I år har det passerat 45 år sedan det första stora miljöalarmet om industrisamhällets effekter. Rachel Carsons Tyst vår, som beskrev de tänkta effekterna av besprutning kom ut 1962. Fortfarande är problemen med besprutningsmedel stora: Al Gore konstaterar i sin introduktion till Carsons gärning att det fortfarande säljs mängder av ”ofarliga” bekämpningsmedel – att amerikaner använder 4 kilo bekäpningsmedel per person – och kongressen har gjort sitt bästa för att restriktionerna skall vara lösa.

Men skall man dra någon slutsats av dessa 45 år får den bli att det var medborgare – inte konsumenter – som gjorde skillnad. Carsons envetna arbete tillsammans med många andra miljöaktivister ledde till förbud mot DDT och PCB i USA. Carson motarbetades av starka lobbygrupper och tidningar som var villiga att trycka vad som helst: att hon var en ”hysterisk” kvinna med känsloargument. Om Carson bara gett råd om att folk skulle spreja lite mindre hemma i trädgården skulle ingenting av detta hänt. Men Carson visste att problemen handlade om stora jordbruksföretag och stora kemiska företag. Och hon svarade inte med att retirera till en bekväm privatmoralism – det handlade om ett kollektivt ansvar: ”Allmänheten måste bestämma sig för om den vill fortsätta på samma väg, och det kan den bara göra när den känner till alla fakta”.

Idag förs en kampanj för att vi skall göra det motsatta, privatisera medvetandet kring globala frågor. Sociala problem skall lösas med välgörenhet, miljöhot genom privat konsumtion. Det är skamligt. Konsumtionsmakt fungerar, ungefär som välgörenhet, i alldeles för begränsad omfattning för att den skall lösa problemen. Däremot säljer det lösnummer till människor med dåligt samvete, som gärna betalar för att höra det de vill höra.
Singlar är de värsta miljöbovarna, skriker förstasidan på Dagens Nyheter (7/4 2007). Ensamboende reser och konsumerar för mycket. Män är värst.

Apelsiner fraktas långt och påverkar därför klimatet. Ät istället närplockad frukt till frukost, råder en annan tidning.
Vårt samhälles fokus på individuell konsumtion är överväldigande. Det finns ett gigantiskt problem med detta perspektiv: det ger väldigt märkliga lösningar. Vad skulle hända om alla ensamstående flyttade ihop? Stora delar av landets bostäder skulle behöva byggas om. De ensamstående som faktiskt vill bo själva och de som inte vill bo själva, men saknar partner skulle mycket väl kunna spendera mer tid utanför lägenheten och konsumera betydligt mer. Rimligen bör det ha mindre miljöpåverkan att vara singel än att skaffa barn. Borde vi inte också sluta föda barn? Vad skulle hända om alla i länder som Sverige slutade äta apelsiner? Först förmodligen, skulle tonvis med apelsiner odlade i Spanien, Marocko och Brasilien få dumpas till lägre priser i andra, lika avlägsna länder. Därefter skulle apelsinodlarna få söka nya exportgrödor att odla. Jordbruket fungerar inom en struktur – den internationella kapitalistiska arbetsdelningen, som absolut inte bryts, utan förvärras av att bönder tvingas byta grödor snabbt. Redan idag utsätts bönder i tredje världen västvärldens nyckfulla försök att lösa sina miljöproblem. Nederländerna satsade stort på att förmå Indonesien att odla palmer så att palmolja skulle ersätta olja. Ganska snart visade sig konsekvenserna i Indonesien blev fruktansvärda: stora områden av ödemark med förstörd jord var resultatet av satsningen.

Det är varken ensamboende, män, apelsiner, palmer eller sockerrör som står för klimathotet – det är kapitalismen och den orättvisa världsordningen. Ingen av parterna på marknaden – producenten eller konsumenten har skäl att självmant ändra sitt beteende. Det saknas incitament för de enskilda företagen inom marknadslogiken att ta itu med miljöproblem. Kostnaden, dvs. föroreningen eller resursförbrukningen kan oftast skjutas över på någon annan – oftast fattigare länder utan lagstiftning. För den enskilde konsumenten saknas också incitament: konsumenten själv bestraffas nästan alltid ekonomiskt och har mycket goda anledningar att tvivla på effekterna av sin privata insats. Den medvetne konsumenten må veta vad som gäller, men företagen har ett allt starkare informationsövertag över genomsnittskonsumenten. Starka lobbygrupper har i årtionden kunnat förhindra allmänheten från att få korrekt information om hälsorisker med tobak, mediciner och bekämpningsmedel. Idag används en mer sofistikerad taktik: att lura konsumenter att tro att de kan köpa sig fria från ansvar. Blufföretag som påstår sig kunna ”neutralisera” flygresor dyker upp som svampar ur marken. Om konsumenter skall rädda planeten måste det finnas två förutsättningar: de skall inte förlora pengar på det och produktinformationen måste vara korrekt. Båda saknas.

Det spelar stor roll vad enskilda personer gör, men på det politiska planet, inte som konsumenter. Är du ensamboende miljövän: bli aktiv i ett parti eller en förening som arbetar för fler miljöhus. Gillar du apelsiner: argumentera och agera för fattiga länders rätt att först föda sig själva, snarare än att ge upp sin bästa jord för exportjordbruk. Läser du Dagens Nyheter? Säg upp prenumerationen.