Varje år försöker 500.000 latinamerikaner korsa gränsen till USA. En stor del misslyckas med detta farliga uppdrag. Vad som väntar dem är inte bara att skickas tillbaka. De riskerar döden. På andra sidan gränsen står poliser och beväpnade medborgargarden. Gränsen mellan det fattiga Latinamerika och det rika är beströdd av kulor och döda, fattiga människor.
Det är bara en av många hårdbevakade gränser. Vi har, även om den är avlägsen från Sverige sett, en annan. Europeiska Unionen har sedan 1997 stegvis byggt en yttre gräns med elektrifierade stängsel i östra Europa och kustbevakning i Medelhavet som fyller samma funktion.
Vi lever i en värld som bygger fler barriärer, buffertzoner och murar. Deras syfte är inte längre, som Berlinmuren, att hindra den egna högutbildade befolkningen från att fly. Det är världens rika enklaver som hindrar fattigare människor från att ta sig in. Gränserna är de symboliska punkter och linjer där den orättvisa världsordningen blir som tydligast.
De individer som lyckas ta sig in har en stor chans att få ett bättre liv – de som misslyckas kastas tillbaka i en ännu sämre situation än de hade från början. Men att uppröras över murarna, gränserna och barriärerna är när vi ser närmare på problematiken, otillräckligt.
SVT:s utmärkta kulturprogram Kobra tog sig an gränsfrågan i mexikanska Tijuana (17/3). Från en kulturell ingång trängde sig verkligheten på. En stad omgärdad av exotiska bilder av marijuana, tequila, sex och kittlande anarki i västerländska ögon dekonstruerades av de intervjuade arkitekterna, konstnärerna och musikerna. Utan att beröva staden dess kulturella rikedom flagnade den romantiska bilden snabbt ur ett bofast perspektiv. Fram växer en okontrollerbart växande stad med svåra sociala problem och kriminalitet, en stad där många drar sig för att gå ut på kvällarna för risken att kidnappas för pengar. Tijuana har i realiteten hamnat på andra sidan – den sida som inte vill veta av fler nya invånare: staden skulle, precis som hundratals andra överbefolkade städer i tredje världen försöka sätta stopp för migrationen till staden söderifrån, om det bara var möjligt. Utanför Kobras blickfång finns en bakgrund.
Tillströmningen av män i arbetsför ålder som dyker upp för att arbeta som byggnadsarbetare och diskare i USA eller – om de misslyckas – i Tijuana har sitt ursprung i andra delar av kontinenten. Vissa byar i Centralamerika dräneras på samtliga män i arbetsför ålder.
Det är nödvändigt att se de strukturella skälen till denna migration. Samir Amin följer problematiken till källan i Monthly Review oktober 2003: de hundratals miljoner människor som tidigare försörjde sig på jordbruk i Afrika, Asien och Latinamerika har blivit arbetslösa och egendomslösa. Fortsätter utvecklingen kommer migrantströmmarna att öka. Amin förutspår dystert att flyktingfrågan kommer överskugga de flesta andra politiska konflikter.
Det är här den principiella kritiken av gränserna har sin begränsning: Problemet är inte skapat av gränserna i sig, utan av världens skriande orättvisa. Det finns ingen lösning varken i att stänga västvärldens gränser eller riva dem. Lösningen ligger i tredje världen själv: att länderna tar sig rätten till ekonomisk utveckling. Det handlar om något annat än att jaga tillväxt – de liberala recepten för utveckling som är rådande idag är i högsta grad skyldiga till höga arbetslöshetstal i den fattiga världen. Lösningen handlar om att tredje världens länder tar sig ur underutvecklingens fälla. De måste gå från att bara producera råvaror och enkla industriprodukter till att bygga sammansatta och helhetliga ekonomier för ländernas egna behov. I ett läge där de alternativen växer fram, som så börjat ske i Latinamerika idag bör vänstern också intressera sig för och uppmärksamma den utvecklingen.
Att kunna resa från fattigdom har varit en nödvändighet för många enskilda människor. Men att kollektivt resa sig ur fattigdom – det är den stora frihetshandlingen.
