanalys till förnyelseprocessen. Han har viktiga poänger när han skriver om ett fyrkantigt och så att säga teleologiskt klassbegrepp som i ”ortodox” tappning kunde skymta fram (men knappast någonsin var entydigt förhärskande) i vänsterns programmatiska och retoriska uttryck. Men det centrala är att han, liksom många andra vänsterakademiker, gör det allvarliga misstaget att ta denna förfelade uppfattning och föreslå en enkel negation som ”förnyelse”.
Arbetarklassen har aldrig varit homogen och är det inte heller idag. Poängen med en politiskt relevant klassanalys är att peka på potentialen i gemensam handling baserad på existerande gemensamma intressen, trots alla skillnader. En sådan analys är inte mindre relevant idag – precis tvärtom.
Arbetarklassen är större och viktigare än förr. Inte bara är det så att just industriarbetarna antagligen är fler än någonsin globalt sett.
Viktigare är att alla lönearbetare, inte minst människor i så kallade serviceyrken, ser sina arbeten industrialiseras. Titta på ”Call centers” där folk arbetar under en extrem form av ny-taylorism. Eller hur programmerare förvandlas från konstnärer till linjearbetare, sekreterare till telefonoperatörer, till och med hur läkare blir föremål för en mycket snävare kontroll och atomisering i sitt arbete. Allt detta handlar om en utveckling, inte avveckling, av klassrelationer under kapitalismen. Det är av detta en modern vänster behöver göra politik.
Det problem som många europeiska vänsterpartier tampas med, är inte att man har en för fyrkantig klassanalys, utan att man tror klassförhållandena är överspelade till förmån för en allmän upplösning av kollektiva intressen. Det är också detta Schmidt antyder att man borde bejaka. Kopplat till det lyfter han fram som positivt vpk:s utveckling från ”traditionellt arbetarparti” till ”medelklassparti” och menar beklagande att den processen tycks ha avstannat någon gång. Men också detta är problematiskt. Partiets breddande, på grund av insikten om att arbetarklassen inte bara bestod av manliga industriarbetare, var viktig och riktig. Men en situation där partiets sociala bas (hårdraget) begränsas till kommunalpolitiker och universitetsanställda är katastrofal. Just för att arbetarklassen är bred och högst levande blir vänsterpartier, som inte bedriver klasspolitik och som bara organiserar tunna (övre) skikt av arbetarklassen, politiskt obsoleta.
Den europeiska politiska verkligheten visar hur vänsterpartier som bedriver tydlig, välorganiserad – klassbaserad och ”traditionell” om man så vill – vänsterpolitik, kan vinna terräng, medan vänsterpartier som inte går att skilja från det politiska etablissemanget begår politiskt självmord. När människor – inte minst unga – vänder sig bort från till exempel det ”förnyade” franska kommunistpartiet, gör de inte det för att de är osäkra på sin egen klassidentitet utan just på grund av att de klassmässigt inte kan identifiera sig med nämnda parti.
Schmidts artikel är sedd ur den här synvinkeln intressant för en framtidsdebatt som kommer att vara viktig för alla som är intresserade av alternativ till den nuvarande ordningen, och för att begripa den politiska diskussionen inom vänstern. De vägval som vänsterpartiet – liksom andra progressiva krafter – står inför har nämligen inte mycket att göra med tv-program och vem som kallar vem för vad, utan med hur man kan ta sig an en dynamisk verklighet. Härvid kan vissa traditioner vara hämmande, andra helt nödvändiga verktyg att bära med sig. Det gäller att inte slänga verktygspåsen när det är stressigt.
