”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.” Så löd den devis som vi unga på 60-talet kom att koppla till en ideologi, socialism eller kommunism. Detta diskuterade jag ofta med min nyligen bortgångne vän Bo Hammar. Han var alltid så påläst och vi var eniga och båda varse om vad den rättfärdiga och demokratiska devisen, i och med Sovjetunionens förverkligande, kom att betyda: Enpartistat, åsiktsförtryck, pressofrihet och diktatur.
Vi talade om det i termer av dialektisk materialism och materialistisk historieuppfattning, men insåg att ordet kommunism inte längre gick att använda i något positivt sammanhang, även om revolutionen 1917 var framgångsrik och vände den sociala misär och svält det tsaristiska förtrycket lämnat efter sig.
När Bosse flyttade till Hornstull, i Stockholm, träffades vi ofta. Han hade då skrivit boken Ett långt farväl till kommunismen. Vi samtalade om allt: livet, kärlekens allvar, äktenskap, barn, kvinnoförtryck, skilsmässor och politik. Mycket sport – det var Bajen som gällde. Sista gången vi träffades var på Långholmsgatan utanför hans bostad. Han var då sjuk, led av kol och bar på en andningsapparat men var på prathumör. Den ideologiska debatten fortsatte och den socialistiska, demokratiska samhälls- och människosynen framstod som alltmer sympatisk än den vi kallat kommunistisk. En del av vänstern kommer emellertid att hålla fast vid den utopiska utgångspunkten med tron på det klass- och statslösa samhället där kapitalismen förlorat sin historiska betydelse.
Tack Bosse för alla samtal och ditt sällskap. Länge kommer vi att bevara minnet av dig i våra hjärtan. Vi hoppas att Jonas Sjöstedts intressanta partihistoriska essäer i framtiden blir mindre självberömmande, mer självkritiska och objektiva, och ska nog inte glömma att Vänsterpartiet långt innan det kallade sig kommunistiskt redan 1917 hette ”Det socialdemokratiska vänsterpartiet”.