Länge hävdade Bush att ett gäng aluminiumtuber var handfasta bevis för att Irak hade planer för ett kärnvapenprogram. Han upprepade det gång på gång trots att IAEA avfärdat det. Sedan var det irakiska banditer som i oredan efter regimens fall skulle ha passat på att sno massförstörelsevapnena. För Irak hade verkligen massförstörelse- vapen. Till och med i sådan beredskap att de kunde sättas in med 45 minuters varsel. När det inte räckte med löften om massförstörelse- vapen blev hemmapubliken serverad en sann hjältehistoria: saving private Lynch.
Naturligtvis fullständigt fabricerad. Men såväl innan som under kriget framkom det bevis för att kriget föregåtts av stormakternas lögner. Att motiven var allt annat än hederliga var det många som var införstådda med. ”They were going to call it Operation Iraqi Liberation, until they realized that spells OIL”, skämtade komikern Jay Leno. Trots detta gick det inte att förhindra kriget. Notiserna om osanningar och svag bevisföring drunknade i mediaflödet av krigshets. Nu har stormakterna börjat säkra terrängen och lögnerna kan börja diskuteras.
I måndags kom i Storbritannien utslaget från det parlamentariska utrikesutskott som granskat Blair och hans ministrar. I dess rapport kunde man bland annat läsa att Storbritannien kan ha varit starkt beroende av amerikansk underrättelse (!!!) vid bedömningen av det irakiska vapenprogrammet. Detta föga kontroversiella konstaterande följdes emellertid genast av ett överslätande: ”det här berodde på begränsad tillgång till tillförlitlig ’mänsklig underrättelse’”. Nja, kanske handlade det inte så mycket om brist på pålitlig underrättelse som att man tog och fick den underrättelse man ville ha.
I DN kunde man i tisdags läsa följande: ”Tony Blair vilseledde inte parlamentet inför Irakkriget. Däremot är det oklart om det fanns tillräckliga bevis för att Irak hade massförstörelsevapen.” Man undrar ju vad det parlamentariska utskott som granskat Blair och hans ministrar lägger i ordet vilseleda. Märkligt är det i alla fall.
Inte minst med tanke på att den anförda anledningen till själva kriget var just Iraks massförstörelsevapen. Kritiken är trots allt alltför snäll. Man får hoppas att det brittiska folket inte är det. Blair själv hade naturligtvis svar på tal och menade att de trots allt hade blivit av med en ”motbjudande regim”. ”Men jag säger er att jag inte har några som helst tvivel på att vi kommer att finna bevis för att Irak hade massförstörelsevapen”, svarade han på kommitténs kritik. Idag känner jag mig tyvärr benägen att hålla med. Frågan är bara vem som kommer att ha planterat bevisen. Med liberaldemokraten Paul Keetchs ord, ”The truth of the matter has fallen between the spooks and the spinners.”