Malmöförlaget Thorén & Lindskog har påbörjat det ambitiösa projektet att ge ut tysk populär skönlitteratur. Först ut är Ralf Rothmanns, en författare vars korthuggna prosa passar sig väl för en svensk läsarkrets.
Hans senaste roman Mjölk och kol handlar om frigörelse och sammanbrott. Romanen utspelar sig i en mindre stad i Ruhrområdet på 1960-talet. Romanens jagberättare Simon är på väg bort från sin barndom och förvandlas till en alltmer distanserad observatör av sin omgivning. Utan att visa någon annan känsla än en mild förundran beskriver han hur de sociala relationerna i hans familj och vänskapskrets stegvis söndersmulas.
Miljöskildringarna är romanens styrka. Det trista västtyska 60-talet med sin begynnande masskonsumtion och den tilltagande alienationen mellan förkrigs- och efterkrigsgenerationerna vaknar till liv. Språket är koncist, nästan lågmält, miljöskildringarna täta. Personligen känner jag igen miljöerna från min egen uppväxt i trakterna på 1970-talet. Här öses småborgerlig tristess och de ungas känsla av instängdhet och längtan efter annat är ständigt överhängande.
De beteenden som personerna i Mjölk och kol visar överdrivs till gränsen för det uthärdliga. I Rothmanns gråa och fula Ruhrområdesmiljöer finns ingen kärlek, ingen vänlighet, inget hopp. Bokens persongalleri består av personer som inte känner någon livsglädje, som rör sig mellan trista jobb och ännu tristare hem. De vill komma ifrån allt detta genom att supa, förtala varandra och vänstra. De styr mot misär, vantrivsel, personlig smärta, bryts ner.
Romanen lämnar ett kluvet intryck hos mig – är det här måhända uttryck för Rothmanns klassförakt? Han beskriver ju sin egen ungdomsmiljö, men det hela osar av förakt och stereotyper. Som ändå är så märkligt levande. Det är en omtumlande läsupplevelse.
Men att översätta tysk skönlitteratur är inte alldeles lätt. I svensk översättning låter till och med tysk förortsslang som om en anställd på försäkringskassan läxar upp en om regelverket kring föräldrapengen.