Jag har en ny tavla. Den har guldram och en utvald plats på min köksvägg så fort jag får fram hammare och spik. Motivet är enkelt: svarta krumelurer mot en vit bakgrund. Okej, jag erkänner, jag har ramat in ett brev. En bit papper som med en rättshaverists patos anklagar mig för fusk.
Tillåt mig att förklara. Till följd av ett systemfel hos min a-kassa har jag någon gång under året som gått tagit emot 127 kronor för mycket i ersättning. Visserligen inte ett brott i sig, men enligt den tillsatta utredningen har man efter noggrant övervägande och insamlande av vittnesmål fastställt att den anklagade, alltså jag, borde ha insett felaktigheten. Mitt brott: att jag uppsåtligen tagit emot pengar som inte var mina. Jag är en fuskare.
Nu tar hon i från tårna tänker ni, och ja, jag kanske raljerar lite, men faktum är att jag känner mig bitter och besviken på hur jag bemöttes av min a-kassa under den tid som jag var arbetslös. Jag ska inte tråka ut er med detaljerade beskrivningar av mina övriga dunster med Lisa och Rania. Vad jag däremot vill få sagt är att jag med råge fått känna på den misstänksamhet som är symptomatisk för vårt samhälles utbredda förakt för dem som inte har ett jobb att gå till – och det får mig att känna olust. Är det något som denna skepsis mot folk som ”går på a-kassa” avslöjar så är det ett djupt rotat klassförakt.
Varför är vi så misstänksamma mot folk som är arbetslösa? Här skulle jag kunna dra en lång harang om den protestantiska piskan, om att ha en liten Luther på axeln som viskande påminner en om vikten av att göra rätt för sig. Eller varför inte ta ett betydligt modernare exempel? För några veckor sedan lyssnade jag på en moderat kommunpolitiker som motiverade sänkningar av a-kassetaket med att för höga bidrag gör folk till arbetsskygga slöfockar. ”Vi vill inte att det ska löna sig för folk att gå hemma och påta i trädgården i stället för att söka jobb”.
Fastän jag måste erkänna att det låter ganska trevligt att påta runt i en trädgård är jag övertygad om att de flesta människor snarare drivs av viljan att göra rätt för sig och tjäna pengar, snarare än att fixa med blommorna på balkongen. Arbetsplatsnedskärningar, verksamhetsomställningar, konjunktursvängningar och globala pandemier äger rum. Hela a-kassans idé vilar på att skydda medlemmarna från det ekonomiska kaos som annars skulle följa på en uppsägning.
Att a-kassan under slutet av 1800-talet uppstod genom solidarisk organisering bland arbetare, trots att statsmakten menade att arbetslöshetsrisken var oförsäkringsbar, visar inte bara på hur fel gubbarna i Rosenbad hade – det visade även att det går att lära gamla hundar att sitta. Nuförtiden är det regeringen som beslutar om a-kassans ersättningsnivåer, som finansieras av medlemsavgifter och arbetsgivaravgifter. Framför allt visar grundandet av a-kassan för 130 år sedan att solidarisk organisering är en fruktbar metod för att säkerställa att ingen faller mellan stolarna.
Den socialistiska tanken om att skapa bättre levnadsvillkor för alla medborgare innebär inte bara att man ska omfördela rikedomar, utan också att man bygger ett skyddsnät som förmår fånga upp de mest utsatta. En tanke som i grunden bygger på tillit och en tro på att människor gör sitt bästa utifrån de rådande förutsättningarna.
Om man inte köper det här med tillit och att människor gör sitt bästa, så kan vi väl i alla fall vara överens om att livet ibland skiter sig och att det då är bättre för både individen och samhället i stort om det finns ett skyddsnät som kan fånga upp en? Ett samhälle med bristfälliga och i värsta fall fallerande skyddsnät leder till ett hårdare samhällsklimat där ojämlikheten breder ut sig. Tillbaka till 1800-talet om man så vill.
Tråkigt nog är detta en känsla som allt oftare fyller mig. Att vi lever i ett hårdnande samhällsklimat med sviktande tillit till varandra. Självklart är det helt rimligt att jag ska betala tillbaka pengar som inte är mina. Vad som fyller mig med olust är tonen, och att jag, trots att arbetsgivarintyg och ansökan granskats och godkänts, under sex månader får återkommande propåer och frågor om potentiella oegentligheter med mina dokument. Borta är tilliten och solidariteten och fram smyger en krypande känsla av att handläggarna på min a-kassa utgår ifrån att jag försöker lura systemet, att jag är en fuskare. Fram med hammare och spik, nu ska tavlan sättas upp.
