Alla har väl hört Anders Borgs idé om nya regler för friggebodar: genom att tillåta boende på 20 kvadratmeter löser vi bostadsbristen. Han möttes förstås av välförtjänt hån och skratt. Argument om att det är en icke-lösning. Att ungdomar förtjänar bättre än friggebodar. Att bostadsbristen måste lösas på riktigt – det vill säga genom byggande.
Och visst, i sak är dessa påpekanden ju riktiga, så länge vi låtsas att inte redan undantagen blivit regel. Men framförallt, dylika påpekanden gäller bara så länge man ser Borgs utspel endast som bostadspolitiskt. Han är ju inte bostadsminister utan finansminister och därmed en centralfigur i systemskiftet.

Friggeboden är inte det egentliga problemet.  Om ungdomar fick chansen till mark och hammare torde många kunna tänka sig den lösningen. Problemet är att den ju måste stå någonstans, och där blir det uppenbart vad detta handlar om. Den söndercurlade bidragsberoende moderata kärnväljaren erbjuds idka lite friggebodsentreprenörskap och därigenom säkra bankräntan på villan.  Att bygga och hyra ut en friggebod – kanske med Rut- och Rot-subventioner inblandade – är en idiotsäker investering. Särskilt då uppenbarligen gängse byggregler – och inte minst regler som begränsar hyresnivån – inte lär vara tillämpliga.
En annan tänkt kärnväljargrupp – bostadsrättsägarna i Stockholm – har redan erbjudits en motsvarande gåva genom de nya reglerna för andrahandsuthyrning. Effekten har blivit den förväntade: rena ockernivåer riskfritt, få nya bostäder.
Det handlar alltså som vanligt om omfördelning. Inget att skratta åt. Och inte enda gången Alliansen säger att ett förslag ska lösa problem A och få effekt B. Som motståndare tar vi på oss att kritisera argumentationen kring A och B. Sällan vågar vi bottna i den högst väntade sidoeffekten (eller om det nu var den tänkta huvudeffekten) C. Och ännu mer sällan vågar vi lägga till att Alliansen redan sagt sig lösa problem A vid 20 tidigare tillfällen (men där alla deras lösningar råkar ha lett till C).

Jämför gärna med arbetsmarknaden. För åtta år sedan skrev jag i Flamman om att 2006 års valrörelse skulle ställa ”stora pedagogiska krav. Även om borgerligheten i sak är mer militant än på länge, har man lärt sig av sina tidigare misstag: att det är bara provocerande att gå runt och skrika om systemskifte och skattesänkningar.”
Och frontalattacken uteblev. Alliansregimen dolde huggtänderna, sa en sak och gjorde en annan. Genom hundratals mindre beslut har man skapat just den ”kringgående rörelse” jag då varnade för. Åtta år senare ser vi resultatet.  
Dialektiken lär oss att enskildheter måste studeras som del av en helhet. En förändring kan ses som i ett mikroskop, och tycks kanske inte så farlig.  Men tillräckligt många hål i en mur gör att den vid något läge inte tjänar som mur längre. Många enskilda cancerceller blir till slut en svulst.  
Nästan all Allianspolitik, i alla dess småsteg, trots all dess retorik, kan och bör utläsas som omfördelning, klassintresse och maktförskjutning.

Skattesänkningarnas konsekvenser för välfärden har många börjat förstå in på bara skinnet. Många känner till läget på arbetsmarknaden – men långtifrån alla vet hur medvetet det skapats. Friggebodsförslaget är en kringgående rörelse på ett nytt område, en del av en helhet.
Det skapar dubbla pedagogiska utmaningar: Att kunna peka på de färdiga svulsterna, samt spåra och förklara deras uppkomst och beståndsdelar. Samt att peka på de nya cancercellerna och vad de kommer skapa. Är vi redo?