Det var fem–sex år sedan. Vi arbetade med den gamla träbåten, och tog paus vid bensinmacken nära båtklubben. Vid fikapausen bredvid tidningshyllan stirrade Hitler mot oss från inte mindre än tre olika tidningsomslag. Samma kväll hade två tv-program titeln Hitlers någonting.
Någonstans där satte sig tanken: Vi har inte förstått. Vi vill inte förstå. Vi svarar på fel fråga.
Nog för att proklamationerna hörts till leda: Aldrig mer. Om detta må vi berätta. Det får inte hända igen. Vi måste minnas.
Men vad är det vi minns? Populärversionen av nazismen är å ena sidan späckad med Hitlers onda genius, ibland varierat med Goebbels eller Eichmann. Nazismen som galenskap i upphovsmännens hjärnor.
Å andra sidan handlar det om Ondskan. Resorna till Auschwitz, bilderna, de förfärade frågorna.
Vi har hört oss trötta om hur den tyska nazismen slutade och började. Men inte mycket om vad som hände däremellan, än mindre om varför. Vi pratar inte om de stegvisa förändringarna: av statsapparat, regler, vardag, värderingsförskjutningar. Det som förutsatte acceptans hos befolkningen, som ofta bara tilldelas den lurades roll.

Det är som om en flyghaverikommission ägnade hälften av en rapport om skadorna på flygplanet, nedslagsplatsen och obduktionsresultat. Andra hälften handlar om tillverkarens ledningsstruktur och VD:ns familj. Och däremellan en kort notis om att det kanske begåtts misstag vid tillverkningen, underhållet eller flygandet.
Inte för att det saknas beskrivningar. Erich Fromm, till exempel, diskuterade socialpsykologiska faktorer som gjorde det möjligt för många tyskar att acceptera nazismen. Hur man frånsade sig ansvar och frihet, varför man lät sig luras att överge demokrati och underordna sig auktoriteten.
Hanna Arendt skrev om den nazistiska statsapparaten och vad som krävdes av folk för att kunna verkställa det ohyggliga, där den effektive byråkraten är en mer relevant aktör än den våldsamme galningen. Samtidens och ”det modernas” roll var viktigare än nazismens skrävlande syn på historia och framtid.
Det finns fler analyser, fler frågor som ställts. Men oftast stannar de i historikerkretsar.

I nutid drar Löfven fram nyfascistkortet mot Sverigedemokraterna. Ett sådant utspel kräver en mer genomtänkt underbyggnad än ”de tror inte på allas lika värde”. Den kom inte. I stället blev frågan ”är SD fascister?” och så kallade ­experter fick svara – oftast avfärdande.  
Dock skiljer sig SD från de övriga partierna på åtskilliga punkter: Våldskapitalet. Sitt parlamentariska agerande. Interndemokratin. Sättet att ändra sig i nästan alla sakfrågor. Förhållningssättet till yttrandefrihet och meningsmotståndare.  
Och mest av allt i partiprogram och principprogram. Där diskuterar och definierar de sin pessimistiska människosyn, som i hög grad bygger på begreppet ”nedärvd essens”, det mystiska som styr vårt handlande.

För ett parti som har kulturell enhet som högsta mål, blir de avvikande hotet. Ett problem som inte går att lösa, enligt SD:s resonemang. Oavsett om invandringspolitikens kodord är mångkultur, integration eller assimilation (vilket SD säger sig förespråka) är slutsatsen att det inte är mödan värt att försöka. Folk är vad de ärvt.
Och har man väl tillåtit sig att se människor som problemet, följer logiskt att lösningen är att göra sig av med dem.  
Ingen sverigedemokrat i dag före­språkar massmord som metod. Det var heller ingen nazist som i början av 1930-talet sade ”rösta på oss, vi lovar industriell utrotning”. Ändå skedde det. Därför att nazismen öppnade dörrar – först sakta, sedan på vid gavel – som för alltid borde vara stängda. I en annan kontext blir det otänkbara möjligt.
Frågan är inte huruvida Sverigedemokraterna är fullblodsfascister just nu, utan om de har potentialen att bli det. Hur många byggstenar som är på plats, och vad hos dem själva som skulle hindra.