Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala universitet, anklagar 2 700 forskare för att spä på hatet mot judar i tidskriften Fokus.
Widmalm menar att alla de forskare som under det sista halvåret skrivit under ”Uppsala declaration of conscientious objection”, ett upprop som protesterar mot Israels pågående folkmord i Gaza, ”syftar till att öka hatet” och underblåser antisemitismen.
Efter en missvisande återgivning av deklarationens innehåll hänvisar Widmalm till ökande antisemitism vid svenska universitet. Han menar sedan att det faktum att deklarationen inte nämner Hamas dåd den 7 oktober är antisemitiskt, och påstår att deklarationen uppmuntrar till ökat samarbete med palestinska universitetsinstitutioner, även om dessa har samröre med Hamas.
Detta är fel. Det finns inte längre något fungerande universitet i Gazaremsan, och flera av Widmalms mer kunniga internationella kollegor talar om ett israeliskt ”scholasticide” i Palestina, ett systematiskt förstörande av universitet. Deklarationen uppmuntrar inte till akademiskt eller kulturellt samarbete med Hamas, eller för den delens skull något annat samarbete med Hamas. För säkerhets skull kanske det ska sägas att ingen av de 2 700 undertecknarna som jag känner personligen någonsin uttryckt stöd för Hamas.
Jag har själv skrivit under deklarationen. Det är naturligtvis Sten Widmalms rätt att låta bli. Varken vår arbetsplats Uppsala universitet eller någon annan instution kräver att vi ska göra det. Vi 2 700 forskare har gjort det i egenskap av självständigt tänkande och moraliska människor. Widmalm och Fokus får själva stå för rubriken ”Falskt upprop från Uppsala universitet med syfte att spä på hatet” men ingenstans i deklarationen antyds att universitetet står bakom den.
Jag har inte skrivit under tidigare krav på akademisk bojkott, eftersom jag har sett det som farligt att isolera forskare som verkar i antidemokratiska regimer. Jag ser också hellre se ett omfattande vapenembargo, brutna handelsavtal, bojkott av varor från ockuperade territorier och indragna inresetillstånd till Europa för den israeliska militära och politiska eliten.
Men jag ändrade mig. Dels för att det som Widmalm kallar ”folkmordet” med citationstecken är outhärdligt. Dels för att israeliska och judiska kollegor, varav en själv har en nära släkting i gisslan, uppmanade mig att göra det. De förklarade att det israeliska forskningssamhället är en stor mottagare av europeiska forskningsmedel och att den israeliska medelklassen måste sätta press på Netanyahu. Så länge de kan fortsätta sina akademiska karriärer och skicka sina barn till Uppsala universitet – som inte avbrutit några samarbeten – saknas förutsättningarna för denna press.
Jag anser inte att mitt universitet ska stå bakom varken denna deklaration eller andra upprop. Jag är personligen kapabel att skilja mellan min arbetsplats och mina egna åsikter. Det finns kollegor på Uppsala universitet som liksom Widmalm öppet uttryckt att de som protesterar mot Israels folkmord är antisemiter. Det är deras rätt. Jag tycker att den åsikten är ogrundad, kränkande och farlig.
Men på universitetet ska råda högt i tak och Widmalm får tycka vad han vill. Men att påstå att deklarationen utger sig för att representera universitetet, och att vi 2 700 forskare vill ”spä på hatet” är grovt och oursäktligt. Det är sådana framställningar som bryter ned den kollegialitet som forskningen vilar på och som Widmalm själv brukar tala varmt om.
Avslutningsvis: det finns forskare och studenter som drabbas av antisemitism och känner en ökad utsatthet. Det är vårt gemensamma ansvar vid universitetet att stödja dem och aktivt motarbeta alla former av antisemitism. Men det finns också många som drabbas hårt av folkmordet i Gaza. Det är i den ömsesidiga förståelsen av situationen som universitetet navigerar.
Det vore välkommet om en senior professor som Widmalm gjorde en konstruktiv insats i stället för att sitta på sitt arbetsrum och skriva missvisande drapor om sina kollegor i en tidskrift som Fokus.
