Eftermiddagen den 28 mars 1997 krockade ett skepp från den italienska kustbevakningen med det albanska flyktingfartyget Kateri i Radës. Detta skedde under ett bordningsförsök med syftet att stoppa flyktingarna från att ta sig till Italien. Incidenten slutade med att skeppet kapsejsade, och minst 83 människor förlorade sina liv i de kalla vågorna i Otrantosundet. Det yngsta offret hade inte hunnit fylla ett.
Denna tragedi är utgångspunkten i den albanske konstnären Edi Hilas triptyk Framtidens folk, som nu ställs ut på Moderna museet i Malmö som del i den större separatutsällningen Brutna horisonter. När jag kommer in i det dovt upplysta rummet, där de tre målningarna upptar en egen vägg, infinner sig direkt ett obehag. I det första verket tornar ett gigantiskt fartyg upp sig, sett rakt framifrån som om det är på väg att lämna tavlans mörka natt och glida rakt ut i lokalen och krossa åskådaren. De hårda, kantiga formerna kontrasteras av en blek cirkel vid fören, som för tankarna till en lanterna. Cirkeln återkommer i nästa del, en grå, svävande orb i vilken jag tycker mig skönja två gestalter i fritt fall. I det sista verket syns åter skeppet, nu halvt täckt i dimma. Den bleka cirkeln är mindre nu, har förflyttat sig.
Det tunga, mörka skeppet framstår inte bara som en referens till vad som skedde i Otrantosundet, utan som ett pessimistiskt porträtt av förändringen själv. Obönhörligt framglidande ur skuggorna, omöjligt att stoppa.
Denna relation till förändring känns utmärkande för Hilas konstnärskap, som har uppmärksammats internationellt med flera tidigare separatutställningar i Europa. Född i Shkodra i norra Albanien strax före andra världskrigets slut levde han ett halvt liv under diktaturen. Att träda in i hans stämningsmättade måleri känns som att sugas in i ett mystiskt ”efteråt”. I Hilas verk – alltid badande i samma kalla, dystopiska ljus – visas hur arvet av Hoxharegimen fortsätter att samexistera med det nya Albanien. Vid ett grått monument har det uppstått en marknadsplats, enstaka människor samlas i en klunga på en annars tom gata. I målningen Under het sol har skugglika gestalter tagit skydd under små parasoll på stranden, men i förgrunden syns några av de tusentals bunkrar som byggdes i landet under diktaturen. Även här återkommer ett migrantskepp, uppdraget på land, och som får en dubbel betydelse – är det en potentiell flyktväg för människorna på stranden, eller tvärtom en symbol för hur Albanien plötsligt kommit att bli ett transitland för de nya flyktingrutterna mot EU?
I Hilas värld framstår människorna, ofta utan tydliga ansikten eller med ryggarna vända mot betraktaren, som underställda arkitekturen och de visioner den ger uttryck för. Verken skapar på så vis en klaustrofobisk känsla, som blir särskilt påtaglig i en serie målningar av stadslandskap från Tirana. De mäktiga byggnaderna längs Martyrernas boulevard, byggda under både fascismen och kommunismen, reduceras här till sina konturer. Kvar blir bara spöklika minnen, och inte en enda människa återfinns i landskapet. Det är ju inte de, tycks målningarna säga, som någonsin utgjorde subjektet i dessa utopiska projekt. Men samma ton återfinns också i Hilas avbildningar av byggnadsprojekt från det moderna Albanien, när nyliberalismen gjort sitt intåg och gjort landet oigenkännligt.
Ett undantag från denna mörka grundton är de skisser som Hila gjorde på 70-talet, då regimen hade förbjudit honom att måla och skickade honom till en kycklingfarm för politisk ”omskolning”. Om nätterna tecknade han sina intryck från dagen. Här bjuds vi trots förtrycket på varma scener av arbetarna på gården, präglade av ett klart mjukare formspråk. Den återkommer även i Trädplantering, ett av de sista verken han målade innan omskolningen – ett verk med starka färger och ett idylliskt landsbygdsmotiv, där Hila snarare verkar ha inspirerats av folkkonst.
Albanien har under senare år gått från en bortglömd del av Balkhanhalvön till att hamna i kulturvärldens blickfång, inte minst genom Lea Ypis hyllade böcker. Ypis första bok Fri uppehöll sig just vid de snabba, delvis traumatiska skiften som landet genomgått. Hilas melankoliska målningar kan tyckas som ett perfekt komplement till denna bok – men är också en storartad upplevelse i egen rätt.
