När Jimmie Åkesson och Ebba Busch tackar Israel är det lätt att övriga regeringen framstår som rimlig. Men i praktiken har de länge varit överens – åtminstone fram tills nu.
I söndags dödade Israel sex journalister i ett bombanfall vid Shifasjukhuset i Gaza.
Måltavlan var den 28-åriga Al Jazeera-reportern Anas al-Sharif, men i dådet dödades även fyra av hans kollegor – reportern Mohammed Qreiqeh, samt fotograferna Ibrahim Zaher, Mohammed Noufal och Moamen Aliwa. Under måndagen avled även frilansfotografen Mohammad al-Khaldi av skador efter bombningen.
Utan att framlägga bevis påstår Israel att han ledde en Hamas-cell.
Perverst nog lovade landets premiärminister Benjamin Netanyahu att ”ta in fler utländska journalister” – en formulering som i sammanhanget låter mer som ett dödshot än en inbjudan. Inte minst som Israel har en lång historia av att mörda journalister. Enligt Committee to protect journalists (CPJ) har 187 journalister och mediearbetare dödats i Israel, de ockuperade palestinska territorierna och Libanon sedan den 7 oktober.
Detta är förstås för att förhindra rapportering om den framtvingade svält som får allt fler forskare att prata om folkmord.
Det är en skam att Sverige leds genom krisen av en reaktionär regering. Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna hejar fortfarande öppet på Israel.
Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.
I sitt Almedalstal den 24 juni uttryckte Jimmie Åkesson sin ”största tacksamhet för att de gör det smutsiga och genuint otacksamma jobbet också åt oss för att hålla islamismen och terrorn stången utanför Europa och Sverige”. En dryg månad senare säger hans frikyrkliga imitatör Ebba Busch till Aftonbladet att ”Israel gör hela världen en tjänst i att försöka oskadliggöra Hamas och att försöka upplösa Hamas”.
Det senare gjorde mig så upprörd att jag spelade in en video där jag frågade hur hon kunde hylla ett land mitt under ett folkmord. Hon dök upp i egen hög person för att kalla min kritik för en ”ren lögn” – hon berömde inte folkmordet utan insatserna mot Hamas. Men en medveten massvält riktas knappast endast mot Hamas utan mot hela befolkningen.
Samtidigt kanske vi borde vara ”tacksamma” gentemot Åkesson och Busch. De säger nämligen öppet vad den övriga regeringen också måste mena i det tysta. För hur ser regeringens meritlista ut under kriget?
Fram tills i sommar: bedrövlig. I januari 2024 stoppade man stödet till Unrwa – den organisation som enligt FN:s generalsekreterare António Guterres är ”det främsta sättet att förmedla nödvändig hjälp till palestinska flyktingar. Det finns inget alternativ till Unrwa.” I september samma år lade Sverige ned sin röst när FN:s generalförsamling antog en resolution som krävde att Israels ockupation av palestinska områden skulle upphöra inom tolv månader.
På så sätt har man hamnat allt längre ifrån sina väljare. Enligt en ny mätning från Svenska Dagbladet och Demoskop har stödet för Israel minskat bland moderater, kristdemokrater och liberalpartister. Bland de senare har stödet sjunkit från 70 till 20 procent sedan den 7 oktober 2023.
Inte konstigt att regeringen äntligen har börjat byta fot. I juni 2025 backade man en FN-resolution för en omedelbar och permanent vapenvila samt att humanitärt bistånd ska nå Gaza. I samma månad krävde utrikesminister Maria Malmer Stenergard att EU inför sanktioner mot högerextrema ministrar i Netanyahu-regeringen.
Om regeringen långsamt börjar svänga är det välkommet. Då är det dags att de omprövar sitt Unrwa-stöd också. Men sanktionerna bör inte bara drabba enskilda ministrar – utan hela landet. Ett land som bombar journalister och svälter en befolkning ska mötas med total isolering, inte diplomatiska artigheter.
